Kategoriarkiv: #blogg100

#90 Den växande staden

#blogg100

Fontanellen fick vi för att skallen skulle kunna växa. Ibland undrar man var stadens fontanell befinner sig.

Hur gör vi när staden växer för att se till att infrastruktur, parker, behov av service och kultur växer vidare med staden?

Vi kommer ju aldrig att varken förmå eller ha råd med att planera för varje tänkbart scenario.

Inte kunna för att ju staden har sin egen logik, som verkligen inte kan förutses.

Inte råd för att exempelvis infrastruktur i form av tunnelbana eller vägsystem inte i en mindre stad kan dimensioneras för en mångdubbelt större stad – även om det i backspegeln hade varit klokt. Om nu staden visade sig växa till den storleken.

Jag tror att vi behöver ha ytor, både fysiska och mentala, som ännu inte är färdigplanerade. En storts stadens potentiella tillväxtområden.

Dessa kommer vi att fylla, men tids nog.

Dessa ytor, fortsatt både i geografin och i tanken, måste inkludera inte bara bostäder och hus, utan även infrastruktur, tankar om gatubildens användning, visioner för kulturliv och möten. Plus ett rent av helt oplanerade områden som vi inte alls vet vad vi ska ha till.

Ytan där Nobelmuseet är tänkt att ligga är en sådan yta, som nu eventuellt kommer till användning.

Se det som en av stadens många fontaneller.

 

#89 Det svenska perspektivet

#blogg100, ,

Just idag är jag på Island och kommer i morgon att ha konferens med mina kollegor i de nordiska länderna om just utmaningar och möjligheter för nordiska arkitektkontor.

På agendan står både en generell överblick över läget på de olika marknaderna, men också en djupdykning i frågor som arkitektutbildningens funktion, upphandlingsfrågor och urbaniseringen.

Dessutom kommer vi att kort beröra frågan om exportmöjligheterna för svensk och nordisk arkitektur.

Det är givetvis allas önskan att få nå ut med sin kunskap i världen. Det gäller inte bara för oss här i Norden. Tvärt om ser vi ganska många försök från företag runt om i världen att ta sig in på den svenska marknaden.

Så långt är det självklart att även vi måste se till att visa upp vår förmåga som bransch i världen.

Men det finns ett lite större uppdrag också: det är att vi inte bara har bra arkitekter i Sverige, de är dessutom kanske annorlunda än många andra.

Inte minst kopplat till urbaniseringen och stadsutvecklingen. Jag kan inte bedöma varje lands kompetens, men från vad jag har hört vågar jag påstå att vi just i Norden och i synnerhet i Sverige har en unik förmåga att förstå stadens utveckling och hur vi bygger hållbara stadsmiljöer.

Exemplet med Pittsburg och konferensen P4 är ett gott exempel på detta. Och jag är övertygad om att det finns många, många fler.

Det är alltså inte bara så att vi behöver visa upp vår kompetens för att möta den globala konkurrensen. Vi behöver också i stort få in fler som kan och förstår de moderna möjligheterna – och utmaningarna – med urbaniseringen.

Där tror jag att vi kan ha något helt unikt att bidra med.

#88 Staden och dess tidningar

#blogg100, ,

Jag har ju som några vet en bakgrund i medievärlden och har jobbat på olika facktidskrifter merparten av mitt yrkesverksamma liv. Någon egen erfarenhet från en traditionell morgontidning har jag inte, men har dock noga följt utvecklingen, i synnerhet den digitala. Dels från egen horisont, där vi årligen delat ut pris till den bästa mediesajten, dels som jurymedlem i Årets dagstidning.

Tidningens roll har ju som bekant ändrats och utvecklats en hel del de senaste åren. Digitaliseringen har varit en dramatisk kraft för hela mediebranschen och många tidningar har tvingats till stora neddragningar eller rent av nedläggningar.

Samtidigt har tidningen på en ort varit en samlingsplats, en kommunikationskanal och en egen röst för orten och för staden. Vi vet nu att plattformar som Facebook och Twitter har tagit över en hel del av de uppgifter som tidigare tidningen hade: delvis har dessa amerikanska jättar fyllt sitt innehåll med lätt tillgänglig journalistik från lokaltidningarna.

TV-mediet, som också delvis har ett lokalt perspektiv, har inte drabbats lika hårt – ännu. Troligen kommer även dessa att genomgå stora förändringar de kommande åren.

Hur påverkas staden och dess sammanhållning om tidningen (eller möjligen tidningarna, för de orter där det finns två) försvinner?

Har tidningen en roll och en uppgift som skapar ett tomrum?

Kommer staden att fungera sämre eller vara mindre effektiv om det saknas en lokal journalistik?

Uppenbart är att den granskande roll som journalistiken har är viktig för att motverka korruption och för att synliggöra olika samhällsfunktioners arbetssätt. Tappar journalistiken i inflytande kommer det att få negativa konsekvenser. Åtminstone på kort sikt.

Men även i andra sammanhang har den lokala tidningen en roll, exempelvis som informationsbärare av lokala nyheter, som marknadsplats etc.

Jag har en relativt optimistisk bild av att medieutvecklingen kommer att landa på fötterna. Finns det ett behov så kommer det att uppstå affärsmodeller och entreprenörer kommer att hitta till dessa behov med nya idéer.

Och jag tror även att lokala behov, exempelvis kopplat till staden och den urbana miljön, kommer att få sin försörjning på något sätt.

På kort sikt tror jag dock att det kan uppstå en del bekymmer och kanske kommer en del städer, i synnerhet de lite mindre, att hamna i ett vacuum, där deras storlek och betydelse, deras framtidsvision, kan komma att vara dåligt exponerad.

Kanske bidrar den stora medieomställningen till att det framför allt blir de större städerna, med kraft nog att ha en livaktig lokal bevakning, som kommer att ytterligare segla ifrån de mindre.

#87 Staden som inget annat

#blogg100

Staden är en funktion av många individer, av nätverk, av funktioner.

Och på ett sätt är det inte otänkbart att försöka hitta jämförelser med andra komplexa system, exempelvis i naturen. Skulle staden kunna jämföras med insektskolonier med olika sociala strukturer. Eller kanske med en väldigt komplex maskin som på olika sätt kan optimeras av en ingenjör.

Men det verkar ändå osannolikt att den analogin håller.

Luis Bettencort, urbanforskare och fysiker på Santa Fe Institute, hör till dem som hävdar att det inte går.

Enligt en artikel i CityLab från The Atlantic hävdar Bettencourt att den stora skillnaden i synen på staden är att vi för ofta utgår från dess form. Vi borde leta efter dess funktion istället.

– Staden handlar om hur saker och ting utvecklas, hur de ändras. Den är en process, säger han.

Det är ett intressant perspektiv. Det sätter in staden i en rörelse, i en utveckling. Och staden blir dessutom ett verktyg för förändring, där annat ändras på grund av staden.

– Staden är en speciell form av “social reactor”, säger Bettencourt i artikeln.

– I takt med att staden växer kommer också staden till dig, fortsätter han något profetiskt.

Att han sedan försöker formulera stadens process som ett antal matematiska funktioner, som går att räkna fram tycker jag själv är lite mer problematiskt. Men det hindrar inte att jag tror att Bettencourt är något spännande på spåret.

#86 “Man kan påla, och man kan dränera”

#blogg100,

Göteborg in lights and colors
De flesta vet väl att Göteborg anlades av Gustav II Adolf. Efter några års byggande grundades staden 1621.

Men på den plats där Göteborg idag ligger har det givetvis bott människor mycket längre än så. Under stenåldern fanns en bosättning vid Göta älvs utlopp och länge var detta en öppning mot havet, mellan det danska Halland och det norska Bohuslän. Både Lödöse norr om dagens Göteborg och Älvsborgs fästning, vid inloppet till Göteborg, var då viktiga platser med strategisk betydelse.

1437 beslutades att anlägga staden Götaholm vide Säveån, men platsen var illa vald och istället fick Nya Lödöse bli den nya plats där förutsättningarna var bättre. Nya Lödöse låg ungefär där Gamlestaden idag ligger, en bit från havet. Både Nya Lödöse och Älvsborgs stad har alltså varit föregångare till dagens Göteborg.

1572 fick byggmästare Ludvig von Hoffwen i uppdrag att göra en så kallad skamplun, plan, för en befäst stad vid Gullbergs klippa. Den staden skulle bli ungefär lika stor som Kalmar. Året efter, 1573, befallde kungen att byggandet skulle dra igång, men inget hände. Bland skälen till att inget hände nämns att staden endast fick byggas med stenhus: få svenskar kunde vid den här tiden mura. Ett annat skäl till att bygget inte kom igång var att ståthållaren på Älvsborgs fästning, Charles de Mornay, deltog i en kupp mot kungen, Johan III. Det gjorde att staden Gullberg aldrig kom att byggas.

Begreppet Göteborg användes när Karl IX utfärdade tillfälliga stadsprivilegier 1603. Danskarna var dock så effektiva i att bränna ner staden några år senare att det var först på 1900-talet som några rester överhuvudtaget kunde upptäckas från denna tid.

När staden åter byggdes upp hämtades kunskap om byggnadsteknik från Holland. Men det var en av Gustav II Adolfs följeslagare som bistod i valet av plats. Kungen undrade om inte platsen, strandängen vid Göta älvs mynning, var för blöt och sank. Johan Pedersson Schult, senare adlad till Johan Adler Salvius, svarade: “Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och istället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra.”

Staden byggdes sedan efter hollänskt mönster med raka gator och kanaler. En stor del av stadens befolkning kom också att utgöras av holländare, som hade bra kunskap om att bygga på sankmark.

Namnet Göteborg hade flera andra stavningar på 1600-talet: Giötheborg, Göteborgh, Gothenburg och Gamble Gotenborg. Just Gothenburg har levt kvar som ett engelskt namn på staden.

I kväll åker jag till Göteborg. Hinner jag ska jag leta efter spåren efter holländarnas byggnadskonst.

#85 Smarta bilar kan få en ny plats

#blogg100,

Traffic ?

Foto: Michael Loke, Flickr.com

Det känns uppenbart just nu att biltrafiken i staden är ett bekymmer. Den är inte bra för miljön, den är säkerhetsmässigt tveksam, den är inte bra för stads- och gatubilden och den är ständigt underdimensionerad.

Det finns nog få som tycker att trafiksituationen som den är idag fungerar bra. Men lösningarna på hur vi ska komma till rätta med problemen är givetvis många.

Jag tror att en bra utgångspunkt för vidare diskussion är hur vi ska gynna kollektivtrafiken: bussar, tunnelbana, spårvagnar och liknande. Jag tror dessutom att vi ska uppvärdera både gångtrafikanter och cyklister när vi pratar om transporter och rörelse i staden.

Men låt oss inte glömma möjligheten att biltrafiken i sig själv tar nya – och bättre – vägar.

Ett spännande och glödhett område just nu är ju självkörande bilar, som både Volvo och Google experimenterar med. Målet är komma till rätta med en hel del av de problem som dagens biltrafik genererar.

Om bilen själv blev smartare och säkrare med modern teknik skulle den också kunna ha en naturlig plats även i en modern stad.

Men det kräver att vi lyssnar på fler håll, och kanske ge bilen en roll som den inte har idag men som den är på väg mot.

Jag tror att bilen fortsatt har en del utmaningar, hur smart den än blir på “insidan”. Det smarta som just nu diskuteras löser inte explosionsmotorns baksidor. Inte heller tar dagens smarta bilar tag i ägandefrågan: fler borde dela på bilar via en “car pool” eller liknande.

Men kanske kan bilbranschens innovativa förmåga hitta en modern plats för bilen som faktiskt inte står i strid med en modern stad.

Bilen idag är i vägen. Men låt oss inte stigmatisera den och sätta den i ett hörn där den inte kan komma ut.

#84 Favelans historia

#blogg100, ,

Rocinha Favela
Photo: Steve Martinez via flickr.com

Brasiliens favelor är mytomspunna på många sätt. Filmer som Guds stad (2002) har bidragit till bilden, som i många fall givetvis är högst problematisk.

Den första favelan ligger i Rio de Janeiro och heter Morro da Providência och byggdes av familjer till soldater som stridit i byn Canudo inne i Brasilien. Under kriget kom de i kontakt med trädet “favela” och detta namn blev också en minsta gemensam nämnare, när de senare skulle ge sitt nya område i Rio ett namn.

Favelorna växte och blev fler när slaveriet avskaffades och med en ökande inflyttning till städerna i slutet av 1800-talet, inte minst till Rio de Janerio. Under 1920-talet blev favelorna så många och så stora att de började uppfattas som ett reellt problem. Industrialiseringen av Brasilien, som började på 40-talet, drev ytterligare på tillväxten av favelorna. Men denna tillväxt av staden innebar i högst begränsad omfattning att infrastruktur, som vatten och avlopp eller elektricitet byggdes ut till att även nå favelorna.

När Brasiliens huvudstad flyttade från Rio till den nybyggda Brasilia 1960 tappade också Rio en del av sin växtkraft. Boende i favelorna fick på samma gång svårare att hitta jobb och stannade istället i sina bostadsområden.

Olika militärregimer i Brasilien försökte komma till rätta med favelorna, exempelvis genom att flytta de boende in till andra bostadsområden. Ett sådant nytt område dit många flyttades hette Ciudad de Deus, City of God, Guds stad, där filmen med samma namn utspelar sig. Men på grund av dåligt underhåll och dålig planering förslummades dessa områden och skapade nya favelor istället.

Under 1980-talet gav hoten om vräkning från områdena en grogrund för knarkhandel och senare även vapenhandel. Rio de Janeiro blev i praktiken en viktig handelsplats för kokain på väg mot Europa.

Fortsatt finns det flera favelor i Rio som styrs och kontrolleras av kriminella gäng, men på flera håll har samhället återtagit kontrollen via så kallade Pacifying Police Units, UPP (som kommer från portugisiskans Unidade de Polícia Pacificadora), vilket gjort många favelor relativt säkra och tillgängliga även för turister.

Idag finns det hundratals favelor i Brasilien. Även om de första favelorna låg i Rio finns det numera liknande områden även i många andra av Brasiliens storstäder, såsom Sao Paulo och Brasilia. Enligt Wikipedia finns det över 600 bara i Rio de Janeiro. Totalt bodde det över 11 miljoner personer i Brasiliens favelor 2010.

#83 Kilamba och den ensidiga lösningen

#blogg100

Kilamba Kiaxi - May 2011 (3).jpg
“Kilamba Kiaxi – May 2011 (3)” by Santa Martha – Kilamba Kiaxe at Panoramio. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Det är lätt att åtgärda bostadsbristen, men svårt att bygga så att människor kan och vill flytta in.

Exemplet Kilamba i Angola visar hur illa det kan gå.

Kilamba är en nybyggd stad 30 kilometer från Angolas huvudstad, Luanda. Presidenten Jose Eduardo dos Santos lovade år 2008 att skapa en miljon nya bostäder i Angola. Kilamba är en konsekvens av det löftet.

Staden är byggd av kinesiska investerare och har plats för 500 000 invånare. Dessvärre har staden haft väldigt svårt att locka till sig boende. Enligt Wikipedia var staden 2012 mer eller mindre öde. Nu, några år senare, har det säkert hänt en del, men staden fick i alla händelser en dålig start.

Det finns många skäl till att det står enorma ytor, helt färdigbyggda men också mer eller mindre tomma. Ett är tillgången till en fungerande lånemarknad i Angola. Ett annat är att boendet är byggt för en medelklass som i dagsläget inte finns i landet.

Bostadspolitik handlar om att kombinera vad som är tekniskt möjligt med att förstå både marknad och människors drivkrafter. Det är först när dessa möts och samverkar som det blir stad, möten, affärer, sammanhang och kultur. Och mycket mycket annat.

Det finns enorma skillnader mellan Angola och Sverige. Men människors drivkrafter, stadens grundläggande funktion och dynamik, urbaniseringens kärna tror jag är universell.

Får vi inte till samverkan mellan teknik, marknad, politik och människor är risken stor att inget av detta uppstår.

Det vakuumet illustreras väl om än kanske övertydligt av Kilamba.

#82 Stadens privilegier

#blogg100

Den här bloggserien började med utgångspunkten i att staden på sikt kommer att vara viktigare än landet. Eller åtminstone: stadens betydelse ökar och landets betydelse minskar. Det må finnas de som har en avvikande uppfattning, men tills vidare är det min utgångspunkt, både sett till vad som händer och hur utvecklingen verkar vara, men också för att jag själv tror att det är en utveckling med en hel del förtjänster.

Det skulle kunna leda till ett nytt resonemang om stadens rättigheter och skyldigheter. De gamla stadsprivilegierna finns ju inte kvar längre, och vi ska inte drömma oss tillbaka till några medeltida städer, med sina tullar och murar. I synnerhet inte när vi ska bygga framtidens städer.

Men på olika sätt borde en modern stad kunna ha en starkare formell ställning inom ett land (eller i samhället i stort), med några viktiga funktioner och uppgifter.

Jag har tidigare funderat på rollen som ambassadör, utskickad från en stad till en annan. Mest troligt vore det väl om dessa ambassadörer skickades ut till andra länder, även om tanken på att ha en ambassadör från Stockholm i Göteborg inte bara är lite underhållande utan också skulle kunna leda till en hel del andra nyttor och effekter.

Men utöver ambassadörer finns det säkert fler funktioner, som idag ägs av staten, som istället borde kunna flytta närmare staden.

I synnerhet de funktioner som bygger vidare på handel, kommunikationer och kanske infrastruktur borde kunna drivas ännu tydligare med ett väldigt lokalt/urbant perspektiv.

Jag är såklart medveten om att det i många fall efterfrågas en ökad likriktning inom landet avseende exempelvis sjukvård och offentlig service. Därför är det kanske mer framkomligt att satsa på annat och de lågt hängande frukterna: export, marknadsföring, handel etc.

Några stadsprivilegier kommer inte att återuppstå, men stadens ställning skulle kunna växa och kraften som finns i att vara nära både medborgare, näringsliv och kultur borde kunna bli en kraft också för det administrativa ramverk som vi även i det moderna, urbana samhället behöver.

#81 Den urbana ordlistan

#blogg100,

Stadsutveckling och urbanisering är både tillgängligt och svårt.

Tillgängligt eftersom alla vågar sig på att ha en åsikt, allt är möjligt och ingen idé verkar vara för korkad för att framföras (även om de nog ibland är lite för korkade).

Svårt eftersom sambanden i staden och dess utveckling berör så många olika expertområden och rymmer så komplexa samband så att det krävs både bred erfarenhet och teknisk förståelse för att kunna dra några säkra slutsatser om utvecklingen.

Men i denna djungel finns det ändå ord och begrepp som snurrar runt, högt och lågt.

Här är början på en lista på ord som jag själv tror kan ha ett värde om man vill ge sig in i urbaniseringsdiskussionen på allvar. Några gamla, några lite nyare och sammantaget säkert på tok för få. Det får bli en början. Återkommer med mer.

Gentrifiering: utvecklingen då ett områdes sociala status höjs. Det handlar ofta om områden med enklare och ofta billigare boenden, som av olika skäl blir populärt bland personer med högre inkomst, vilket leder till att lägenheter renoveras och mer exklusiva nybyggnationer. Begreppet myntades redan 1964 av brittiskan Ruth Glass. Motsatsen till gentrifiering kallas filtrering, då personer med lägre ekonomisk och social status flyttar in i ett område.

ABC-stad: Står för Arbete, Bostad, Centrum och är numera mest ett historiskt koncept för att planera en stadsdel. Det är oklart hur begreppet myntades, men Sven Markelius, stadsplanedirektör i Stockholm 1944 till 1954, stod för många av idéerna bakom ABC-staden. Tanken var att samla bostäder, service och arbete så att de blev lättillgängliga. Avståndet från centrum till hyreshusen borde vara maximalt 450 meter, till villorna 900 meter och till industrierna 600 meter.

Flerkärnmodellen: tanken att en stad, när den växer, får flera olika stadskärnor i form av köpcentrum, parker etc. I denna modell har de olika stadskärnorna olika storlek och betydelse. Skapades av Chauncy D Harris och Edward L Ullman 1945 och är en av tre viktiga modeller för stadens planering.

Cirkelmodellen: modell där staden utanför centrum växer med olika cirkelområden. Idén har hämtats med inspiration från hur Chicago vuxit. Utifrån stadens centrum, med ett  “Central Business District” (CBT) kommer ett område med många inflyttande och lättare industri, ofta lite nedgånget och kallat “Zone in Transition”. Därefter växer statusen på cikelområdena. Upphovsmannen Ernst W Burgess kallar områdena “Zone of Workingmens Home”, därefter “Residential Zone” och slutligen “Commuting Zone”, med högst status.

Sektorsmodellen: Homer Hoyt skapade modellen 1939 där ett antal sektorer eller områden attraherar olika typer av boendeområden och industriområden. Vissa sektorer har högre status, andra lägre. I mitten finns precis som i cirkelmodellen ett “Central Business District”, CBT.

Stjärnplats: en cirkelformad plats, där vägar och gator strålar ut från platsen likt en stjärna. Ett antal stjärnplatser anlades i Europeiska städer på slutet av 1800-talet, exempelvis Place Charles de Gaulle i Paris och Karlaplan i Stockholm.

Radialplan: som ett alternativ till rutnätsplanen för en stad togs radialplanen fram, delvis i syfte att skapa en ideal och säker stad. Den blir till sin karaktär cirkulär, och strålar ut från en stjärnplats eller liknande centrum. Stockholm har en antydan till radialplan, med före detta slottet Tre Kronor som nav.