#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes “The Death and Life of Great American Cities“.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken “The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en “perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en “teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *