#68 Le Corbusier och modernismen

I den roliga lilla boken “Vad är arkitektur” som Rasmus Waern och Gert Wingårdh skrivit finns frågan: “Varför har arkitekter konstiga glasögon”. Det korta svaret: “Därför att Le Corbusier hade det.”

Le Corbusier var en fransk-schweizisk självlärt arkitekt och en av de viktigaste teoretikerna inom modernismen. Och kanske en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han föddes 1887 och dog 1965, och fick därmed uppleva två världskrig och ett Europa som förändrades i grunden och i många dimensioner under sin livstid.

Hans visioner tog utgångspunkt i både teknikutvecklingen – och därmed samhällets utveckling – och hur vi med modern teknik skulle kunna bygga ett modernt samhälle. Modernismens kärna handlade ju om framsteg och tilltro till vetenskap och teknik för att bygga nytt.

Le Corbusier levde just när ett antal viktiga tekniska upptäcker gjordes, där samhället elektrifierades, bilen fick en central plats, modern byggteknik upptäcktes och kommunikationskanalerna blev sådana att starka ledare och eliter kunde få stort genomslag för sina idéer.

Visionären, filosofen, samhällsförändraren och arkitekten Le Corbusier drog nytta av alla dessa verktyg. Han skapade nytt, i stort och smått: allt från möbler och hus till hela städer. Och han använde modern teknik – och synliggjorde den tydligt med naken betong och matematiskt raka linjer. Dessutom använde han både resandet och skrivandet för att nå ut till många. Mest jobbade han i Europa, men han gjorde betydande bidrag både i Japan, i Indien, i USA och i Sydamerika.

Sammantaget med tidsandan blev effekten och hans inflytande enormt.

Det går nog att hävda att Le Corbusier också var en teknokrat, oavsett om man tolkar ordet positivt eller negativt. Tilltron till planering och teknik var hur som helst stor. Men det handlade inte om någon Matrix-vision, där tekniken, eliten eller planeringen skulle ersätta människan. Snarare såg han i tekniken ett verktyg för att göra staden, huset, boendet till ännu bättre, ännu närmare och ännu mer funktionellt för var och en. Människan var alltid i centrum, även om han eller hon inte direkt var tillfrågad om vad han eller hon tyckte.

Den sovjetiska regimen tog Le Corbusier och i synnerhet hans idéer till sitt hjärta. Hitler gjorde det inte.

Jag själv möter arkitekturen med en egen vision om samhällsförändring, där jag personligen är övertygad om att utveckling i grunden är både nödvändig och huvudsakligen god.

Jag själv har ju en lång kärleksrelation till den moderna teknikutvecklingen: it, webb och sociala medier. Visst kan det missbrukas, men lika troligt är det att tekniken hjälper oss.

I detta finns en likhet med den tid då Le Corbusier växte upp och den tid vi lever i just nu. Möjligheterna med tekniken finns där. Tilltron till tekniken är på vissa håll enorm. Och vi står inför att bygga upp något nytt, där den digitala infrastrukturen skapar nya former för socialt umgänge, för affärer och för organisationer. Låt oss för enkelhetens skull kalla det för nätverk (eller internet om ni gillar det bättre).

Och då som nu står människan i centrum: där sociala medier som Facebook eller Twitter är noll och intet utan sina användare. Och där Apples design är byggt med en fascinerande insikt om vad människan vill ha. (Även om nog Apple och Steve Jobs, likt Le Corbusier, inte frågade så många om vad de ville ha).

Men det finns också stora skillnader mellan då och nu.

En viktig skillnad är att eliterna inte har samma makt längre. Demokratiseringen som också är en konsekvens av teknikutvecklingen gör det lättare för vem som helst att få en röst i debatten. Och det är verkligen många som ropar. Att goda berättare och kommunikatörer kommer att ha ett stort inflytande även framgent gör inte denna utveckling mindre tydlig. Le Corbusier hade aldrig haft samma möjlighet att bli lika dominant i debatten idag som han var under sin tid.

På många plan kan jag vara glad för att de verkligt stora planerings-verktygen tagits ur händerna på stadsplanerare, politiker och stora imperiebyggare. Visst kommer förändring att ta mer tid och kräva mer visioner och berättelser för att få genomslag och kunna genomföras. Men det borgar också för att vi möter framtiden med medborgare och människor i ryggen och som delaktiga i arbetet. Vi gör inte arbetet åt dem: vi gör det med dem.

Jag tror vi kan lära oss mycket av Le Corbusier. Både i hur han vågade tänka stort och vara visionär. I hur han bröt mönster. I hur han värdesatte framsteget och utvecklingen.

I allt väsentligt tror jag att jag hade älskat Le Corbusier hade jag bara själv vuxit upp i början av 1900-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *