Det stora och det lilla

Våren och sommaren har som för alla inneburit tid för reflektion.

Och som jag har reflekterat.

En av dessa reflektioner handlar om det stora och det lilla.

Jag hör till dem som gärna pratar om och funderar kring de riktigt stora samhällstrenderna. Jag är såklart en glad amatör och befinner mig väldigt ofta på djupt vatten. Men det har inte hindrat mig från att ha synpunkter på globaliseringen, nationalismen, urbaniseringen, sekulariseringen, individualiseringen, samhällskontraktet och liknande frågeställningar.

Jag har dessutom gillat (och ogillat) en hel del av detta, nästan stått på en och annan barrikad. Jag har ogillat nationalismen, jag har gillat den övergripande urbaniseringen, jag har sett det oundvikliga i globaliseringen och i den kraftfulla teknikutvecklingen.

Pandemin blev lite av en betongvägg att springa in i. Med stängda gränser mellan Sverige och Norge, mellan Sverige och Finland, rasade lite av min världsbild. Det var helt enkelt en krock mellan vad jag trodde på, rent av såg som oundvikligt, och det som sedan blev en nästan helt accepterad lösning på ett reellt problem.

Jag brukar hävda att jag gillar förändring. “Annorlunda är bra”. Men detta var ganska jobbigt även för mig som gillar nytt och annorlunda.

Vad jag borde göra i ett sådant läge är sannolikt att vända sig inåt, att ta hand om sig själv och sina närmaste. Att se till att hantera sitt jobb, sina relationer i vardagen och “laga efter läge”. Att vända sig inåt, mot det lilla, det hanterbara.

I viss mån behövs nog det, bara för att överleva. Men jag, som gärna blickat utåt, som gillat nya sammanhang, som gillar modernitet och utveckling, som gillar de stora frågorna, så är detta en prövning.

Att gå från de stora frågorna till de små kanske är nödvändigt. Det lilla är nödvändigt. Både för var och en av oss, men också som samhälle.

Men jag vill inte vara en person som blickar inåt. Som mer bryr mig om mig själv än om min omvärld. Jag vill fortsätta att förstå världen och vart den är på väg.

Just nu är det svårare än någonsin. Och mycket av det jag ser gillar jag inte.

Men det får inte hindra mig från att blicka framåt. Det får får inte hindra mig från att blicka utåt.

Mot det stora.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *