#72 Urbaniseringen och 290 kommuner

Sveriges Television har haft – kanske har – en serie program på temat #ettsverige, där de vill belysa olikheter för boende runt om i landet. Hur är tillgången till bredband? Hur lätt är det att få tag i en ambulans? Viktiga frågor, såklart, och i många fall en värdefull granskning och belysning.

En sak är dock problematisk: i tv-serien verkar urbaniseringen ses som i huvudsak ett stort problem. Jag ser det inte alls så, vilket jag på olika sätt försökt spegla här på bloggen.

Men vad som kan vara minst lika intressant att diskutera vidare är hur vi möter alla de kommuner och regioner som inte upplever en tillväxt eller ett uppsving i antalet invånare. Det är ju som bekant inget ovanligt i våra mindre kommuner – många dras tvärt om av en långsam eller snabb utflyttning.

Sverige består av 290 kommuner. Det kan tyckas mycket men minns då att vi år 1952 gick antalet kommuner från hela 2498 till 1037. Ytterligare sammanslagningar har skett mellan 1962 och 1977. Sedan 1977 har antalet kommuner ökat något, till följd av några kommundelningar. Utöver detta består Sverige av 21 landsting och regioner.

Det finns mycket historia och administrativa aspekter på kommuner och deras självstyre och på våra landsting. Axel Oxenstierna sägs vara fadern till dagens statsapparat, så vi har fått leva ganska länge med nuvarande ordning.

Men jag undrar om dagens organisation och där många kommuner ändå är relativt små verkligen är i samklang med urbaniseringstrenden. Samarbeten över kommungränser och olika samverkansprojekt till trots är det svårt för många mindre kommuner att erbjuda den service, det näringsliv och den kultur som många förväntar sig av en stad idag.

Jag vågar nästan påstå att vi bygger in problem och konflikter genom att vi organiserar oss i allt för små enheter.

Att möta framtiden med helt fel verktygslåda tror jag tyvärr bara riskerar att leda till besvikelse och frustration.

Det blir inte heller enklare av att den svenska definitionen av tätort är väldigt liberal och inkluderar de flesta samhällen i landet, även riktigt små.

En tätort definieras i Sverige, Norge, Danmark och Finland som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (från Wikipedia)

Problemet med denna definition att vi riskerar att prata förbi varandra, när någon pratar om städer som växer med en definition och en annan med en annan definition.

Diskussionen om en ordentlig översyn av hur samhället är organiserat i grunden har pågått länge. Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors, presenterade ett antal förslag 2007 för att komma bort från Axel Oxenstiernas system. Jag minns för egen del att den utredningen kändes aktuell och relevant då på grund av digitaliseringens framfart, som också givetvis påverkat samhällets organisation.

Resultatet och besluten baserat på Ansvarskommitténs arbete blev blygsamma.

Nu står vi i ett ännu mer akut läge, där inte bara digitaliseringen utan även urbaniseringen driver på behovet av en ordentlig översyn av hur vi styr och organiserar våra gemensamma resurser så att hela landet får goda chanser att utvecklas.

Den nuvarande diskussionen på temat #ettsverige är delvis en kritik mot urbaniseringen. Men den är också ett tydligt tecken på att den nuvarande organisationen av samhälleliga resurser inte fungerar bra.

Jag tror att Axel Oxenstierna hade hållit med om han hade sett dagens samhälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *