Hal is – och att våga gå ut på den

Denna kväll är det körigare än vanligt. Inte nog med att jag har ett antal projekt som kräver en hel del arbete på kort sikt. Några av dem ligger jag dessutom lite onödigt sent med. Dessutom åtog jag mig ett extra uppdrag idag. Och snart Skype-samtal från USA…

Därför ett kortare inlägg, men kring en tanke jag funderat lite på när jag bloggat på #blogg100-temat: hur säker får man egentligen vara på saker man inte vet så mycket om?

Enkelt är att bara förhålla sig till det som rör en själv – egna upplevelser går inte att argumentera mot. Det blir liksom automatiskt fakta: “Min erfarenhet är att …” eller “Jag upplever det som att…” går inte att argumentera emot.

Relativt lätt är också att uttala sig inom sina expertområden, där man känner sig helt säker på fakta. Jag har sådana områden (eventskapande, modererande av paneler, affärsmodeller för journalistiska produkter exempelvis). Detta kommer jag säkert att återkomma till flera gånger i olika inlägg här på bloggen.

Knepigare är det kanske med ämnen som man känner att man brinner för, kommer i beröring med, där man känner att man har en åsikt, utan att riktigt veta om den åsikten är gammal, helt överspelad eller rakt upp och ner felaktig. Där man inte läst på, där man inte kollat alla detaljer.

Lika lurigt är det med tankar som bara är rena hypoteser, tankefigurer som formuleras i huvudet, ibland helt utan sammanhang. Tankar som väcks av enkla impulser, där några lösa trådar knyts ihop till en knut.

Jag har i flera bidrag glidit långt in i de senare stadierna: vädrat tankar och idéer som jag verkligen inte är expert på.

Är det bra att blogga om sådant man inte vet mycket om? Hur mycket research måste man ha innan man kan få “uttala” sig (om det nu är det man gör på bloggen) om en fråga?

Hur mycket svajande med faktakontroll kan man tillåta sig innan man blir en tyckomat utan förankring eller liknar för mycket en Ring P1-ringare?

Den gränsen är nog olika för olika personer. Klart är nog att bloggen är ett friare verktyg än en tidningsartikel. Men har jag som journalist ett större ansvar för att bara skriva om sådant jag vet något om?

Kanske.

Jag vill ändå för egen del gärna känna mig fri att släppa iväg en och annan ballong, med stor risk att jag har fel i grunden. Och gärna då att någon argumenterar emot. Och utan att bli belagd med evig munkavle för att ha tänkt en galen tanke.

Tills motsatsen är bevisad kör jag på. Ibland med livrem och hängslen, ibland helt utan.

Med stor risk att man får stå där med rumpan bar.