Skälet till detta är att staden på ett bra sätt drar nytta av nätverket: den kanske viktigaste förklaringsmodellen för det moderna samhället. Staden är ett stort, fysiskt nätverk av både människor, processer, affärer och andra aktiviteter.

Staden har en förmåga att förstärka processer och individer på samma exponentiella sätt som andra nätverk har. Staden driver fram specialisering och helheten vinner på att vi delar på arbetet, att var och en gör det den är bäst på.

Denna styrka hos staden, med dess möjligheter för individen, gör också att många på väldigt goda grunder söker sig till staden. Urbaniseringen är inget politiskt projekt uppifrån. Det är en konsekvens av människors aktiva val att söka sig bättre möjligheter.

Med rätt utveckling kan staden bidra till en mängd goda resultat. Staden är tekniskt en bra och framgångsrik konstruktion. Men för att lyckas krävs både god infrastruktur och kollektivtrafik, tolerans och mångfald samt ett ledarskap som arbetar långsiktigt och visionärt för hela stadens bästa. Saknas detta kommer staden inte heller att vara den magnet eller den positiva kraft för samhället som den skulle kunna vara.

Som en konsekvens av urbaniseringen finns ibland en spänning med de delar av landet som inte växer på samma sätt som städerna. Urbaniseringen ses som ett hot mot gles- och landsbygd. Och även om det givetvis finns frågor där det finns konflikter så är ofta motsättningarna överdrivna.

Staden fungerar inte utan landsbygden runt. Och landsbygden är helt beroende av staden och dess innevånare.

En modern politik och bild av samhället måste förstå stadens nya, centrala roll. Både som en konsekvens av våra nätverk och som en magnet för människor som vill utvecklas och växa.

Men politiken måste också förklara hur hela samhället, inklusive gles- och landsbygd, ska vara en del av det nya urbana samhället. Båda dessa berättelser behöver berättas.

I morgon tänkte jag ge er några tankar om det nya kunskapssamhället.