Kommunikation som smink?

“Polisen borde spendera färre kronor på att framstå som bra, och fler på att faktiskt bli bättre”, skriver Amanda Björkman på DNs ledarsida idag, den 23 januari.

På ett sätt är det en rimlig och självklar hållning. “Marknadsföringen” kommer av sig själv om man gör sin grunduppgift ordentligt, det vet alla moderna företag (och en del organisationer). I polisens fall: löser brott, upprätthåller lag och ordning.

Men i debatten om den senaste tiden sätts detta i motsats till ett effektivt kommunikationsarbete. Och dessutom i motsats till att använda spetskompetens och strategiska resurser, ibland kopplat till externa byråer.

Kommunikationsarbetet för exempelvis polisen blir allt viktigare i det moderna medie- och kommunikationslandskapet: därför kommer det också att behövas både en hel del resurser som ser till att förklara och informera om polisens arbete.

Jag tycker också att det är självklart att extern kompetens tas in på områden där det inte är rimligt att polisen sitter med den själv. Det kan gälla både strategisk rådgivning, utbildning och säkert en hel annat. Amanda Björkman kallar detta “smink”. Jag tycker den kommentaren bottnar i en djup okunskap om vad ett kommunikationsarbete går ut på.

Jag undrar om mina gamla vänner som jobbat med kommunikation strategiskt och praktiskt, oavsett om det är på en byrå eller på en “riktig” verksamhet, verkligen ser sitt arbete som “smink” till vardags?

Det är faktiskt en bild som jag – efter många år i den världen – inte alls känner igen.