Ett annat av de många givande seminarierna i Almedalen hette “Finns det en skandinavisk arkitektur och vad är i så fall dess kännetecken?”. Det arrangerades av Veidekke, med Britta Blaxhult från Veidekke och Tobias Olsson från Sveriges arkitekter som moderatorer.
För mig som ingenjör och i de flesta avseenden utifrånbetraktare av branschen (än så länge i alla fall) blev seminariet en spännande inblick i den kulturform som arkitekturen givetvis är. Jag har mött detta tidigare, men nu var mina ögon och öron extra öppna. Namn som David Adjaye och Alvaro Siza blandades med bilder från spännande arkitekturprojekt runt om i världen. Allt ifrån Moscow School of Management till kinesiska hyreshus – sannolikt med undermåliga konstruktörer inblandat – som bara fallit åt sidan.
Frågan fick väl ett svar: i stor utsträckning präglas arkitekturen av samhällets övergripande tendenser. Och visst finns det inslag i våra olika länder i Norden – men också en del gemensamma tendenser – där vi skiljer oss från exempelvis Nordamerika eller Sydeuropa. Hållbarhet är en sådan tendens. Demokrati och delaktighet är kanske två andra.
Men min spaning är inte denna. Jag noterar, som någon annan också på seminariet, att frågan lätt besvaras med att titta på huset eller byggnaden, kanske en grupp hus. Byggnaden blir en gestaltning som kombinerar tekniskt kunnande med ett väldigt stort inslag av humaniora och förståelse av människans livsbetingelser. Därtill läggs en konstnärlig dimension, där byggnaden blir en gestaltning, en egen berättelse. (Jag tänker högt här, så stå ut med mig om detta inte alls stämmer med arkitekturens normala berättelse.)
Men jag frågar mig – återigen lite i blindo och utan att ha läst vidare på detta tema – om inte staden blir ytterligare något: lite längre ifrån den vanliga definitionen av arkitektur.
Handlar staden om teknik? Delvis såklart: geografi och topologi påverkar hur vi bygger och vad vi kan bygga. Men tekniken har en mindre tydlig roll att spela när vi bygger en stad än när vi bygger ett hus.
Handlar staden om humaniora och människor? Ja, väldigt mycket skulle jag säga. Stadens kärna handlar just om människorna, nätverken och mötena mellan människorna. Till och med mycket mer än om vi jämför det med ett husbygge.
Handlar staden om kultur? Ja, på många sätt, men kanske inte på samma sätt som när vi ser vanlig arkitektur som en konstform. Staden kan inte byggas som ett konstprojekt. Jag tror att det skulle leda till väldigt artificiella städer. Tvärt om: staden är och förblir en social konstruktion, där “konstnärens” roll på sin höjd är att hjälpa till att hitta riktningar, att kanalisera kraft och energi, att underlätta. Inte att bestämma.
Visst går det att tolka begreppet “kultur” som att det även skulle inkludera min väldigt breda berättelse om staden. Men det lämnar något då den vanligaste uppfattningen om vad kultur är – och i synnerhet vad det är som konstnären bidrar med.
En levande stad en stad som består av mycket kultur och som förmår att fostra kultur. Staden är plattformen för både arkitekturen, politiken, kulturen och entreprenörskapet.
Frågan om vem som i så fall formar staden och vilken roll stadsarkitekten har, den hänger här i luften här. Det medges.
Ett seminarium, där man letar efter “den skandinaviska arkitekturen”, hittar mest hus.
Hade man velat hitta de skandinaviska städerna – de hade man nog kunnat hitta – hade man fått formulera om frågan lite.