#100 Hundra dagar senare

Det känns som igår. Dagen då jag insåg att mitt blogginlägg om städer faktiskt inföll på startdagen för #Blogg100. Då gav jag mig själv utmaningen att blogga vidare.

Bloggandet om urbanisering och stadsutveckling har blivit en del av min vardag. Och en väldigt välkommen del, dessutom. Jag har lärt mig otroligt mycket, läst massor och pratat med väldigt många kloka människor. Extra tack såklart till Wikipedia för ovärderligt stöd under resans gång.

Det finns nu tre summeringar att göra: (1) vad jag lärt mig om städer och urbanisering; (2) vad jag tagit med mig från bloggandet i allmänhet;  (3) vad händer nu?

(1) Vad jag lärt mig

Hundra dagar är många om man ska skriva meningsfulla inlägg varje dag, men det är inte långt om man vill lära sig något ordentligt. Därför tvekar jag lite när jag nu försöker summera mina intryck. Men här är i alla fall ett försök till lärdomar:

  • Städer handlar om människor. Det är inte matematik, det är delvis teknik, men det handlar väldigt mycket om politik och kultur och inte minst om livsmiljöer för människor.
  • Städer är kraftfulla maskiner som skapar möjligheter. Staden som konstruktion ger kraftfullt stöd åt alla som vill utvecklas. Om du ger staden din energi, kommer du att få än mer tillbaka.
  • Städer handlar om nätverk. Precis som internet handlar om att knyta samman datorer handlar staden om att knyta samman människor och aktiviteter. Och precis som internet blir starkt och hållbart är staden stark och hållbar.
  • Gatan är extremt viktig. Platsen mellan husen kan i bästa fall bli ytor för möten, affärer, samtal, kultur: olika former av mänskligt liv. I sämsta fall blir det en död transportyta.
  • Staden börjar med sin infrastruktur. Tunnelbana, spårvagnar, vägar, cykelbanor och allt annat avgör hur staden fungerar och dess effektivitet. Dålig infrastruktur ger dåliga städer.
  • Konflikten mellan stad och land är jobbig och dålig. När människor flyttar till staden utmanas de delar av landet som tappar folk, initiativ, företagande etc. Det leder till spänningar. Men konflikterna gagnar inte medborgarna. Det brådskar att hitta nya lösningar på dessa konflikter.
  • Nationen blir mindre viktig och staden ökar i betydelse.
  • Stockholm har mycket att ge, men mycket kvar att göra.

Sedan finns det såklart mycket annat jag tar med mig in i nästa fas: städer jag vill besöka, böcker jag vill läsa, seminarier jag vill gå på. Plus en allmän insikt om stadens betydelse och hur den smälter in i ett modernt samhälle.

(2) Lärdomar från bloggandet

Lärande ser olika ut för olika människor, men för min del har detta #blogg100-projekt varit ett fantastiskt sätt att lära mig nya saker. Själva bloggandet har blivit min morot och min piska för att läsa mer, sätta mig in i nya saker, att formulera nya tankar, åsikter och slutsatser.

Jag gissar att det passat extra bra för min egen del, när jag nu lämnat mitt jobb som redaktör och journalist: jag har ett stort behov av att hålla igång mina tangentbords-skills. Att skriva en mer eller mindre genomtänkt bloggpost varje dag har blivit ett sätt att vårda mina kunskaper och färdigheter från journaliståren.

Jag har bloggat ganska mycket med mig själv som målgrupp, inte för att pumpa på med ett budskap till någon annan. Behovet av att sprida mina tankar till omvärlden är sekundärt. Jag har med viss regelbundenhet twittrat ut mina blogginlägg, men lika ofta valt att inte göra det. Ibland har skrivandet mer varit ett sätt för mig att själv summera, formulera och reflektera. Inte att vilja sprida mina tankar ut till en bred allmänhet.

(3) Vad händer nu?

Nu ställer jag mig själv frågan: är det slut nu? Hundra dagar var vad jag lovat mig själv att skriva. Har jag slut på ämnen? Har jag slut på tid? Borde jag byta inriktning? Borde jag göra något med allt det som nu är skrivet?

Sanningsenligt: jag vet inte säkert.

Jag tror inte att jag kommer att fortsätta att skriva varje dag. Det tar helt enkelt för mycket tid. Jag behöver lägga min tid på annat – också. Sedan hoppas jag att bloggen lever vidare och att jag kan hitta nya former, där jag ibland med viss regelbundenhet ändå skriver av mig och formulerar tankar. Men jag lovar inget.

En annan tanke är att utnyttja det skrivna – helt eller delvis – för att exempelvis trycka upp en bok på något enkelt sätt. Det finns ändå ganska många nedskrivna ord och meningar som i alla fall delvis känns meningsfulla. Men det finns lika många inlägg som jag kanske skulle behöva titta över en gång till, att lägga lite mer kärlek på redigeringen, att bygga ut några inlägg lite ytterligare så att de blir mer läsbara. Återigen: inget löfte, men detta kanske ändå kan bli något.

Men vad jag vet säkert är att frågan om urbanisering kommer att fortsätta att ligga mig varmt om hjärtat.

Jag vet också att mitt intresse för städer och att resa till städer har ökat. Risken är att jag ger mig på mitt projekt, som antyddes i ett av de första inläggen på bloggen: att beta av min egen lista med spännande storstäder.

Om det är något som jag skulle VILJA lova så är det just detta: att få besöka Jerusalem, Buenos Aires, Austin och alla de andra.

För övrigt kliver jag nu på mitt eget virtuella studenflak och tänker lite för mig själv: nu har jag tagit studenten. Och kliver ut på andra sidan, lite klokare, lite mer ödmjuk men full av energi att fortsätta att lära mig mer och bidra med vad jag kan för att samhället ska bli lite, lite bättre. Varje dag.