Den digitala utvecklingen, där mobilutveckling, sociala nätverk och nya former av handel snabbt förändrat våra beteenden och rörelsemönster, har också en tydlig analogi i den fysiska världen. Parallellerna är oändligt många – just för att den digitala världen är en direkt spegling, en konsekvens av vår liv. Det fysiska och det digitala är i praktiken samma sak.

Urbaniseringen kan ses med samma glasögon. Det faktum att allt fler söker sig till tättbefolkade platser är ju av samma skäl om att folk hellre hänger på Facebook än på något litet, obskyrt socialt nätverk med få användare. Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara sociala.

Våra sociala nätverk når ju människor på ett annat sätt än via vägar, tunnelbana och cykelleder. Våra sociala nätverk spänner ju över världen, når vänner och bekanta världne över lika lätt som de som bor i rummet bredvid. Men ändå är jag övertygad om att vi söker oss till stora nätverk – oavsett om det kallas Facebook eller Paris – för att vi är sociala varelser och vill ha nätverk som hellre är stora än små.

Och jag tror till och med att det är så att stadens stora nätverk stärker oss i den digitala dimensionen. Stadens människor, mötesplatser, aktiviteter och tempo gör att våra nätverk blir större, starkare och mer aktiva.

Vilka konsekvenser får detta för staden? Vilka konsekvenser får detta för våra nätverk? Det vet jag inte. Det vet nog ingen. En stor utmaning för staden, som de digitala nätverken inte behöver bry sig om, är ju tiden och kostnaden som krävs för att ändra, bygga om och flytta. En utmaning för de digitala plattformarna är det omvända: svårigheten att vara långsiktig, det enorma förändringstrycket som gör långsiktig planering ibland omöjlig.

Men med tanke på kopplingarna skulle jag ändå vara mån om att ha många dörrar öppna: oavsett om det rör stadsutveckling eller en digital utveckling. Och dessa öppna dörrar måste kunna leda både till nya insikter, ny politik, nya svar och – som en början på nästa loop – nya frågor.