Mitt bidrag till kyrkan – och kyrkans bidrag till mig

Det är ingen hemlighet att jag gärna går till kyrkan. Abrahamsbergskyrkan, tidigare en av Stockholms missionskyrkor, numera tillhörande Equmeniakyrkan, har visat sig vara en plats som fungerat mycket bra för mig.

Det finns många skäl till att jag går dit: ren avkoppling är ett: en stunds vila och stillhet i en annars ganska hektisk tillvaro. Jag går även dit för musikens skull, där i praktiken varje gudstjänst kan ses som en liten konsert.

En allt viktigare del är det sociala. Jag har många goda vänner som jag enklast träffar på kaffet efter gudstjänsten.

Men såklart även för det andliga behovet. Även om det inte varje söndag kommer överst och först. Under året har det blivit allt mer naturligt att hantera det ”religiösa” i mitt liv.

Det klarnar allt mer vad min kyrka står för – och vad den inte står för. För mig är det viktigt med det öppna och inkluderande: att alla är välkomna. Att vi inte är dömande. Att vi inte tittar inåt, utan utåt. För mig är tolkningen av ordet och tron inte hård utan mjuk. Den är inte bokstavstroende, utan formad i ett aktivt samspel med omgivande människor och samhälle. Den söker förklaring och förståelse till svåra och ibland omöjliga frågor, inte rationella svar på icke rationella frågor.

En sådan kyrka, som inkluderar, som problematiserar, som leder och som hjälper, den tror jag också är en god kraft i samhället. Den gör positiv skillnad för både människor och strukturer.

Abrahamsbergskyrkan står för allt detta. Det gör mig stolt och glad. Och det bidrar till att jag känner mig hemma.

Min egen relation till Gud är komplicerad. Resonemangen om grunden för min Gudsuppfattning mognar långsamt i mig. Men konsekvenserna av min tro klarnar dock allt mer. För mig handlar tron om att försöka bli en så bra människa som möjligt. Och inte att bara göra det för sin egen skull, utan även för sin omgivning. Att förstå sig själv, att förstå sina medmänniskor och förstå hur vi tillsammans hänger ihop. Begreppet ”undervisning” används inte sällan i kyrkan. I sin bästa form lär jag mig mer om mig själv – och ger mig vägledning i livet med andra.

Många har synpunkter på hur religiösa ”är” eller ”ska vara”. Det gör det knepigt för mig, som varken gillar att tryckas in i mallar och absolut inte den schablonbild av religiösa som ofta används. Därför är det också svårt för mig att i några korta meningar formulera en tydlig definition av ett kristet liv ska levas – eller hur jag lever det.

I vårt sekulariserade samhälle är synen på kyrkan ofta onyanserad och som regel förenklad. Att vända den bilden är svårt. Och sannolikt en lång process. Jag skulle vara glad om jag bidrog till det, dock.

För mig handlar kyrkan inte bara om att ta emot, att få. Jag försöker efter bästa förmåga även att ge. Formgivning av medlemsbladet Livet som kommer fyra gånger per år är ett sådant konkret bidrag. Några omgångar vid disken efter kyrkkaffet blir det väl också. Två gånger per år tar jag även fram trumpeten och spelar psalmer.

Men självfallet handlar mitt bidrag också om närvaro, deltagande och engagemang. Oavsett om det gäller min plats i kyrkbänken eller vid kaffeborden.

Under året har vi fått en ny pastor i Abrahamsbergskyrkan, och haft en annan pastor på ett längre besök. Båda dessa har blivit viktiga för mig.

2017 var ändå ett bra år för min relation till kyrkan. Jag hoppas att 2018 fortsätter på samma sätt.

2 reaktioner på ”Mitt bidrag till kyrkan – och kyrkans bidrag till mig

  1. Tack för den fina texten! Den uttrycker det mesta av det jag känner, men på ett mycket bättre sätt än vad jag kan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *