Jag är en vän av nytänkande och att våga misslyckas. Det talar ju på sitt sätt för den så kallade decemberöverenskommelsen. (Även om jag får en känsla av att man vill stanna klockan och konservera något. Men där hoppas jag att jag har fel).
Jag tror också att Sverige behöver kunna regeras. Det kan till och med vara ett självändamål att vi får en regering som har kraft nog att handla och vara aktiv, även om alla förslag som kommer från den inte är toppen, ur just min synvinkel.
Och kanske är överenskommelsen, som DN idag antyder, ungefär det bästa som kan åstadkommas i dagsläget. Alla alternativ är helt enkelt sämre. Så kan det vara.
Två (minst) perspektiv tycker jag dock att man missat.
1: ingen ska tro att vår omvärld kommer att präglas av “långsiktighet och stabilitet”. Och därmed rimligen inte heller den politiska världen. Det är naivt att tro att det politiska systemet kommer att vara det samma om fyra, sex eller åtta år, när vår omvärld präglas av en enorm omställning: mot globalisering, transparens, mot ett kunskapssamhälle, ökat tempo och digitalisering. Långsiktigheten kommer att handla om ledarskap, om berättelsen om framtiden. Inte om ekonomi.
2: underförstått bygger decemberöverenskommelsen på vänster-höger-skalan i politiken, där den ekonomiska politiken och fördelningsfrågorna är i fokus. Jag tror själv inte att framtidens största utmaningar handlar om detta. Jag tror att politiken måste bli bättre på att lyfta in nya frågeställningar, som hur framtidens arbete ska se ut, hur delaktigheten ska utformas, hur vi formar lagar och regler i en värld där landsgränserna blir allt mindre viktiga. Och så vidare.
Jag tror att denna överenskommelse ska ses som en överenskommelse här och nu, där vi under hela eller delar av den kommande mandatperioden får en viss “stabilitet”. Men jag tror faktiskt inte att det går att förutse framtiden längre fram än så.
Det kan i så fall skapa en viss stabilitet för regeringen Löfven. Men mer än så tror jag själv inte att man kan hoppas på.