Almedalsspaning 2: Data om urbaniseringen

Ett av många givande seminarier under Almedalsveckan var det som kallades “Urbaniseringsmyten”, arrangerat av SCB. Intresset var stort: urbaniseringen hör ju till de allra mest heta samhällsdebatterna de senaste åren. Lokalen var därmed också fylld till bristningsgränsen.

SCB ville med rubriken gissningsvis provocera lite: begreppet “myt” leder ju tankarna till att något inte stämmer i den generella rapporteringen i media.

Men de ville väl också ge sin – kanske mer nyanserade – bild av vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och precis som alltid med statistik: det går att dra både den ena och den andra slutsatsen beroende på vilka siffror man plockar ut.

Låt oss börja med några av de fakta som presenterades på seminariet:

  • Sverige har enligt SCB genomgått tre faser av urbanisering: Först när vi klev ur det förindustriella samhället i början av 1800-talet, sedan när industrialiseringen tog fart och befolkningen verkligen flyttade från landsbygd till stad (från 15 procent till 80 procent)  och nu: stabiliseringsfasen, när omflyttningen från landsbygd till stad upphört.
  • Drygt 8 miljoner av landets befolkning bor i tätort. Sverige hade sista april i år 9,8 miljoner invånare.
  • Med tätort menar SCB ett område som har minst 200 invånare och har höst 200 meter mellan husen. Det betyder att det finns 1956 tätorter i Sverige år 2010.
  • Tätorterna och i synnerhet våra storstadsregioner växer framför allt genom födslar och genom invandring, inte genom att folk flyttar från landsbygden.

Seminariet innehöll givetvis många fler datapunkter och nyanser. Men uppenbart är att SCB gör det lite svårt för sig genom att prata om “urbanisering” när man med urbana miljöer i praktiken avser tätorter med mer än 200 invånare. Jag tror att det är få som ser det som urbanisering när exempelvis Töreboda, Vaggeryd eller Avesta växer. (Exemplen är kanske illa valda: det är inte alls uppenbart att dessa orter växer. Jag gissar snarare på att minst två av dem har en vikande befolkningsutveckling.)

Och bilderna på seminariet ger inte riktigt stöd för tanken att “urbaniseringen” (i SCBs tappning) avstannat. Dock kan man hävda att antalet invånare som bor på landsbygden är relativt konstant i antal. Men eftersom tätorterna (vilket ju inte är säkert är samma sak som “städer”) fortsätter att växa, så är andelen som bor på landsbygden allt mindre.

Det betyder också att tätorternas andel av den totala befolkningen fortsätter att öka. Förvisso genom födslar och invandring, men ändå.

Den tredje fas i urbaniseringen som SCB talar om, där omflyttningen från landsbygd till tätort är avslutad, säger ju inget om att städerna, tätorterna ändå växer. Urbaniseringsgraden, måttet på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar. Också enligt SCBs statistik.

SCBs seminarium var på många sätt klargörande. Och nyanserna blev såklart fler. Stefan Svanström, som presenterade på seminariet och som till vardags jobbar med geografiska informationssystem på SCB, gjorde för övrigt ett mycket stabilt och trovärdigt jobb.

Men för min del gav det ingen alls anledning att tro att städernas roll minskar – vilket kanske en och annan i publiken verkade tro.

Om något gav SCBs data en förstärkt bild av att den svenska befolkningen bor i tätort och städer, inte på landet. Över 50 procent av världens befolkning bor numera i städer. I Sverige är det snarare 80 procent.

Om dessa siffror ska kunna användas till något klokt och för att föreslå åtgärder måste vi först av allt inse att det är en enorm spännvidd i SCBs begrepp “tätort”. I ena ändan finns internationell flygplats, tunnelbana, höghus och skyhöga bostadspriser. I den andra finns nedlagda busslinjer, kämpande ICA-handlare och skolor med allt större upptagningsområde.

SCBs roll i debatten om urbaniseringen är inte oviktig. Deras siffror ligger till grund för både stora och små beslut, inte minst i olika politiska församlingar. Jag kan tycka att det är på sin plats att SCB nyanserar – eller kanske kompletterar – sin data så att den bättre speglar den verkliga urbaniseringen, där den stora, mångkulturella, tillåtande och dynamiska staden växer. Och där de mindre tätorterna, som i många fall kämpar med sin nedläggningshotade bio, en åldrande befolkning, där tidningens lokalredaktion försvann för flera år sedan och där begravningsentreprenören är en av de få näringsidkare som fortsatt har goda tider, där dessa tätorter får en egen berättelse, skild från storstadens.

Först då kan vi få hjälp med att förstå hur vi ska stötta både stad och glesbygd. Eller snarare, med SCBs terminologi: hur vi ska stötta tätort och landsbygd.