Kategoriarkiv: blogg

Pandemin ur ett gult perspektiv

Sedan mars i år har vi som kan uppmanats att jobba hemifrån. Och jag har i stor utsträckning kunnat göra just det. Efter lite stök och bök har jag till och med fått lite struktur och ordning på vårt arbetsrum hemma, där jag sitter bra och har goda förutsättningar för jobbet.

Men som bekant finns det mycket mer att säga om hemarbetet, i synnerhet när det ska bedrivas under en längre tid och där utgångspunkten är att vi helst ska undvika kontoret helt.

Bland utmaningarna finns välkända problem (eller utmaningar) som arbetsmiljö, ledarskap, möjligheten till kreativitet och gruppdynamik. Med mera.

Men ur mitt personliga perspektiv har jag dessutom märkt en extra utmaning – och jag vet att jag inte är ensam.

Jag har nämligen gjort de då och då ifrågasatta DISC-profilerna, och de har för min del givit mig mycket av rött (D) och full pott på gult (I). Grönt och blått är enligt dessa analyser svaga hos mig.

Oavsett hur vi ser på DISC-profilerna bedömer jag att de har fångat något hos mig som jag tror stämmer: jag är utåtriktad, van vid och uppskattar att få feedback, gillar att stå på scenen och räds inte rampljuset.

Att då förflyttas från gruppen på jobbet, från mötena och sammankomsterna till att framför allt arbeta på egen hand, men även att leda och kommunicera digitalt – det har helt enkelt varit en utmaning.

Ett av mina viktigaste arbetsverktyg har varit att möta människor och att via framför allt muntlig kommunikation både få något gjort och lösa problem.

Delar av dessa förmågor har varit svåra att nyttja, när vi byter konferensrum, korridorer, kaffemaskiner, kopiatorer och skrivbord mot Teams, Zoom och Messenger.

Jag vill tro att jag har koll på tekniken. Och jag vill tro att jag även gillar teknikutveckling och att testa nya saker.

Men jag blir allt mer medveten om att modern teknik och digitalisering inte handlar om att ta en arbetsuppgift eller ett beteende och flytta det till en digital miljö och tro att allt fungerar som innan.

När vi byter vår fysiska värld mot en digital blir det samtidigt något annat. Arbetsverktygen ändras. Kulturen ändras. Samtalet ändras.

Ett av många exempel är den för mig så viktiga feedback man får när man pratar. I ett fysiskt rum sitter en publik som jag kan fånga, där jag kan söka återkoppling, där jag kan läsa ansiktsuttryck eller få skratt som svar.

Feedbacken i de digitala kanalerna är som bekant annorlunda: Like-knappar, kanske hjärtan. Men när kamerorna hos deltagarna stängs av, när man själv blickar stint i in sin egen kamera: då blir responsen svår att fånga.

Jag själv behöver lära mig nytt. Jag behöver bli bättre på att nyttja kulturen, verktygen, känslorna i den digitala världen. Exakt hur vet jag inte. Men jag måste bli bättre. Och jag måste öva.

Annars kommer jag bara att sitta och vänta på att de fysiska mötena kommer tillbaka.

Och jag vet att det aldrig kommer att bli som förr.

Det stora och det lilla

Våren och sommaren har som för alla inneburit tid för reflektion.

Och som jag har reflekterat.

En av dessa reflektioner handlar om det stora och det lilla.

Jag hör till dem som gärna pratar om och funderar kring de riktigt stora samhällstrenderna. Jag är såklart en glad amatör och befinner mig väldigt ofta på djupt vatten. Men det har inte hindrat mig från att ha synpunkter på globaliseringen, nationalismen, urbaniseringen, sekulariseringen, individualiseringen, samhällskontraktet och liknande frågeställningar.

Jag har dessutom gillat (och ogillat) en hel del av detta, nästan stått på en och annan barrikad. Jag har ogillat nationalismen, jag har gillat den övergripande urbaniseringen, jag har sett det oundvikliga i globaliseringen och i den kraftfulla teknikutvecklingen.

Pandemin blev lite av en betongvägg att springa in i. Med stängda gränser mellan Sverige och Norge, mellan Sverige och Finland, rasade lite av min världsbild. Det var helt enkelt en krock mellan vad jag trodde på, rent av såg som oundvikligt, och det som sedan blev en nästan helt accepterad lösning på ett reellt problem.

Jag brukar hävda att jag gillar förändring. “Annorlunda är bra”. Men detta var ganska jobbigt även för mig som gillar nytt och annorlunda.

Vad jag borde göra i ett sådant läge är sannolikt att vända sig inåt, att ta hand om sig själv och sina närmaste. Att se till att hantera sitt jobb, sina relationer i vardagen och “laga efter läge”. Att vända sig inåt, mot det lilla, det hanterbara.

I viss mån behövs nog det, bara för att överleva. Men jag, som gärna blickat utåt, som gillat nya sammanhang, som gillar modernitet och utveckling, som gillar de stora frågorna, så är detta en prövning.

Att gå från de stora frågorna till de små kanske är nödvändigt. Det lilla är nödvändigt. Både för var och en av oss, men också som samhälle.

Men jag vill inte vara en person som blickar inåt. Som mer bryr mig om mig själv än om min omvärld. Jag vill fortsätta att förstå världen och vart den är på väg.

Just nu är det svårare än någonsin. Och mycket av det jag ser gillar jag inte.

Men det får inte hindra mig från att blicka framåt. Det får får inte hindra mig från att blicka utåt.

Mot det stora.

Fokus på möjligheterna

Som sagt. Mitt bloggande har framför allt varit på jobbets plattform.

Vad som saknats är kanske mina egna, mer personliga reflektioner. Dagens fredagsblogg på jobbet var dock ett litet steg närmare mig själv, där jag gav mig själv några tydliga uppmaningar:

https://www.innovationsforetagen.se/2020/08/fokus-pa-mojligheterna-magnus/

Det kändes viktigt. Jag har lite för mycket sett utmaningarna, problemen. Det har varit dåligt för mig. Jag behöver hitta det positiva, se möjligheterna och vara framåtlutad.

Det rör såklart jobbet.  Men det rör också en hel del annat, som just nu snurrar runt om mig. Att hitta en klok, ny balans har blivit extra viktigt.

Och att ge den här bloggen lite mer kärlek. Inte minst som en summering av tiden vi befinner oss i: Corona-året 2020.

Ett år då utmaningarna hopar sig, men där behovet av hopp och förtröstan är större än någonsin.

Nya tag

Den här bloggen har under en längre tid legat i träda – orsakerna är många (bland annat har jag lagt mitt fokus på bloggen på jobbet – Fredagsbloggen – som finns att läsa här: https://www.innovationsforetagen.se/amne/fredagsblogg/), och delvis komplicerade, med många bottnar.

Men jag tänkte ändra på det.

Jag hör till dem som blir hjälpt av att “skriva av mig”. Jag hör till dem som processar svåra frågor genom att resonera om dem och strukturerat benar ut oklarheter för mig själv.

Nu har fråogr bubblat lite för länge och på lite för många håll. Det finns ett behov av att sätta ord på pränt. Mina ord.

Inom kort ska jag börja processa frågorna som jag ställer mig själv – där jag ibland vet svaret, men oftare helt saknar tydliga svar.

Jag skriver lika mycket för mig själv som för någon annan. Gott så, tänker jag.

Nu börjar jag.

En ny papparoll

Under 2017 blev det än tydligare att småbarnsåren är över. Våra barn, numera 16, 18 och 20 år gamla, är sedan länge kapabla att fatta egna beslut, ta eget ansvar, välja väg i livet.

Att då som en sen – kanske en sista – insats för att bidra till barnens förståelse av livet åka på tågluff med sin son genom Europa, det var kanske en aning desperat. Men det var därtill väldigt givande.

Jag har tidigare bloggat om resan på den här bloggen: hela vägen från ett regnigt och kallt Stockholm till ett glödhett Rom.

Men det blev en resa inte bara genom Europa, utan även i min relation till min son. Det blev inte bara ett antal europeiska städer vi fick tillsammans, utan även samtal om stort och smått. Det blev en resa på ganska lika villkor, där vi båda fick utrymme att tycka till, att välja väg. Även om jag både stod för grundidén och för plånboken.

Det är ingen enkel process att växla föräldraroll från att byta blöjor och hämta på dagis till att reflektera över bilkörning, UF-företagandets vedermödor och att stötta i de olika, ibland lite jobbiga, stegen i att kliva in i vuxenlivet. Jag vet inte hur bra jag lyckats följa med i den utvecklingen.

Min tid med mina barn ändras: från att se dem i barnvagn och i sandlådan till att de sitter vid ratten och jag i baksätet. Eller att de tipsar mig om tv-serier på Netflix eller HBO, inte tvärt om.

Under året har min äldsta dotter i praktiken flyttat hemifrån under längre perioder. En har skaffat körkort, med all den frihet det innebär. Och sonen, som fått nya perspektiv med ny skola och större ansvar på gymnasiet.

Jag har nog inte tänkt sätta mig baksätet i deras liv. Jag tänker mig snarare ett liv som ”rådgivare”. Ordet ”pappa” fungerar säkert bra, om man bara fyller det med rätt innehåll. Nytt innehåll.

Jag behöver lyssna mer, utmana på nya sätt, lämna över, ge perspektiv. Stötta när det krävs, hålla mig borta än oftare.

2017 blev det tydligt att jag måste kliva in i en ny roll. Jag kanske inte har tagit alla steg ännu. Men jag är på väg.

Den oskrivna boken

Jag hör till dem som tänker genom att skriva. Jag skriver gärna. Skrivandet är viktigt för mig.

När jag lämnade journalistiken och övergick till mitt nuvarande uppdrag som branschföreträdare var det viktigt för mig att hålla igång skrivandet. Under ett intensivt halvår 2016 bloggade jag 100 dagar på raken om urbanisering och stadsutveckling på den här bloggen. Och under ganska lång tid nu har jag bloggat varje fredag på jobbet, som format ett nyhetsbrev till medlemmar, kollegor i branschen, politiker och andra som eventuellt vill läsa.

Men en större dröm har gnagt i mig: att skriva något längre, något mer summerande. Jag har sedan länge pratat om att skriva en bok. Åtskilliga bokidéer har funnits i mitt huvud, vissa såklart bättre än andra. Vissa mer tidsbundna än andra. Vissa mer svårfångade och otydliga än andra.

Boken har inte skrivits ännu. 2017 hade kanske varit ett bra år för att skriva en bok på vissa plan, men jag tror samtidigt att det varit bra att vänta.

En viktig orsak är att min världsbild ritats om: jag är mindre tvärsäker idag än jag var för något år sedan.

Mitt utfall mot nationalstaten i våras var egentligen en bokidé som jag behövde få ur mig. Jag hade laddat för en slutsats, som jag kände var väl underbyggd, hade ett antal starka och goda argument och som kunde paketeras ihop på ett bra sätt.

Blogginlägget blev ganska bra, men fick såklart också en del mothugg. En hel del mycket kloka synpunkter som fick mig att reflektera, delvis ompröva. Under hösten har jag känt mig allt mer tveksam, allt mindre tvärsäker.

Jag tror det är något bra. Min världsbild uppdateras just nu, mycket drivet av de perspektiv och influenser jag får från min nya utsiktsplats av samhällsbyggare.

Jag tror också att vårt debattklimat kräver mer av oss, även av mig. Hur ska jag bidra till ett gott samtalsklimat, där olikheter och debatt är välkommet, där det ändå kombineras med respekt och förståelse?

Under 2018 hoppas jag landa i några kloka svar kring detta.

Jag hoppas att det leder till mer fart på den här bloggen. Och gärna i någon ny bokidé.

Vidgade vyer i världen

Mitt jobb innebär en del resande: vi har en hel del internationellt samarbete med en hel del möten i både Europa och världen. 2017 var ett år med flera spännande resor, både österut, västerut och söderut.

I juni besökte jag Grönland med våra nordiska ingenjörsorganisationer. Förutom en givande konferens med många viktiga frågor, blev mötet med den grönländska naturen mycket givande. Förståelsen för miljöförändringarnas konsekvenser är extra tydliga i Arktis. Och trots de storslagna isbergen inser man att kraften i växthusgaserna är än större.

Under hösten gick resan till Jakarta, Indonesiens huvudstad. Det går kanske att se det som en världsmetropol, med sina 10 miljoner invånare. Men lika mycket kan det ses som en samling hus, med ännu fler människor och ännu fler mopeder intryckta på en för liten yta. Turligt nog hittade vi en bra guide som kunde visa oss både några av Jakartas sevärdheter men också dess bakgator, slummen och nedsmutsningen.

Därtill resor till Helsingfors, Rom, Bryssel och Zurich bidrog till att jag fick mina beskärda timmar på flygplatser och hotell.

Jag har rest en hel del under mina första år på Almega. Det har varit värdefullt och på ett konkret sätt lärt mig att förstå de utmaningar och skillnader som finns i branschen. I synnerhet har det varit värdefullt att dela erfarenheter med de nordiska kollegorna: Danmark, Norge, Finland och Island. Vi har väldigt mycket gemensamt och även om det finns tydliga skillnader så kan vi lära mycket av varandra.

2018 lär det bli lite mindre resande i världen. Såklart en del i Norden, såklart någon resa till Bryssel.

Närheten och utbytet med mina nordiska kollegor fortsätter: det är viktigt. Under 2018 hoppas jag kunna fylla på med intryck från lite andra branscher.

Jag är fortsatt övertygad om att internationaliseringen kommer att fortsätta och få än större betydelse för oss än innan. Men jag är också övertygad om att det nya kommer från nya ställen, från nya forum och från andra sammanhang.

Därför behöver jag fortsätta att resa, även om det oftare bör ske med tåg, det behöver inte vara lika ofta och det borde ske till nya platser med andra berättelser.

Med podden i örat

Under flera år har jag uppskattat utbudet av bra poddar, både svenska och utländska.

Jag lyssnar gärna när jag dammsuger, klipper gräset, diskar, tränar och kör bil. Jag borde väl inte, men det händer att jag lyssnar även när jag cyklar och när jag bedömer att jag har rimlig koll på trafik och omgivning.

Jag har flera favoriter, som berikar mitt liv, ger mig underhållning och kunskap. Här är de som utgör min ”spellista” i min telefon just nu:

  • Medierna: mycket värdefull, välgjord och bra paketerad mediekritik
  • Lantzkampen: aktuell underhållning med en briljant Annika Lantz och aktuella gäster
  • Up First: daglig summering av amerikanska nyheter från NPR, National Public Radio
  • #ensakidag: Jocke Jardenbergs dagliga fundering i perfekt podd-format
  • Det politiska spelet: SR:s politiska kommentatorer summerar veckan
  • Juridikpodden: Tove Lindgren och Mårten Schultz sätter juridiken i sitt sammanhang
  • Järnvägspodden: rapporter från Trafikverkets arbete med järnväg – på många plan
  • NPR Politics: veckosummering och djupdykning i amerikansk politik
  • Podden på tiden: Christer Sturmark pratar liv, politik, tro och filosofi med Staffan Dopping
  • Staden: arkitektur och urbanisering i skön förening
  • The Infrastructure Show: professor på amerikanskt universitet pratar infrastruktur med amerikanska experter.

Ovanpå dessa poddar ska läggas visst intag av musik och ett visst inslag av tv, både linjär-tv och Netflix/HBO. Om jag dessutom ska hinna jobba så är det något som får ta stryk. Under 2017 var det tyvärr boken.

Lika mycket som jag älskar formatet, kvaliteten och bredden i poddutbudet, lika bedrövad blir jag över att inte hinna läsa böcker så mycket som jag skulle önska.

Det får bli nyårslöftet inför 2018. Minska NÅGOT på podd-lyssnandet. Minska NÅGOT på tv-tittandet. Läs mer.

En kortdistansare i ett långdistanslopp

Jag har nu varit drygt tre år som vd för branschorganisationen för rådgivande ingenjörer och arkitekter, Svenska Teknik & Designföretagen, STD-företagen.

Till detta uppdrag har jag givetvis tagit med mig mina 18 år av erfarenheter som journalist nära modern teknikutveckling.

Mina 18 år på förlaget IDG, som redaktör och chefredaktör, har präglat mig på många sätt. Jag lärde mig bland annat att bli en ”sprinter” i mitt sätt att jobba och yrkesmässigt agera. Både media, IT-branschen och i synnerhet internets många företeelser är ganska kortsiktiga, även om resultaten är långsiktiga. I dessa världar springer man fort, testar, utvärderar, testar igen, misslyckas, testar igen.

Det är korta distanser med högt tempo mellan varje. Varje dag, vecka, månad en ny tidning. Konferenser arrangeras. Appar byggs. IT-system skapas. Fungerar det inte lägger man ner och gör något annat.

Jag blev efter 18 år ganska bra på att hantera det arbetssättet. Jag blev van vid att hitta på nya kreativa idéer, vande mig vid att ett misslyckat projekt, en mindre lyckad rubrik, en halvdålig föreläsare alltid snart ersattes av något annat.

Nu har jag landat i en värld som är allt annat än ett sprinterlopp. Den svenska modellen, med sina kollektivavtal mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, föreningslivet inom Svenskt Näringsliv och Almega samt samhällsbyggnadssektorn. Allt detta präglas mer av maratonloppets logik, krav på uthållighet och långsiktighet.

Det är inte något fel på maratonlopp. Eller på korta distanser. Men det är inte helt enkelt för en kortdistansare att springa ett långdistanslopp. Usain Bolt vinner aldrig ett maraton.

Jag har under året funderat en hel del på hur jag – en utpräglad kortdistansare – ska klara av maratonloppet som jag just nu befinner mig i.

Det första och kanske viktigaste är att förstått skillnaden i tempon och att det har betydelse för hur jag jobbar.

Jag har också landat i att det maratonlopp som är samhällsbyggnad eller kollektivavtalsutveckling nog mår bra av lite högre tempo, att det mår bra av att öka takten lite, att inte se allt som oändligt långsamma rörelser. Trycket på förändring är stort och det bör påverka både lönebildning och hur vi bygger samhällen. Inte så att det får IT-branschens eller mediebranschens tempo och ryckighet. Men högre tempo än idag.

Men insikten om kortdistansare-möter-långdistansloppet måste också få konsekvenser för mig i vardagen. Jag har bestämt mig för några perspektiv.

Det ena är att sätta upp egna deadlines, att dela upp långloppet i kortare distanser. Styrelsemötena för STD-företagen är sådana mål, där nästa etapp alltid är den viktigaste att nå med full kraft och med full energi. Min fredagsblogg är ett annat sätt att hitta frekventa avstämningspunkter. Det behöver kanske bli fler.

Det andra är att försöka se mitt höga tempo som en feature och inte som en bugg. Att försöka hitta tillfällena då snabbrörlighet, kreativitet och högt tempo passar (även om det kanske bryter gamla mönster) och undvika att snurra runt saker som inte lämpar sig för det snabbrörliga.

Det tredje är att kommunicera tydligare kring denna konflikt och hur den yttrar sig: både inåt och utåt. Jag är övertygad om att långdistansare och kortdistansare kan samverka och skapa bra saker, om man bara är tydlig med sina olika roller, egenskaper och drivkrafter.