Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd
Jag har idag kört till fjällen – vi är i Branäs för lite skidåkning denna kanske sista vinterhelg.
Jag valde att köra med hjälp av appen Waze, en social vägvisare, där jag inte bara kan få hjälp med vägen, jag kan också använda mina kontakter för att tipsa om vägarbeten, köer och kanske vägkontroller. En vettig och bra funktion, gratis dessutom.
Men idag blev det lite utanför instruktionsboken. Waze valde att dirigera mig och min familj förbi Karlstad, upp på 45:an och sedan tillbaka in på 62:an. En hyffsad omväg och en resa som tog kanske 15-20 minuter längre än den borde gjort.
Inför detta kan man dra två slutsatser – båda lika giltiga:
- Trots all den teknik vi har runt oss måste vi alltid själva ta ansvar för våra handlingar och inte skylla ifrån oss. Det är inte GPS:en som fattat fel beslut (om det nu var fel) – det är jag som kört bilen. Vi har fortsatt ett eget ansvar, som vi inte kan delegera till en maskin.
- Det finns stora poänger i att inte följa den utstakade vägen. Att våga välja en helt annan väg än den vanliga, att våga utsätta sig för det oväntade, leder ofta till något spännande och överraskande Vi fick, via denna omväg, chans att stanna och beundra en fantastisk utsikt över den värmlädska naturen: Tossebergsklätten är en rastplats som borde höra till en av de vackrare i Sverige. Det hade vi aldrig fått uppleva om vi körde den gamla vanliga vägen.
Men för att slippa alla ifrågasättandet över vägval kommer vi att köra en helt annan – och mycket rakare – väg hem. Sedan får Waze säga vad den vill.