Kategoriarkiv: blogg

Fyra skäl att inte fira nationaldagen

Idag är det Sveriges nationaldag. Det är inget att fira.

Det finns åtminstone fyra goda skäl att undvika att hylla nationalstaten, oavsett vilket land det gäller, oavsett vilken form firandet tar.

1. Världen är global

De gamla länderna och nationalstaterna skapades eftersom mark och territorier var viktiga. Förr. Moderna företag lägger fokus på globala affärer, där man når en världsmarknad direkt. Eller så satsar man på long-tail-marknaden, där mikroskopiska marknader summeras upp över hela världen till en marknad som på global basis blir stor.

Medborgare idag, i synnerhet de yngre, bryr sig knappast om var Sverige börjar och Danmark slutar. Eller var Sverige slutar och Norge börjar.

Internet, engelskan och flyget har gjort oss globala. Få saknar landsgränserna, mer än av nostalgiska skäl.

Det kommer att bli allt viktigare att hitta arbetsformer och strukturer som i grunden är internationella, om vi vill nå politiska och samhälleliga mål. Kanske sociala plattformar som Facebook och Google kan vara en del av en lösning? Kanske civilsamhällets aktörer kan få en viktigare roll? Kanske olika globala miljöorganisationer?

2. Städerna är de nya länderna

Urbaniseringen är inget nytt fenomen, men städernas roll för att förstå det moderna samhället ska inte underskattas. För många är det viktigare att tillhöra Stockholm än att tillhöra Sverige. Eller att tillhöra Jönköping, Östersund eller Trollhättan.

För många är det rent av viktigare att tillhöra Södermalm än att tillhöra Sverige.
Det lär finnas många som är mycket stoltare över att vara New York-bor än att vara amerikaner, just nu. Och Paris, Rom, Amsterdam eller Madrid känns på många plan viktigare än Frankrike, Italien, Nederländerna eller Spanien.

Så här skrev författaren och krönikören Bobo Karlsson i förordet till boken “Urban Safari”:

“Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort med och kramar en metropol även i motståndarland.”

Städerna ökar i betydelse, länderna minskar.

(Konflikten mellan stad och glesbygd är en helt annan fråga, dock. Stadens beroende av matförsörjning, ekosystemtjänster, rekreation och mycket annat är givetvis lika stort i framtiden som idag. Staden klarar sig inte utan sin landsbygd. Och tvärt om.)

3. Ett sluttande plan

Jag inser att nationalismen för många – och i synnerhet den 6 juni – mest handlar om en småtrevlig hyllning till något historiskt och nostalgiskt fenomen, kanske en kung eller en flagga. Kanske vill man slå ett slag för några sympatiska värderingar såsom demokrati och tolerans, kanske sill och potatis, allemansrätten eller kanske den kommunala musikskolan. Det finns absolut saker att vara stolta över som har sitt ursprung i Sverige, eller fenomen som vi är stolta över att vårda.

Men jag är ändå övertygad om att det går att dra en lång röd tråd från detta oförargliga hyllande till en ganska unken nationalism och främlingsfientlighet. Och i en tid då nationalismen växer sig starkare för varje dag som går blir det också allt viktigare att skapa nya, moderna bilder av samhället. I min bild av det moderna samhället spelar länder och nationer en väldigt tillbakadragen roll.

Är alla de som firar nationaldagen idag långsamt på väg att bli rabiata Sverigedemokrater? Självfallet inte. Men jag oroar mig för att det är många som bidrar till att legitimera ett hyllande av nationalstaten, ett hyllande som i fel händer kan dra iväg till något riktigt otäckt.

I dag finns det tyvärr alltför många “felaktiga händer”.

4. Centrum, inte gränsen

Det mest filosofiska argumentet mot nationalstaten är att vi bör bry oss mer om var saker och ting börjar än var de slutar. Det är mer relevant att prata om var centrum finns än var gränsen finns.

Det är ju klart som korvspad att “svenska värderingar” glider in i Norge, precis som “norska värderingar” går att hitta långt in i Värmland och Bohuslän. Det är helt uppenbart att det inte finns en tydlig gräns där “svenska värderingar” ersätts med “norska värderingar”. Så ser det ut vid varje tänkbar nationsgräns i världen.

Detta är ju ett mer filosofiskt argument för städernas roll i framtiden. Staden är ett centrum, landet är en gräns. Så utöver att staden är en fantastisk maskin som levererar möjligheter, utveckling och välstånd så är även staden en nod i ett hav av andra noder. Ett hav där det inte blir intressant att se var saker och ting slutar, utan bara var de börjar.

 

Ska vi sluta fira? Ja, just nationaldagen är nog passé.

Men visst behöver vi stanna upp och fira ibland. Men låt oss då fira något som inte är döende och i vägen för en modern framtid. Kanske civilsamhället som på olika sätt spänner över mer än ett enskilt land, kanske de växande städerna, kanske öppna och inkluderande kulturer?

Någon kanske undrar: vad gör vi istället? Det är en befogad fråga, som kräver ett betydligt längre inlägg än detta. Politik, ekonomi och mycket annat är redan hårt knutet till våra nationer. Det varken kan vi eller bör vi kasta ut innan vi etablerat något annat, mer hållbart. Men det skyndar att hitta nya arbetssätt. Vi sitter i ett sjunkande skepp.

Farmor

Min farmor blev 98 år och begravdes i januari 2017. Jag sa några ord på begravningen.
*
Det har alltid funnits något symboliskt i att farmor och farfar bott mitt på Trombonvägen, mitt emellan sina söner.
För oss som varit barn bredvid farmor och farfar har närheten varit en gåva. Jag har en tydlig minnesbild av att vi alltid efter skolan gick in till farmor och farfar för att dricka varm choklad. Alltid lingonsylt med mjölk till efterrätt. Alltid lätt att ta fram kina-schacket.
Farmor befann sig nästan alltid i mitten, även om hon inte var hemma.
*
Farmor var inte den som bullrade mest. Men hon hade perspektiv och reflektioner om mycket. Och många kloka åsikter, dessutom.
Hon formade sina åsikter under nästan 100 år. Hon hade ett perspektiv på livet och samhällsutvecklingen som omfattade mer än någon annan i det här rummet.
Allt från hennes pappa, skepparen som seglade över världshaven i slutet av 1800- och början av 1900-talet, via stenhuggeriet och farfar till hennes nya familj med min pappa Robert och min farbror Christer och deras båda familjer i Hunnebostrand.
Allt från ett hennes lilla samhälle i industrialiseringens utkant, via välfärdsstatens framväxt till dagens högteknologiska och globala samhälle med 3D-skrivare och filterbubblor. Det senare blev aldrig en del av farmors värld. Men hon hängde med, och det var inga problem att prata och reflektera över allt det nya med henne.
Hennes perspektiv var enastående.
Trots det blickade hon nästan alltid framåt, sällan bakåt. De flesta av våra barn har väl försökt få farmor att berätta om hur livet var förr. Hur det var på Tullboden. Hur det var under kriget.
Hon har alltid kunnat svara, men hon har ändå alltid blickat framåt och varit nyfiken på nutiden.
Länge, länge stod hon bredvid min, vår farfar Hjalmar. Det centrum för familjen som farfar stod för, med sin pondus och kraft, har farmor förvaltat – men på ett helt annat sätt. Farmor har inte tagit plats genom kraft och energi, utan genom sin omtanke, sin nyfikenhet, sitt sätt att vara.
Det centrumet står tomt nu.
*
För mig kommer farmor att vara många saker såklart. Elvakaffe, wienerbröd, kina-schack, canasta. Utflykter med kaffekorgen till Amhult eller Gerlesborgsskolan. Diabildsvisning – i slumpmässig ordning – i gillestugan. Att elda torrt gräs på baksidan. Norsk tv. En ständig dialog om att man borde ha mer kläder på sig. Och att man äter för lite. Plus tusen andra, mer svårfångade saker, såklart.
*
Jag har försökt att ringa farmor så ofta jag kunnat. Inte varje dag, men flera gånger i veckan. Christer har nästan alltid varit först: det är bara om jag ringt väldigt tidigt någon morgon som farmor misstagit samtalet med att det kunde varit Christer. Och jag vet att vi är många som hört av oss till farmor regelbundet.
Samtalen har i mitt fall sällan varit något jätteviktigt, något akut. Ofta om vädret. Men vi har nästan alltid kunnat prata om politik, om samhällets utveckling, om de stora frågorna. Farmor har alltid hängt med. Varit uppdaterad.
Nu går det inte att ringa längre.
Jag har de senaste veckorna, efter dödsbudet, blivit påmind om just de här telefonsamtalen. På väg till jobbet, mellan två möten.
Bra tillfällen att slå en signal.
Då har jag insett att jag inte ringt bara för farmors del. Jag har ringt även för min egen del.
*
Nu finns inte farmor hos oss längre. Det är sorgligt. Men vi är ändå väldigt glada för att vi fått ha vår farmor hos oss så länge. Inte minst en gåva för våra barn, farmors barnbarnsbarn.
Men länge, länge efter att farfar gick bort fick han en viktig roll på våra familjemiddagar. Vi mindes, vi vårdade.
Det fanns en tom stol, men ändå en mitten som vi alla kände att vi ville och behövde respektera.
Så kommer vi att behöva ta hand om det tomma efter farmor. Hennes arv handlar ju inte i första hand om huset, om porslinet eller matsilvret.
Det handlar om att vårda hennes och farfars minne. Att slå vakt om familjen, om nyfikenheten på framtiden, om en öppen dörr där barn och barnbarn alltid är välkomna.
Det handlar om att vara närvarande, både i det lilla och i det stora.
Så kommer jag att minnas min farmor. Och det kommer jag att bära med mig in i min familj.

Airbnb vs hotellet: en modern diskussion

Jag har förmånen att träffa branschkollegor från hela världen, som både företräder ingenjörer och arkitekter.

Olikheterna mellan olika länder är många och stora. Och synen på uppdraget som arkitekt eller ingenjör skiljer sig åt en hel del.

Men alla pratar givetvis om digitaliseringen. Alla verkar rörande överens om att digitaliseringen kommer att ändra det mesta: både hur vi jobbar och vad vi skapar. Och att vi bara är i början av förändringarna.

En sådan diskussion blev extra intressant. På Island har alltid turismen varit en viktig inkomstkälla, som dessutom ökat i betydelse. Därför har hotellbyggen varit en viktig inkomstkälla för landets arkitekter.

Det var mot den bakgrunden som bilden på antalet platser där Airbnb erbjuder rum eller hus för uthyrning blev intressant. Antalet listningar i Reykjavik på Airbnbs sajt har exploderat de senaste åren.

För många av oss betyder det att delningsekonomin växer, att vi kan utnyttja våra hus och tillgångar än mer effektivt.

För andra betyder det – kanske – att hotellbyggena minskar och att en etablerat och pålitlig affär och inkomstkälla tappade i betydelse.

För mig blev detta ett väldigt konkret exempel på hur digitaliseringen ändrar inte bara hur vi jobbar, hur vi samverkar och hur våra interna affärsmodeller ser ut.

Det blev även ett exempel på hur digitaliseringen faktiskt i grunden ändrar vad vi gör, hur staden ser ut, vilken typ av uppdrag branschen tar och kommer att erbjudas.

För min egen del är denna utveckling både positiv och troligen oundviklig. Och jag är samtidigt övertygad om att den innehåller mängder av möjligheter, med nya spännande uppdrag, kluriga problem som väntar på smarta svar och nya samhällen där det digitala måste samspela med det fysiska.

Jag ser fram emot att det blir mer ombyggnader hemma hos familjer i Reykjavik, parallellt med de hotell som givetvis också kommer att ha en framtida marknad. Även om den troligen ser annorlunda ut än innan.

Sommarens Norge-resa

I sommar har vi åkt på turné till Norge. Fyra dagar då vi klämde in både Geiranger-fjorden, Ålesund och Oslo.

Norge erbjuder givetvis mycket mer, men på våra få dagar lyckades vi få med en hel del spännande.

Vad samhällsbyggare kan lära av Pokemon Go

Foto: Iphonedigital (Flickr)

Du har nog levt under en sten de senaste veckorna om du missat att spelet Pokemon Go fullständigt exploderat världen över. Spelet där du med din telefon ska hitta Pokemon-figurer i din fysiska omgivning har fångat unga som gamla med en minst sagt oväntad kraft.

Spelet har givetvis fått både hyllningsrop och några belackare – precis som vanligt. Jag för min del är övertygad om att det finns massor av saker för oss alla att lära av detta fenomen.

För oss som jobbar i samhällsbyggnadssektorn (för egen del företräder jag Sveriges rådgivande ingenjörer och arkitektkontor) är lärdomarna troligen extra lätta att hämta. Pokemon Go handlar trots allt väldigt konkret om att knyta samman den fysiska världen med den digitala.

Här är några tankar som jag tror att samhällsbyggare i bred mening kan lära av sommarens stora spel-fenomen.

1: Världen har fyra dimensioner (minst)

Pokemon Go har åter bekräftat vad vi sett på många andra sätt de senaste åren. Våra tre ”vanliga” dimensioner har kompletterats med en digital dimension, där massor av information lagras och samverkar med de tre andra.

Redan innan har ju tjänster som Foursquare/Swarm, Runkeeper, Waze utöver incheckningsmöjligheterna på Facebook bidragit till denna digitala dimension. Pokemon Go bekräftar återigen att vi som samhällsbyggare måste förstå och ta hänsyn till den digitala dimensionen när vi planerar våra städer, samhällen, bostäder, fabriker och kontor. Eller åtminstone förstå den. I synnerhet acceptera den.

Ett spel som Pokemon Go samspelar med den fysiska miljön på ett annat sätt än vad exempelvis Tripadvisor gör. Därför kan det bli svårt med några generella åtgärder baserat på detta digitala lager av information, även om det går att att skriva ett eget blogginlägg om tillgången till trådlös uppkoppling, ström och behovet av sensorer av olika slag i vår fysiska miljö.

Men att vi som planerar, bygger och senare även använder städer och samhällen måste dra nytta av det digitala raster som kompletterar och berikar, det är solklart.

2: Den digitala dimensionen kan få oss att upptäcka de tre andra

Själv är jag ingen storspelare, men när min son på vår cykeltur till Södermalm i Stockholm i veckan började intressera sig för var Sofia kyrka låg insåg jag att Pokemon Go hade öppnat hans intresse för också fysiska platser. Givetvis var det en funktion i spelet som lockade honom, men möjligheten är öppen för alla att utnyttja ett sådant intresse för dessa publika platser.

Vi vet att företag redan utnyttjat det stora intresset för Pokemon Go till att locka in besökare i sin butik. Om intresset håller i sig borde fler passa på att lära sig hur man kan interagera med sin publik och målgrupp genom mobilens fönster, inte bara genom skyltar i plåt och broschyrer i papper.

De som muttrar om att Sveriges ambassad i Second Life nog är relativt ödslig dessa dagar bör besinna sig. Visst kan intresset för Pokemon Go svalna – det är kanske rent av sannolikt. Därför gäller det att vara snabb, smart och inte dra igång några enorma utredningar, kolossala planer eller satsa allt på ett kort. Pokemon Go är ett av många spel och applikationer som kommer att påverka och samspela med den fysiska miljön. Några kommer att bestå, andra kommer att försvinna. Men ta tillfället i akt att göra små, enkla och kostnadseffektiva saker. Du kommer att lära dig massor. Och har du tur kan det ge bra utdelning i både pengar och goodwill.

3: Samhällsbyggare borde även bygga digitalt

Samhällsbyggnadsbranschen pratar ofta om hur digitaliseringen kommer att påverka affärsmodeller, arbetssätt och även det vi bygger. Allt detta är jag övertygad om stämmer.

Men vi pratar relativt lite om hur samhällsbygge också skulle kunna bli digitalt – till 100 %.

Självklart är våra fysiska miljöer värdefulla på så många plan, med mänskliga, kulturella, kommersiella och miljömässiga dimensioner som inte kan överskattas i betydelse. Men de kunskaper som en ingenjör eller arkitekt besitter i hur en väl fungerande fysisk miljö ska byggas, den kunskapen borde även kunna utnyttjas än mer i de digitala miljöerna.

Pokemon Go har utnyttjat vår vanliga fysiska miljö och spridit ut digitala figurer. Men insikterna om hur vårt samhälle fungerar och samspelar borde kunna få större påverkan av även hur spel eller andra digitala miljöer skapas.

 

Pokemon Go visar ju också hur snabbt en ny tjänst kan etablera sig. Att ha en plan i beredskap för varje tänkbar situation är givetvis omöjligt. Snarare måste vi som samhällsbyggare lära oss att bli bättre på att lära av det nya, samspela med det och kanske då och då ta täten i att forma nya tjänster och funktioner. Och det kräver överlag att vi blir snabbare och mer flexibla, har örat mot rälsen allt oftare och vågar utmana oss själva.

Det börjar nog med att ladda ner Pokemon Go-appen (om du inte redan gjort det), ge sig ut på gatorna och torgen och börja förstå vad det egentligen handlar om. Om inte annat får du lite motion på kuppen. Och kanske upptäcker några nya delar av stan som du inte sett innan.

När visionerna krockar: Tesla eller t-bana?

Vårt beroende av bensinslukande bilar är numera ett välkänt problem för de allra flesta. Växthusgaserna oroar och oljans ändlighet är ett problem, även om det senare verkar allt mindre vara det som sätter press på politiker och marknad.

Vi är därför många som glatt oss åt de framgångar som Elon Musk haft med sina Tesla-bilar, som på många sätt revolutionerat bilmarknaden. Tesla är ett löfte om både mycket god prestanda, en design och funktionalitet som inte står någon annan efter och som dessutom erbjuder en väg ut ur oljeberoendet (i alla fall om batterierna fylls med energi från förnyelsebara källor).

Elon Musk har sin bakgrund i IT-branschen och har tagit med sig sin arbetsmetod och sitt innovativa förhållningssätt till en i många avseenden extremt traditionell bransch. Det finns mycket att älska i detta.

Men å andra sidan. Jag har under ett och ett halvt år satt mig mitt i samhällsbyggnadssektorn, med fokus på det fysiska byggandet av städer, bostäder och infrastruktur i olika former. Jag har lärt mig massor om staden och dess logik, både på jobbet men även genom att läsa på.

Jag har kommit till insikt – och kanske även en personlig övertygelse – om att bilen i sig är ett problem i staden. Visst är det bra om bilen inte drivs på bensin, men bilen är i många avseenden extremt utrymmeskrävande och bidrar till att staden får mindre plats människor och därmed mänsklig aktivitet. För stadens del hade det bästa varit om bilen ersattes med kollektivtrafik, cyklar eller gående.

Och minns då att staden på många sätt är att föredra framför glesbefolkade områden, med sin effektivitet. Plus att staden ju lockar till sig allt fler som verkligen söker sig till dess möjligheter och utbud.

Är det då fel att Elon Musk har skapat världens häftigaste elbil?

Nej, såklart inte. Och bilen kommer alltid att behövas, kanske även i staden (även om det nog bör vara i begränsad omfattning).

Men jag har slagits av den konflikt som uppstod mellan min ”gamla” värld av IT och startup-mentalitet å ena sidan och min ”nya” värld med kunnande om städer, livsmiljöer och hållbarhet.

I många avseenden bör IT-branschens kunnande, attityd och visioner få större utrymme i samhällsbyggnadssektorn. Men det kommer också att finnas många tillfällen då samhällsbyggnadssektorns kunskap om städer, kulturer och hållbarhet måste tas tillvara.

Mötet mellan dessa två världar kommer att bli spännande att följa. Jag hoppas innerligen att båda sidor har en vilja att lära och förstå.

Google och Jane Jacobs

Google gör många bra saker. En av de mindre men ändå roliga och ibland tankeväckande är deras Doodles, illustrationerna som ibland ersätter Google-loggan på söksidan.

Idag hedras Jane Jacobs med en egen Doodle. Det är med anledning av hennes 100-åriga födelsedag.

Heja!

Skärmavbild 2016-05-04 kl. 16.43.49

Fredagsbloggar

Tempot på den här bloggen har av olika skäl gått ner en del.

En viktig – och rimlig – förklaring är att jag numera bloggar varje fredag som en del av mitt jobb. Varje fredag samlar jag några av veckans tankar i en fredagsblogg som även sprids till ganska många i branschen.

Läs gärna där och kommentera om det är något du reagerar på. Och sprid om du håller med.

Bloggen ligger här. 

Den nya integrationen

Ordet ”integration” används allt oftare. För många ger det nog associationer till nyanlända och migration från andra länder. Men det saknas inte andra sammanhang där integration är både en utmaning och en stor möjlighet.

Själv har jag länge jobbat som redaktör och bevakat IT-utvecklingen. Där associeras ordet ”integration” oftast med olika it-system som skulle fungera tillsammans.

I båda fallen vet vi hur svårt är det.

För att få it-system att fungera ihop krävs det både standarder, struktur, ett ledarskap och uthållighet för att få det att fungera. Även om det finns dramatiska och fundamentala skillnader är det nog något liknande som krävs även för att integrera nya medborgare i ett land.

Men om svårigheterna inte saknas, så är löftet om de många möjligheterna desto mer eftersträvansvärda.

När vi får olika kompetenser eller system att samverka så kan vi få den känslan som trumpetaren känner när han kliver in i orkestern: känslan av att olikheterna kan bidra till något nytt och ännu större om man samverkar med andra.

Jag tror att byggbranschen utgör kanske ett tredje eller fjärde exempel där ordet ”integration” kommer att bli allt viktigare. Och där möjligheterna är mycket stora om vi lyckas med samspelet.

Teknik- och metodutvecklingen har gjort det både möjligt och värdefullt att inte bara dela upp jobbet i ett antal sekvenser, utan att arbetet med ett bygge blir mer av ett lagarbete med samverkan, integration i fokus.

Där vi tidigare hade tydligt definierade arbetsroller och uppdrag blir det allt vanligare att ingenjörer och arkitekter är inblandade i produktion och uppföljning vid allt fler tidpunkter och med allt fler perspektiv. Det gäller även andra yrkesroller, där uppdragen allt mer glider in i andras.

Även inom byggsektorn kommer begreppet integration att bli allt viktigare.

Och precis som med it-systemen eller med de nyanlända kommer det att krävas en hel del för att få denna nya integration att fungera. Ledarskap, standarder, strukturer och kommunikation kommer att vara avgörande för hur vi lyckas.

Men precis som i orkestern så kommer en samspelad ensamble att kunna åstadkomma så otroligt mycket mer än vad den enskilda musikern förmår. Det kan bli ljuv musik.

Vem gör reklam för den moderna staden?

Vi har väl alla blivit imponerade av Volvos reklam de senaste åren, inte minst deras filmer från både Zlatan-volvo (personbilarna) och van Damme-volvo (lastbilarna).

Nu senast är vi åter imponerade av människorna bakom bilen: ”Volvo – Made by people”. Otroligt snyggt, suggestivt, smart.

Vad är problemet?

Jo, problemet är att bilen, som vi känner och använder den idag, är en väldigt problematisk komponent i det moderna urbana och hållbara samhället. Vi är på väg mot ett samhälle med större, tätare städer. Det är både en utveckling som allt fler söker sig till och en bra utveckling för våra samhällen.

I ett sådant samhälle kommer troligen bilen att behöva ha en annan plats, en kanske annan funktion. Vi kanske behöver dela bilar mer än innan (typ car pool), taxi och Uber-liknande tjänster kanske behöver bli viktigare och personliga bilar mindre viktiga, vi kanske behöver hyra i de fall vi behöver åka längre och utanför staden, medan kollektivtrafiken får en starkare roll i stadens rörlighet.

Trenden mot mer bränslesnåla bilar eller helt eldrivna fordon är inte alls svaret på frågan. Bilen tar för mycket plats och bidrar till en samhällsutveckling där det urbana och mänskliga inte får utvecklas på rätt sätt. Helt oberoende av vilka bränslekällor vi använder.

Men bilen har ändå väldigt många starka förespråkare, och det medger jag gärna: bilen har lyckats samla många smarta människor som tillsammans gjort ett bra jobb för att berätta en stark berättelse om frihet, personlig utveckling och annat vackert kopplat till bilen som livsstil.

Volvos marknadsföring är galet begåvad. Bra jobbat.

Men vem marknadsför alternativen? Vem berättar den moderna berättelsen om kollektivtrafikens förtjänster? Om cykelns nya roll? Eller om Ubers och taxins roll? Om den moderna staden? Om ett livsmönster där bilen har en helt annan plats?

Visst görs det bra jobb ibland. ”Åk i buss-iness class” skriver SL i sin reklam. Inte dumt.

Och Uber får ju regelbundet bra exponering i tidningar och har ju många förespråkar, inte minst i de kretsar jag rört mig i.

Men det finns en obalans, där bilbranschens kommunikativa begåvning spelar i en egen liga.

Det gör det tyvärr svårare för alla (och jag räknar mig även själv dit) som tror att bilens roll i samhället behöver förändras, och där vi behöver hitta nya berättelser om samhället, staden och världen.