Över en kopp kaffe nyligen kom samtalet att handla om begreppet “hemma”. Båda i samtalet bodde inte kvar där de växte upp, utan hade flyttat vidare. I båda fallen från mindre orter till större: Stockholm.

Den mindre orten, med alla sina förtjänster, blev en blick bakåt, inte framåt. Vi söker oss vidare i våra liv, mot nya mål. Vi söker oss mot nya upplevelser, mot nya sammanhang, mot sammanhang där vi kan utvecklas, lära oss nytt.

Staden kan givetvis vara en del av både det framåtblickande och det bakåtblickande. Och det finns givetvis mindre orter som för vissa kan vara en del av deras framtid, inte bara dåtiden.

Men i många fall tror jag att staden står för det nya, det framåtblickande, tillfället till att lära sig nytt. Jag tror i alla händelser att städer som växer är sådana som ger många en möjlighet att växa, att utvecklas.

Jag tror att landsbygdens utmaningar handlar ganska mycket om just det: att det för många inte är en del av en resa, en utveckling. Istället är lands- och glesbygden snarare en plats där man landar, finner ro och bromsar in.

Det ska inte underskattas. Många upplever nog det moderna samhället som extremt uppskruvat och med ett på tok för högt tempo.

Men väldigt många söker sig till de nya möjligheterna, till det som växer, det som rör sig framåt. Staden är för väldigt många en del av framtiden. Inte en del av historien.

Den sortens städer som blickar framåt, som rör sig, som tillåter folk att växa, utvecklas: de kommer också att vara framtidens viktigaste städer. De som håller folk tillbaka, som lever i historien och blickar tillbaka: de kommer att få kämpa i motvind.