Idag vid 11 meddelade Göran Hägglund att han lämnar partiledarrollen för Kristdemokraterna. Det är synd på många sätt.

Göran har bidragit till att utveckla kristdemokratin på ett klokt sätt: mot ett mer sekulärt parti, men med en förankring i partiets traditioner. Varken slagsida mot de mest konservativa, men inte heller en återgång till det ganska radikala parti som ändå var en viktig del av partiets ursprung.

Fokuset på sjukvårdens reformering och och inte minst apoteksreformen hade inte varit möjliga utan honom. Åren i regeringsställning skapar ibland en profilering av ett parti, mot de frågor som man själv har ansvar för och bort från de som andra partier tagit hand om. Göran Hägglund har dock på ett klokt sätt stått upp för både att utveckla frågorna inom sjukvård, psykiatri och mycket annat, men också för att aktivt driva andra frågor, även om dessa inte drivits av kristdemokratiska ministrar.

Hans personliga engagemang i kommunikationsfrågorna kan inte underskattas. Det är lätt att se hans personliga twittrande som något som stärker hans egen plattform. Jag är dock övertygad om att den varit helt avgörande för hela partiets profil och synlighet.

Inte minst kommer man ju att sakna hans humor och kvicka kommentarer. Även om det vore synd om det blev just fyndigheten som blev hans mest frMträdande legacy. Hans bidrag är så väldigt mycket större än så till svensk politik.