#51 Den fördomsfria staden

Ju större stad, desto mer utväxling. Ungefär så kan väl Luis Bettencourts budskap summeras, om än något brutalt.

När jag tidigare på bloggen skrev något om stadens ekonomi kopplat till dess storlek var argumentet att en professionalisering och variation i yrkesgrupperna gav möjlighet att också öka inkomster: hela stadens ekonomi blev en vinnare.

Det är ju inte uteslutet – tvärt om: högst sannolikt – att samma sak gäller om variationen också blir större i kultur, etnicitet och i människors sätt att leva. Ju större variation, desto rikare stad rent kulturellt.

Ju fler pride-festivaler, ju fler moskéer bredvid synagogor bredvid kyrkor, ju fler underliga klubbar för ännu underligare musik, ju fler föreningar och sammanslutningar: desto bättre.

Om detta är sant, vilket mycket talar för, kommer det att ställas krav på öppenhet och tolerans. Många större städer idag, i synnerhet de vi ser som “framgångsrika”, är just detta: de har både en bredd men också en tolerans mot olikheter, nya inslag och en utveckling.

Vi som lever i staden möter denna olikhet och denna mångfald varje dag. Den hjälper oss också själva att utvecklas. Den kanske rent av driver fram en specialisering, där vårt bidrag blir mer unikt och tilltalande. Det konforma och likriktade har svårare att sticka ut i stadens myller av unika personligheter och variation.

Öppenheten är förvisso inte bara fråga om “framgång” eller “evolution”. Det är också ett mindset, där vi bör vara toleranta även om det inte hade varit “lönsamt”.

Men staden som fenomen mår bra av olikheter och av mångfald.

Och jag vågar påstå att även vi människor mår bra av just detta.