Vårt beroende av Kina är problematiskt. Jag gör vad jag kan för att komma bort från det. Även om det känns omöjligt.

Kina är idag en maktfaktor på många plan. Dynamiken med Ryssland sätter fokus på deras militära kraft och ambitioner, liksom deras syn på Taiwan. Deras intåg i många afrikanska länder belyser Kinas ekonomiska planer på andra kontinenter. För många har dessutom den kinesiska diktaturen, med allt som följer av det, varit den riktigt avskyvärda dimensionen av Kina, både historiskt och nutida.

Ändå är vi idag extremt beroende av Kina, även i Sverige. Det är i synnerhet deras produktionsapparat som gör sig påmind i nästan allt vi köper. Den som går in i en järnhandel, en elektronikbutik eller en klädbutik kommer att få svårt att hitta produkter som inte är producerade i Kina.

Matbutikerna är såklart ännu i stort fredade, och många klädbutiker har produkter från Indien, Pakistan eller kanske Turkiet eller Rumänien. Och visst finns det produkter som är tillverkade både i Sverige, Norge och andra Europeiska länder. Men jag slås av hur ofta jag behöver leta efter det. Och hur ofta jag möts av en produkt tillverkade i Kina.

Jag är gillar det inte. Dels för att vi indirekt blir en del av den maktsfär som är den kinesiska. Dels för att transporterna ofta blir orimliga, med påverkan på natur och klimat samt med en sårbarhet som blev uppenbar med det tvärställda containerfartyget i Suezkanalen, Ever Given. Jag oroar mig för arbetsvillkor för kinesisk arbetskraft, som jag utgår från har en hel del att önska jämfört med europeiska förutsättningar. Och dessutom är jag orolig för att Kina hanterar klimatpåverkan och hållbarhetsfrågorna betydligt sämre än en tillverkare från Spanien, Tyskland eller Sverige skulle gjort.

Därför försöker jag göra vad jag kan för att “Kina-banta”. Kan jag hitta en produkt som inte är tillverkad i Kina försöker jag välja den istället för den kinesiska. För mig räcker det numera med att hitta en produkt som är gjort i Pakistan eller på Indonesien för att det ska kännas som en seger.

Kanske är bara denna medvetenhet om Kinas roll i vårt konsumtionssamhälle en ständig och nödvändig påminnelse om det galna i ett vi skickar knivar och gafflar, tv-apparater, borrmaskiner och leksaker från andra sidan jordklotet – när vi sannolikt hade kunnat göra precis samma sak betydligt närmare. Möjligen dyrare. Men med långt fler fördelar i ett större perspektiv.

Jag inser att denna personliga motståndsrörelse är något fåfäng. Vi är trots allt fortsatt helt beroende av Kinas produktionsapparat. Det leder helt enkelt för långt att helt avstå kinesisktillverkade produkter.

Men om vi alla försökte muttra lite, tänka till lite på alternativen, när vi står där med en ny markering med “Made in China” eller “Made in P.R.C” – då kanske vi på lång sikt kan stärka svenskt och europeiskt näringsliv. Vi kanske kan minska vår sårbarhet i ett känsligt geopolitiskt läge.

Och vi kanske skulle avstå från att köpa den där meningslösa – men ack så billiga – plastprodukten som någon fabrik i Kinas inland producerat.

Politiker på alla nivåer borde lära sig mer om styrsystem, återkoppling, dämpning och tröga system. Det hade skapat bättre politik. Och långsiktigt bättre resultat.

Det var nu ganska många år sedan jag läste reglerteknik på Linköpings Tekniska Högskola, det som numera kallas Linköpings Universitet. Men under ledning av bland annat Mille Millnert fick jag en rejäl dos av reglerteori med mig. En av mina favoritkurser för övrigt.

Denna blogg ska knyta ihop Mille Millnert med riksbanskchefen. En spoiler: fler politiker borde ha läst reglerteori.

Reglerteknik är på många sätt en väldigt användbar teori. Låt mig ta ett exempel. Ett trivialt problem är att reglera värmen i en bil. Från det att du rattar upp värmen i en kall bil på vintern tar det i alla fall ett par minuter innan bilen har fått en någorlunda behaglig temperatur. Det finns en tröghet i systemet, som gör att värmen inte infinner sig momentant.

Har du otur rattar du upp värmen i bilen för högt. Efter ett tag blir kupén allt för varm. Du sänker till minimum och pumpar in kyla. Då blir kupén för kall igen. Om du fortsätter så kan ha fått ett system som självsvänger.

Jag tänker på mina egna något dammiga och dimmiga kunskaper i reglerteori när jag ser hur politiken idag försöker åtgärda väldigt tröga system med snabba och kraftfulla åtgärder. Ofta också med en förväntan på att systemen omedelbart ska reagera.

Oavsett om det gäller räntan (som ska påverka inflationen), fler poliser (som ska få stopp på gängbrottsligheten) eller satsningarna på en elektrifiering av fordonsflottan (som kanske ska lösa klimatkrisen) så är det ju uppenbart att de underliggande systemen är väldigt tröga och knappast svarar snabbt på enstaka insatser, även om de kan verka “kraftfulla”.

Jag pratade en stund med professor Svante Gunnarsson vid Linköpings Universitet. Han är just professor i reglerteknik. Vi enade snabbt om att politik och samhällsutveckling svårligen kan reduceras ner till en enkel matematisk modell. Inslaget av psykologi, sociologi och många andra faktorer är såklart stort, vilket gör problemet ännu mer komplext.

Men vi enades också om att förståelsen för hur återkopplade system fungerar skulle ändå ge viktiga perspektiv på politiska insatser. Att förstå hur tidskonstanter påverkar hastigheten i en förändring. Att för stora rattutslag, som dessutom sker under lång tid, kan få mycket stora åtgärder på andra sidan – men först långt senare och då med helt andra oönskade effekter som resultat.

Många politiska system är väldigt tröga – det är helt uppenbart. Åtgärder som vidtas vid en tidpunkt får resultat först långt senare.

Det är uppenbara slutsatser, som man inte behöver vara professor i reglerteknik för att förstå.

Men jag är ändå övertygad om att många fler – i synnerhet politiker – hade behövt förstå mer om system och hur de styrs. En liten grundkurs i reglerteknik för landets politiker hade kanske varit något för framtiden?

Finns det plats kanske även riksbankschefen kan få vara med?

Jag som man funderar ofta på min egen roll och hur jag kan vara en god kraft i samhällsutvecklingen. Ett av svaren är att lära och lyssna mer på min mamma.

8 mars betyder mycket för mig. Jag påminns både om kvinnors och tjejers roll i samhället. Och mitt eget ansvar för att inte stå i vägen för kvinnors möjligheter (eller för andra mäns möjligheter heller för den delen).

Jag har som många vet varit chefredaktör på Internetworld. På den tiden var journalisten och debattören Jeff Jarvis en inspiratör på många sätt. Hans bok “What Would Google Do” rymmer bara i titeln en inspirerande uppmaning. Om vi ställs inför ett problem så kan vi lösa det på många olika sätt. Jeff Jarvis uppmanade oss att tänka som Google – med det underförstådda att Google sannolikt hade gjort saker och ting annorlunda än vad vi lärt oss i skolan, eller hur våra föräldrar löste problemet.

En tanke för dagen kan vara att ställa sig frågan: “What Would Christina Do?”. Eller “What Would Elin Do?”. Eller “What Would Pernilla Do?”.

Många gånger hade män och kvinnor löst ett problem på samma sätt. Men många gånger finns det sannolikt även nyanser och skillnader som är betydelsefulla. Hur kan jag som man tänka mer som mina kvinnliga förebilder: min mamma (som hette Christina, för övrigt), min hustru eller som mina systrar? Eller de många extremt kloka kollegor som är kvinnor? Vad hade de tagit med sig för perspektiv som hade haft betydelse för ett beslut eller resonemang?

Vi vet ju hur viktigt det är med förebilder. Ett av de viktigaste sätten för att få fler kvinnliga chefer, professorer, styrelseproffs, ingenjörer eller astronauter är att se till att ha fler förebilder: personer som gått före och visat vägen.

Jag är övertygad om att även vi män kan – och måste – vara förebilder, också för kvinnors möjligheter. Ett sätt att bli bättre på det är att fundera på vad våra mödrar, systrar, kollegor och vänner som är kvinnor hade gjort.

Idag ska jag fundera på hur min mamma hade löst de utmaningar jag står inför. Det tror jag kan göra mina beslut vassare, jag bör bli mer handlingskraftig, mina möten bör bli mer ödmjuka och mina samtal mer inkluderande.

Hur ska vi jobba ihop, när vi inte ses på kontoret som förr? Det så kallade “samhällskontraktet” har sin motsvarighet på kontoret: “kontorskontraktet”. Just nu är båda dessa kontrakt uppe för omförhandling.

Konvulsionerna efter pandemin – i synnerhet på landets många kontor – håller på att lägga sig. Men de är inte över. Frågan om hur vi ska förhålla oss till hemmakontoret, till det fysiska kontoret, till fysisk närvaro på gemensamma möten, till tidredovisning: ja, detta och mycket annat är just nu föremål för diskussion och överväganden.

Svaren är inte givna. Dragkampen mellan vad medarbetarna trodde var perfekt initialt och vad cheferna trodde var perfekt initialt har pågått ett tag. Mycket har löst sig. Men vi är inte heller klara: efter ett tag har både medarbetare och chefer sett baksidor och utmaningar, som leder till nya överväganden.

Det individuella perspektivet var inledningsvis starkt: medarbetare argumenterade för att kunna förlägga sin arbetstid till platser som passar just dem och deras arbetsuppgifter. Chefernas perspektiv, där inte sällan önskat hitta mer gemensamt arbete på kontoret, har ofta varit motpolen.

De gemensamma projekten, där vi samverkar och skapar tillsammans på en arbetsplats, har inledningsvis inte varit i fokus. Det gemensammas bästa har väl inte varit helt bortglömt i debatten, men verkligen inte heller varit det viktigaste perspektivet.

Jag tror dock att denna diskussion kommer att fortsätta ett bra tag till. Inte minst nu, när många börjat hitta sina nya arbetsformer, kommer nästa utmaning: vad betyder det för kulturen på företaget eller i organisationen?

Hur kan vi säkerställa att vi bygger gemensamma kulturer? Hur kan vi säkerställa att vi får det lärande som vi är vana vid på en arbetsplats? Hur kan vi skapa tillit till varandras kompetenser när vi inte ser varandra regelbundet? Hur kan vi kroka arm och bygga lag när vi ofta möts via en skärm?

Detta kommer att gå att lösa, såklart. Teknikutvecklingen fortsätter, liksom arbetsformer och ledarskap. En ny ordning växer fram.

Just nu pågår en reformering och översyn av det stora “samhällskontraktet”: vilka förväntningar har vi på våra medmänniskor i vårt omgivande samhälle? Samhällskontraktet har varit i fokus länge, inte minst eftersom vi så ofta och så tydligt ser att världen har ändrats: globaliseringen, de sociala medierna, urbaniseringens konsekvenser och många andra fenomen har rört om i grytan rejält.

På samma sätt pågår just nu även en stor omförhandling av “kontorskontraktet”: vilka förväntningar har vi på varandra, hur samverkar vi, hur ser de informella reglerna ut som på olika sätt formar vår gemensamma kultur?

Jag är säker på att lösningarna kommer att bli olika på olika arbetsplatser. Olika individuella lösningar kommer att behövas och måste bejakas. Flexibiliteten är en enorm tillgång som behöver bejakas. Teknikutvecklingen kommer att ge oss svar även på frågor om samverkan och hur vi ska vårda gemensamma projekt och kulturer.

Men vi måste gemensamt bry oss om det gemensamma projektet, den gemensamma kulturen. Den omsorgen måste vi alla känna, oavsett om vi är chefer eller medarbetare. Och bäst blir det om vi orkar bry oss om mer än bara våra rent personliga behov.

Det gäller i synnerhet alla våra gemensamma kontor och det informella kontrakt som vi blir en del av när vi kliver in genom dörren. Eller när vi loggar in på Teams.

Nobelpriset är för det mesta en laginsats. Sammanhanget och omgivningen är otroligt viktig för framgången i forskningen. Universitetens roll ska inte underskattas.

Veckan som gick rymde – bland mycket annat – avslöjandet av vilka som fick årets nobelpris.

Som vanligt pratas det mest om fredspriset och priset i litteratur i rapporteringen i media.

Men en helt central del av Nobelprisets berättelse är de priser som premierar forskningsresultat av olika slag: fysik, kemi, medicin och ekonomi.

Årets pristagare hyllas för sina insatser och ges dessutom en inte oansenlig summa prispengar. Nobelpriset lyfter fram forskare som ofta kämpar i det tysta och nästan alltid under långa tider för att nå resultat. Priset blir också ett pris för själva forskningen och forskningsresultaten. Även detta fantastiskt.

Men lite i skymundan, inte minst i medierapporteringen, finns universiteten och forskningsmiljöerna. De själva är såklart väldigt stolta över att just deras forskare fått ett prestigefyllt pris. Men det syns dessvärre inte lika mycket.

Låt mig därför vända lite på det och börja med universiteten, som i år fått pris:

Université Paris-Saclay är hemvist åt Alain Aspect som i år fått priset i fysik.

Columbia University i New York är tidigare basen för den andra pristagaren i fysik: John F. Clauser (som numera verkar ha egen verksamhet).

Universiät Wien har den tredje pristagaren i fysik som forskare: Anton Zeilinger.

Stanford i San Francisco är stolta över priset i kemi som bland annat gick till Carolyn Bertozzi.

Köpenhamns Universitet är lika stolta över Mårten Meldal som också fick pris i kemi.

Scripps Reserach är hem för den tredje pristagaren i kemi: K. Barry Sharpless.

Max Planck-institutet har varit hemvist för Svante Pääbo, som fick årets pris i medicin.

Ekonomipriset presenterades idag, måndagen den 10 oktober. Presentationen av pristagarna har rullat ut under dagen på respektive institution.

The Brookings Institutions är självfallet stolta över att Ben Bernanke, tidigare ordförande i USA:s riksbank, fått ekonomipriset i år.

University of Chicago har hunnit med att hylla Douglas Diamond som får dela ekonomipriset med Bernanke.

Washington University in St Louis är självfallet också mycket glada att deras Philip Dybvig fått ekonomipriset i år.

Jag hoppas att universitetens och forskningsinstitutens roll får större plats i rapporteringen framöver. Visst ska vi hylla forskningen och de enskilda forskarna. Men den stolthet som kollegorna på universiteten känner handlar inte bara om att få jobba nära en framstående forskare. Deras stolthet handlar också om att de känner att priset även blir ett erkännande av deras egen verksamhet och det sammanhang som till slut skapat framgångsrik forskning och framgångsrika forskare.

Debatten om landets nya stambanor fortsätter. En ny regering ger åter nya besked och verkar vilja prioritera om. Det är olyckligt på många plan.

Debatten om en utbyggnad av svensk järnväg har varit igång i många år. Vi vet att järnvägens kapacitet är maximalt utnyttjad. De flesta vill se ökade investeringar, inte minst i underhåll av den befintliga anläggningen. De flesta verkar dessutom överens om att att nya investeringar behöver göras i stråk som är extra hårt nyttjade eller som sedan länge behövt utvecklas: exempelvis Göteborg-Landvetter-Borås.

Vägen dit har dock varit svår att få till. En svår underhållsskuld behöver hanteras. Godstrafiken hamnar lätt i skymundan för persontrafiken. Investeringarna tar lång tid och är dyra. Dessutom påverkar byggena markägare och andra intressen, inklusive golfbanor i Skåne.

Lägg därtill den förhoppning som ställs till självkörande bilar och andra moderna tekniker som skulle kunna förändra logiken i grunden.

Detta pussel är såklart inte lätt att hantera. Men det är för att klara av målkonflikter och kunna göra tydliga – och långsiktiga – prioriteringar som vi har ett parlament och en regering.

Besluten om vår järnvägsinfrastruktur har pekat åt olika håll och Trafikverket har ständigt tvingats tänka om när förutsättningarna ändrats. Det har självfallet gjort att arbetet blivit lidande. Politikerna i bred mening har bidragit till dagens problem för svensk infrastruktur.

Visst rör det sig om stora belopp. Men vad är alternativet? Att inte göra något är såklart inget alternativ, mer än för de som verkligen hoppas på en teknikrevolution som på något sätt skulle hoppa över några steg i utvecklingen. Jag har dock svårt att tro att en sådan skulle komma utan kostnader heller.

Ett konkret bekymmer är såklart att många hakat upp sig på förledet “höghastighets-“. Hade vi fokuserat på nya stambanor kanske debatten sett annorlunda ut.

Ett annat problem, som jag berört i andra sammanhang, är tilltron till en teknikrevolution som förvisso känns sannolik rent tekniskt, men som ur ett finansiellt och inte minst kulturellt står inför enorma utmaningar.

Men viktigare ändå är kanske att infrastrukturen måste få ha det riktigt långsiktiga perspektivet och inte bli föremål för ständiga omprioriteringar och en politisk ryckighet.

Infrastrukturen lägger grunden för övrigt samhällsbygge, investeringar och innovationer. Den behöver vara en stabil grund för att övriga samhället ska kunna utvecklas klokt.

Inte nog med att tåget tappar fart. Övriga samhälleliga investeringar famlar efter en trygghet och långsiktighet.

Jag hoppas att den nya regeringen, när den väl tillträder, håller fast vid en fortsatt utveckling och modernisering av svensk järnväg. Även om de gärna får prata om nya stambanor istället för höghastighetståg.

Just nu formas den nya regeringen – och därmed också formerna för att försöka lösa många av samhällets stora utmaningar. Men vad lämpar sig för politiken? Och vad bör lämnas åt professionen?

Energiförsörjningen hör till de riktigt stora politiska frågorna just nu. En delvis avvecklad kärnkraft, ett underdimensionerat och eftersatt kraftnät, kommande miljöprövningar av vattenkraften, en i många fall motsträvig utbyggnad av vindkraften – och på det en koppling till elmarknaden på kontinenten så har vi där en mix av komponenter som skapat stora bekymmer för politiken.

Självfallet finns det här en hel del frågor som politiken måste lösa.

Men det svenska energisystemet, med alla sina fel och brister, designades en gång med ett stort inslag av ingenjörskunnande. Vattenkraften i norr, kärnkraften i söder: tillsammans skapade det en balanserad och reglerbar elmarknad som tjänat Sverige väl.

Det var en god planering och ett stort inslag av ingenjörskunnande som lade grunden för detta system: inte politisk populism och kortsiktighet.

Jag slås av att många av våra samhällsutmaningar just nu skulle behöva bottna i en god och genomtänkt analys – inte 30 sekunder av slagord i TV4.

Jag tror att många av de problem som politikerna idag brottas med skulle må bra av om några kunniga ingenjörer fick göra en genomtänkt plan, som tog hänsyn till många dimensioner och som vägde samman för och nackdelar till en helhet.

Nej: det hade inte automatiskt blivit slagkraftiga valaffischer vid Sergels Torg. Men det hade blivit genomtänkt och sannolikt löst problemen på ett bättre sätt.

Och detta gäller sannerligen inte bara energisystemet i Sverige. Vårt väg- och järnvägsnät har varit föremål för på tok för många politiska löften och utspel. Stadsplaneringen har på många håll präglats av en total brist på planering (och kanske även på politiskt ansvarstagande). Vår digitala infrastruktur – inklusive utbyggnaden av våra mobila basnät – skulle verkligen behöva formas mer av planering och ingenjörskunnande än av politiker.

Knäckfrågan är såklart var gränsen mellan politik och expert går. Vilka domäner ska politiken råda över, och i vilka sammanhang bör ansvaret lämnas till experterna?

Ett av de stora problemen är att politiken inte har tid att tänka efter: att det utlovas korta, snabba åtgärder också på riktigt stora samhällsproblem.

Vi vet såklart att ny kärnkraft inte kommer att lösa bristen på energi i vinter. Men i debatten låter det så.

Vi vet att nya stambanor tar många, många år att bygga. Ändå intecknas både problem och möjligheter på dagens samhälle.

För att hantera konflikten som kan finnas mellan ingenjörerna och politikerna behöver vi nog i många fall renodla inte politiska områden, utan tidshorisonter.

Politiken måste peka på en riktning och fokusera på visionerna.

Ingenjörerna är fenomenala på att lösa problemen, om de bara vet vad problemet är.

När politikerna försöker vara ingenjörer går det ofta väldigt dåligt.

Ungefär lika dåligt som när ingenjörerna tvingas vara politiker.

När kommentatorer pratar om “stödröster” brukar det mest handla om röster som inte är lika ärliga som andra röster. Det stör mig.

Begreppet “stödröster” brukar användas för de som röstar på ett annat parti än sitt “förstahandsval”. “Stödrösterna” går inte sällan till partier som ligger nära spärren (i riksdagsvalet är det ju som bekant fyra procent). Vänsterpartiet har historiskt fått en del sådana röster, även Kristdemokraterna har säkert haft en del röster från de som tidigare var moderata väljare.

Många politiska kommentatorer brukar tala lite förminskande om just dessa “stödröster”. Jag undrar dock varför de inte ses som lika legitima eller ärliga som andra röster? Det finns ju massor av olika skäl till att rösta på ett visst parti eller en viss företrädare. Låt mig lista några av de som jag kan tänka ut.

Det går att rösta på en ideologi. Man kanske ser sig som socialist och röstar på Vänstern eller Socialdemokraterna. Man kanske är konservativ och röstar på Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Man kanske är liberal och tänker att Centern eller Liberalerna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på politiska förslag. Det brukar vara dessa som man matchar mot i olika valkompasser på nätet. Det är ju ibland tydligt kopplat till ideologierna, men inte alls självklart. Om man vill avveckla regionerna kanske man väljer Kristdemokraterna. Om man vill se över Public Service-bolagen kanske Sverigedemokraterna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på företrädarna för ett visst parti. För vissa är Magdalena Anderssons ledarskap viktigt och bidrar till en röst på Socialdemokraterna. För vissa kanske Johan Pehrson från Liberalerna utgör ett starkt skäl till att rösta på just det partiet.

Några röstar säkert på ett parti av gammal vana – “vi har alltid rösta på Centerpartiet i vårt familj”.

Ytterligare några röstar säkert baserat på sin “klass”: “jag är arbetare och är medlem i ett LO-förbund. Därför röstar jag på Socialdemokraterna”.

Därutöver finns det nog en del som känner sig mer som “borgerliga”, “tidigare Alliansvänner” eller önskar ett rödgrönt styre – mindre viktigt exakt vilket parti som blir störst.

Det är heller inte ovanligt – i synnerhet inte i detta val – att vissa röstar EMOT något – exempelvis Sverigedemokraterna. Det skulle kunna betyda en röst på Centerpartiet. Eller på Miljöpartiet.

Jag tycker personligen inte att en “stödröst”, där man vill ge ett litet parti en chans att vara kvar i riksdagen, är en sämre röst än någon annan röst. Och argumenten för att stödrösta är minst lika logiska och rationella som något annat av alternativen som jag skissat på ovan.

Jag tror rent av att alla röster på något sätt kan kallas för “stödröster”. Varje röst blir ett stöd för en tanke, en rörelse, en person eller en vision. I valkuvertet kan vi inte skicka med någon annan tanke än just detta: stödet.

Valet är över – nu börjar jobbet. Jag hoppas att den nya regeringen fokuserar på framtiden, möjligheterna och inte minst samförstånd och samverkan.

Årets valrörelse har varit sällsynt fokuserad på problem, utmaningar och elände. Alla har bidragit, men vissa mer än andra, till att ge en mörk och dyster bild av det svenska samhället.

Tänker vi efter vet vi att det inte är så. Visst finns det utmaningar och problem. Vissa är stora, inte minst klimathotet. Men det finns också så otroligt mycket bra att bygga på.

Ingenjörskunnandet. Ett hållbarhetstänkande i både stort och smått. Ett innovativt och framåtlutat näringsliv. En samförståndsanda i näringsliv och samhälle som bygger på decennier av indoktrinerade av demokratiska värderingar. Respekten för både män och kvinnor. En fantastisk natur. En öppenhet mot omvärlden. Och mycket annat.

Men svartmålningen av läget i landet är inte bara dålig och felaktig i sak. Den har också bidragit till en splittring. En splittring mellan partier och partiföreträdare. Men än värre: en splittring kring köksborden, bland väljare. En uppiskad stämning. En känsla av dysterhet hos vanliga medborgare.

I förlängningen skapar det ett fokus på ett “vi” och ett “dem” som jag är mycket orolig för. En känsla av att “de” vill förstöra landet. En känsla av att “de” inte vill väl.

Jag är övertygad om att alla partier och de allra flesta partiföreträdare på något sätt vill ställa saker och ting till rätta. Att de vill väl. De kanske inte vill exakt samma sak som du vill. Men de vill bygga något som de tror är bra.

I år har alltför många gått till valurnorna med känslan av att de politiska motståndarna är ute för att förstöra och sabotera. Det är ytterst olyckligt.

Även om det finns politiska förslag som verkar helt galna tror jag att vi gör rätt i att försöka förstå motståndarnas utgångspunkter. Att försöka tolka välvilligt. Att försöka se den större bilden och de bakomliggande faktorerna.

Nu är valrörelsen över. Nu tar nästa fas vid. Den måste innebära fokus på förståelse och samverkan.

Och den måste dessutom fokusera på möjligheterna: på det som är bra och det vi kan lösa gemensamt.

Bilden av ett samhälle i förfall och splittring är usel. Dels för att den inte lägger grunden att fortsätta utveckla landet. Dels för att den inte är sann.

Om en knapp vecka är det val. Det är obegripligt att så lite utrymme ägnats åt företagandets villkor.

Jag gillar politik. Jag gillar val. Och jag har fullaste respekt för politiker på alla nivåer och våra demokratiska institutioner.

Årets valrörelse rymmer viktiga frågor: vårt energisystem behöver verkligen stärkas, utanförskapet är ett reellt samhällsproblem, krigets konsekvenser, bland annat för vårt militära försvar, är såklart en självklar fråga 2022.

Men en sak som fått obegripligt lite utrymme är företagandets villkor. Jo, det är såklart ingen nyhet. Så brukar det vara. Och jag inser att företagare är en målgrupp som ganska få politiker vill fokusera på.

Men ändå: grunden för vårt välfärdssystem – liksom grunden för bland annat integrationsarbete och mycket annat – är ju företagarnas insatser. Företagens möjligheter att anställa, växa, skapa skatteintäkter för staten – och att med sina innovationer, visioner och produktivitet också bygga moderna, hållbara och smarta samhällen: allt detta borde diskuteras mycket mer.

För även om vi har många framgångsrika företag – och även om vårt näringslivsklimat rymmer en hel del goda inslag – behövs det göras mer. Och frågorna behöver lyftas in i debatten, inte minst som en påminnelse om politiken skulle vara lamslagen om inte företagarna bidrog med sina insatser, både finansiellt och socialt.

Visst: alla löften om sänkta elpriser ska även gälla företag, har vi fått höra. Och visst: Moderaterna och några andra vill göra det mer lönsamt att arbeta (en i sig god sak). Det kan finnas andra förslag i debatten som jag missat. Men ingen kan påstå att företagandets villkor har fått en framträdande roll i debatten.

Entreprenörskap och företagande rymmer så väldigt mycket, även sådant som politiken har rådrum över. Exakt vad politikerna vill lägga fokus på får de såklart själva bestämma. Men att debatten saknas är sorgligt.

Oavsett detta måste vi alla som kan göra vår röst hörd. På söndag är sista dagen – själv behöver jag av olika skäl förtidsrösta. I år har det varit svårare än på länge att välja. Men nu har har jag bestämt mig.

Det behöver du också göra.