Livet böljar och riktningen på vägen framåt – det som borde vara framåt – är högst oklar.

Det finns en förväntan, även hos mig själv, över att ha svar, att vara säker, att veta.

Men framtiden – det vet jag – alltid höljd i dunkel och öppnar sig bara den dag då den övergår till nuet.

Motorn i mig vill och behöver ändå driva på, ha fart och kanske även öka tempot.

Hastigheten är ibland viktigare än riktningen.

I detta finns ett livsval. Alternativet att räkna ut, att vänta in, att gasa först när vägen är tydlig har jag valt bort sedan länge.

Tvivlet över det valet är inte så stort. Men valet av riktning, som ändå måste göras, kräver mer av mig. Tvivlet över att ha valt rätt väg framåt är inte enormt, men tydligt. Vissa dagar mer än andra.

Extra tydligt kanske när tempot dras ner, när jag inte kommer vidare.