Livet är ingen tävling.

Men det är en resa där vi hela tiden ska bli bättre. I synnerhet jämfört med oss själva och gårdagen.

Vasaloppet må ha en vinnare – någon kommer trots allt först över mållinjen. Men för de allra flesta – tusentals åkare i praktiken – spelar det ingen roll vilken placering man får. Istället är målet att alls ta sig hela vägen och kanske att göra det på en vettig tid.

Det är sympatiskt. Det viktiga är inte vad övriga har för mål: det viktiga är att du når dina egna.

Detta gör tävlingar som Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet, alla klassiska tävlingar för aktiva motionärer, bra på så många sätt. Det blir en aktivitet som inte bygger på elittänkande i första hand utan på att alla kan, många vill och där väldigt många stärker sig både fysiskt och mentalt.

Jag har själv inte varit i närheten av att anmäla mig (även om jag hade långt gångna planer på att anmäla mig till Vätternrundan). Men jag är glad för alla som spänner bågen, som ger sig hän och som försöker lite mer.

Heja.