Vem gör reklam för den moderna staden?

Vi har väl alla blivit imponerade av Volvos reklam de senaste åren, inte minst deras filmer från både Zlatan-volvo (personbilarna) och van Damme-volvo (lastbilarna).

Nu senast är vi åter imponerade av människorna bakom bilen: ”Volvo – Made by people”. Otroligt snyggt, suggestivt, smart.

Vad är problemet?

Jo, problemet är att bilen, som vi känner och använder den idag, är en väldigt problematisk komponent i det moderna urbana och hållbara samhället. Vi är på väg mot ett samhälle med större, tätare städer. Det är både en utveckling som allt fler söker sig till och en bra utveckling för våra samhällen.

I ett sådant samhälle kommer troligen bilen att behöva ha en annan plats, en kanske annan funktion. Vi kanske behöver dela bilar mer än innan (typ car pool), taxi och Uber-liknande tjänster kanske behöver bli viktigare och personliga bilar mindre viktiga, vi kanske behöver hyra i de fall vi behöver åka längre och utanför staden, medan kollektivtrafiken får en starkare roll i stadens rörlighet.

Trenden mot mer bränslesnåla bilar eller helt eldrivna fordon är inte alls svaret på frågan. Bilen tar för mycket plats och bidrar till en samhällsutveckling där det urbana och mänskliga inte får utvecklas på rätt sätt. Helt oberoende av vilka bränslekällor vi använder.

Men bilen har ändå väldigt många starka förespråkare, och det medger jag gärna: bilen har lyckats samla många smarta människor som tillsammans gjort ett bra jobb för att berätta en stark berättelse om frihet, personlig utveckling och annat vackert kopplat till bilen som livsstil.

Volvos marknadsföring är galet begåvad. Bra jobbat.

Men vem marknadsför alternativen? Vem berättar den moderna berättelsen om kollektivtrafikens förtjänster? Om cykelns nya roll? Eller om Ubers och taxins roll? Om den moderna staden? Om ett livsmönster där bilen har en helt annan plats?

Visst görs det bra jobb ibland. ”Åk i buss-iness class” skriver SL i sin reklam. Inte dumt.

Och Uber får ju regelbundet bra exponering i tidningar och har ju många förespråkar, inte minst i de kretsar jag rört mig i.

Men det finns en obalans, där bilbranschens kommunikativa begåvning spelar i en egen liga.

Det gör det tyvärr svårare för alla (och jag räknar mig även själv dit) som tror att bilens roll i samhället behöver förändras, och där vi behöver hitta nya berättelser om samhället, staden och världen.

Kommunikation som smink?

”Polisen borde spendera färre kronor på att framstå som bra, och fler på att faktiskt bli bättre”, skriver Amanda Björkman på DNs ledarsida idag, den 23 januari.

På ett sätt är det en rimlig och självklar hållning. ”Marknadsföringen” kommer av sig själv om man gör sin grunduppgift ordentligt, det vet alla moderna företag (och en del organisationer). I polisens fall: löser brott, upprätthåller lag och ordning.

Men i debatten om den senaste tiden sätts detta i motsats till ett effektivt kommunikationsarbete. Och dessutom i motsats till att använda spetskompetens och strategiska resurser, ibland kopplat till externa byråer.

Kommunikationsarbetet för exempelvis polisen blir allt viktigare i det moderna medie- och kommunikationslandskapet: därför kommer det också att behövas både en hel del resurser som ser till att förklara och informera om polisens arbete.

Jag tycker också att det är självklart att extern kompetens tas in på områden där det inte är rimligt att polisen sitter med den själv. Det kan gälla både strategisk rådgivning, utbildning och säkert en hel annat. Amanda Björkman kallar detta ”smink”. Jag tycker den kommentaren bottnar i en djup okunskap om vad ett kommunikationsarbete går ut på.

Jag undrar om mina gamla vänner som jobbat med kommunikation strategiskt och praktiskt, oavsett om det är på en byrå eller på en ”riktig” verksamhet, verkligen ser sitt arbete som ”smink” till vardags?

Det är faktiskt en bild som jag – efter många år i den världen – inte alls känner igen.

Året som gått – och vad som väntar

I år tog vi inte fram vår julkrubba till jul. Symboliken är tyvärr talande. Berättelsen om Josef och Maria, sökande efter boende i Betlehem, bär lite för många paralleller med den som dagens flyende kan berätta. De kommer till värdshuset, men föreståndaren hävdar att det är fullt. På julen 2015 har inte ens krubban varit tillgänglig: “systemet” klarar inte av den, sägs det.

Jag inser att flyktingströmmarna, som under året ökat snabbt, ställt vårt samhälle inför enorma utmaningar. Men just i det läget hade jag förväntat mig ett ledarskap, där vi kombinerar den struktur och rationalitet som vi under många år tillämpat för att lösa samhällsproblem i Sverige med den empati och ansvarstagande som jag tror att väldigt många svenskar känner inför det lidande som vi ser runt om i världen.

Tyvärr kan jag inte tolka årets politiska bokslut på annat sätt än att politikerna inte kom på något bättre förslag än det som Sverigedemokraterna sedan länge förespråkat. (Jo, Centerpartiet och Vänsterpartiet gick ju rakryggade genom detta och det hedrar dem.)

Jag tycker det har varit bedrövligt. Och jag känner mig på riktigt sviken och lite uppgiven. Jag kräver inte att “politikerna” ska lösa alla problem åt mig. Och jag försöker ta mitt ansvar efter bästa förmåga. Men när regeringen och riksdagen med sina medel inte bara kastar in handduken (om det ändå vore så väl) utan bestämmer sig för att ge sig in på en reaktionär och nationalistisk linje så ställer de sig inte bara i vägen för utveckling. 2015 har klockan vridits tillbaka.

På det sättet har 2015 varit ett otroligt frustrerande år, där globaliseringens möjligheter mött motstånd från många håll. Hela vägen från Donald Trump, nationalister i Ungern och Frankrike till den svenska regeringens förslag att kunna stänga Öresundsbron. Det är faktiskt helt makalöst.

Jag skulle vilja hoppas att 2016 blir bättre. Tyvärr är jag tveksam. Globaliseringen är en kraft som nationalisterna inte kommer att kunna stoppa, men jag är orolig för att många kommer att försöka. Det kommer troligen att bli ett antal stökiga år framöver, där gamla system med gamla verktyg försöker möta det nya, öppna, globala samhället. Nationalismen kommer inte att vinna, men 2015 har tydligt visat att det är många som ställer sina verktyg till nationalismens förfogande. Långt fler än man kanske kunde tro för bara något år sedan.

Behovet av ett nytt, modernt ledarskap i detta läge är enormt. Jag hoppas att 2016 erbjuder fler som kliver fram och tar på sig den ledartröjan som regeringen lämnade kvar i omklädningsrummet.

För egen del har 2015 varit jobbigt, men väldigt stimulerande. Jag lär mig allt mer om min “nya” bransch av samhällsbyggare, arkitekter och teknikkonsulter. Jag lär känna allt fler spännande, begåvade, kloka och roliga människor, börjar förstå kulturer och samband. Det är otroligt lärorikt, men också som sagt krävande. 2016 hoppas jag i det avseendet bli enklare: nu borde jag kunna undvika de värsta minorna och snabbare hitta rätt väg direkt. Det finns mycket kvar att göra och nu känner jag mig säker på att jag kan bidra.

Jag saknar lite mina gamla vänner från både journalistik, kommunikation och it-bransch. Vilken glädje då att Facebook, Twitter och Instagram finns. Och att jag under året ändå haft chansen att möta många av dessa vänner i andra sammanhang. Och minst lika bra: jag sitter ju granne med IT&Telekomföretagen på Almega.

På det privata planet har det dock varit ett toppenår. 50-års-firande om och om igen. Massor av tillfällen att umgås med både släkt, nya bekanta och att åter knyta kontakt med gamla vänner. Dessutom har fått resa till spännande platser: Dubai, Washington DC, Reykjavik, Paris, Barcelona, Oslo och Köpenhamn. Därtill en hel del i Sverige: Malmö, Göteborg, Luleå och Växjö inte minst.

2016 räknar jag med att lägga än mer tid på cykeln, både för pendling till jobbet och på andra utflykter.

2016 ska jag skriva än mer och inte minst lite längre. Min blogg har inte varit död under året – tvärt om. Men jag hör till dem som tänker genom att skriva. Och just nu behöver jag skriva mer.

2016 ser jag fram emot en ny sommarstuga i Småland. Det ska bli spännande att lära känna både omgivningarna och utforska om jag själv passar som “sommarstugeägare”.

2016 ser jag fram emot att kliva fram än mer i debatten om hur ingenjörer och arkitekter kan skapa ett modern samhälle.

2016 hoppas jag att hitta nya vägar för att kanalisera mitt samhällsintresse, utöver det som rör teknikkonsulternas och arkitekternas vardag.

Och 2016 ska jag se till att ta fram julkrubban i god tid. Nu mer än någonsin behöver vi det hopp som kommer med julens budskap.

Var försiktig med vårt skattetryck

Jag hör verkligen inte till dem som önskar ett högt skattetryck. Jag tror det överlag borde sänkas, i synnerhet på arbete. Skatt är ett ganska effektivt sätt att minska användning av något (tobak, sprit är två bra exempel) och jag är övertygad om att det även gäller arbete.

Men med det sagt så finns det givetvis legitima skäl att ha ett visst skattetryck, och i ett väl fungerande samhälle används skatterna till samhällsnyttiga funktioner som det stora flertalet kan ställa sig bakom. Skolor, rättsväsende, vård och mycket annat.

Just nu är pressen på våra välfärdssystem hårt, eftersom antalet flyktingar anlänt till Sverige ökat relativt snabbt under sommaren och hösten. Till slut så mycket att regeringen tvingades stänga gränserna.

Jag tycker regeringens beslut är sorgligt: vi måste dels stå upp för allas rätt att komma undan från krig och terror, men också för ett öppet samhälle där vi kan röra oss fritt utan att behöva hålla oss inom givna ytor. Det nya samhället tror jag helt enkelt inte baserar sig på landsgränserna.

Men under den intensiva debatt som följde på regeringens beslut kom inte så få att vilja föreslå att vi ytterligare ska höja skatten för att kunna höja – eller i alla fall bibehålla – ambitionerna i välfärdssamhället.

Jag är ytterligt tveksam till detta.

Sverige har redan ett av världens högsta skattetryck. I många fall balanserar det på gränsen till vad både enskilda individer och företag står ut med. Det finns åtskilliga exempel på skatteplanering.

Att öka uttaxeringen skulle troligen få en hel del negativa konsekvenser, och högst sannolikt leda till att den totala skatteintäkten för staten skulle minska.

Jag är kanske fel person att måna om det rådande skattetrycket, men jag hoppas verkligen att de som idag säger sig vara glada för vår omfattande välfärdsstat inser att vi också måste vara försiktiga med de intäkter vi redan har.

Det vore naivt att tro att de varade för evigt.

Mitt liv som feminist

Jag började 2015 med att lova mina vänner på Facebook att jag – bland annat – skulle komma ut som feminist.

Det är egentligen inte så komplicerat. Jag har varit mer eller mindre engagerad i den bredare frågan om respekt för allas möjligheter ganska länge. Jag har i praktiskt handling försökt bidra till att många får växa, synas, får respekt och inte bli hindrade av varken strukturer, kulturer eller formella beslut.

Och jag har faktiskt länge tyckt att just kvinnors rättigheter och jämställdhet är extra angeläget. Jag var engagerad i Linköpings Universitets jämställdhetskommitté när jag läste på Linköpings Tekniska Högskola, en grupp som leddes av Curt Karlsson. Jag blev glad när mina teknologkollegor i styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer bestämde sig för att läsa om samma styrelsehandlingar som vi just pratat igenom, men nu ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tyckte det var självklart när min tidning Computer Sweden hade ett nummer den 8 mars med enbart intervjuer med och bilder på kvinnor. Och att vi hela året jobbade med att synliggöra kvinnor på olika sätt. Jag har på Internetworld jobbat hårt med att behandla män och kvinnor lika i tidningen och på våra konferenser. Och när jag fick frågan om att stötta #tackanej-kampanjen med Fredrik Wass, Marcin de Kaminski och Thomas Frostberg i spetsen var det ingen tvekan.

Och jag har jobbat med mina egna fördomar – som verkligen inte är få. Jag har både lärt mig mer och inte minst försökt utmana mig själv och mitt perspektiv.

Jag har såklart gjort för lite. Återkommande missat möjligheter, gjort felaktiga bedömningar. Men jag har försökt att sträva, försökt att bli bli bättre, försökt att vara medveten. Andra får bedöma om vad det har medfört, men jag har försökt att vara en del av en förändring, och inte bara hoppas att andra ska ändra sig.

Självklart behöver vi lyfta fram även personer med utländsk bakgrund, personer med olika former av funktionsnedsättning, personer med normbrytande val av livsstil och många andra. Bredden i samhället är idag större (och bättre) än någonsin. Det måste synas överallt.

Men min kamp är denna, det jämställda samhället. Jag vill jobba aktivt även med annan mångfald, men för mig är just kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter en hjärtefråga.

Några har hävdat att vi kommit långt. Och visst har vi gjort framsteg. Men frågan är lika angelägen som tidigare. Hoten mot vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca, Kringlans utbrott på sociala medier, de obegripliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor, den otroligt obehagliga undervegetationen på Twitter som hotar kvinnliga programledare och tv-personligheter är blott några av många alltför uppenbara exempel. Och då har jag inte ens berört det mer systematiska och sanktionerade i kvinnlig könsstympning, våldtäktskulturen i Indien eller rapporterna om sexslavar i Syrien.

Varför har jag tvekat tidigare? Mycket för att begreppet ”feminist” av vissa har kidnappats av vänsterrörelsen, som till ordet lägger en lång rad radikala förslag som jag inte tror en sekund på. Men även bland liberala debattörer antyds ibland att det bara är kvinnor (”med egen erfarenhet”) som verkligen kan vara feminister.

Jag har också tvekat för att jag först och främst vill bidra till förändring och först i andra hand sätta etiketter på det.

Men  nu är det ändå dags. Ord har betydelse. Min feminism står för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle. Min feminism innebär att kvinnor precis lika lite som män ska behöva acceptera hot eller våld – i något sammanhang. Min feminism handlar om att alla ska kunna förverkliga sina drömmar på lika villkor. Min feminism handlar om människovärde och respekt.

Varken mer eller mindre.

Nu är det snart december. Det dröjde ett tag, men nu tog jag steget.

Magnus Höij
Feminist

Konflikten mellan det tvärsäkra och det tvekande

Hösten har varit svår. Inte direkt privat (även om det varit en intensiv höst rent arbetsmässigt), utan i vår omvärld. Miljöhoten gör sig allt mer påminda och i veckan som kommer hoppas vi att klimatfrågan åter tas på största allvar och kommer överst på agendan.

Men hösten har kanske ännu mer präglats av både flyktingkris och terrordåd, som båda på olika sätt har satt fingret på det öppna och globala samhällets möjligheter och utmaningar.

I detta finns det såklart ett antal saker som är lätta att stå upp för. Förvaltarskapstanken är en sådan, där vi måste lämna efter oss en värld som även våra barn och barnbarn kan fortsätta att leva i och må bra i. En annan är respekten för varje människas rätt till liv, säkerhet, utbildning, framtid.

Självklart är det vettigt att köpa mer ekologiskt odlad mat, fisk som är MSC-märkt, att äta mer grönsaker och mindre kött.

Jag själv tycker att öppenhet, respekt för andras åsikter, respekt för att alla ska få leva sina liv med vem de vill, rätten att få tro på vad man vill och en hel del annat är givna för det samhälle jag vill leva i. Och som jag vill att andra ska få leva i.

Och lika lätt är det ju att fördöma de våldsdåd vi upplevt just nu. Lika lätt är det att fördöma de hot och trakasserier som många offentliga personer får uppleva via mejl, telefon eller i sociala medier. Och det är givetvis uppenbart att Syriens folk verkar välja mellan pest eller kolera: ISIS vidriga samhälle eller det lika förfärliga, men kanske på ett annat sätt, styre som Bashar al-Assad har gjort till sitt.

Men just där börjar jag tveka. Visst går det att stå upp för några grundläggande principer. Och visst går det att fördöma de som så uppenbart och flagrant bryter mot dessa.

Men i många fall är det lättare sagt än gjort att gå från ett dystert nuläge, till något som blir bättre.

Leder miljöutmaningen till att vi bör sluta äta kött, sluta äta fisk och sluta flyga?

Om vi stoppar ISIS, leder det i så fall till att al-Assad får fritt fram för sin förfärliga politik?

Vi vet ju vad som hände i Libyen. En förfärlig och galen regim med al-Gaddafi i spetsen ersattes av ett fullskaligt inbördeskrig och en ickefungerande stat. Var det bra? Nej. Blev det bra? Nej. Blev det bättre? Jag vet inte.

Det förvånar mig inte sällan att så många är så tvärsäkra på vad som behöver göras. Både hos etablerade politiker, men ännu oftare i kommentarer från ”mannen på gatan”, uttrycks så tvärsäkra saker som jag bedömer omöjligt är konsekvensen av en ordentlig analys. Än mindre en förståelse för att vi står inför väldigt svåra val.

Jag har stor respekt för de som är pålästa, som sätter in i sammanhang, som försöker analysera alternativ, som också ger uttryck för tvivel, men ändå målmedvetenhet och beslutsamhet. Tyvärr är dessa få, och tyvärr är det inte så många som lyssnar.

I turbulenta tider söker vi efter fyrar att navigera efter. Vissa sådana fyrar erbjuder tydliga och enkla svar, andra ett navigerande och en förståelse för en mer komplex och komplicerad resa.

Jag tror förvisso att vi behöver fler ledare, som hjälper oss att hitta en ny riktning, som ger oss en samlad berättelse.

Men jag vägrar tro att det komplexa samhället erbjuder några väldigt enkla svar. Snarare kräver vårt moderna samhälle mer av oss. Mer kunskap, mer förståelse, mer analys och mer respekt.

Även om vi aldrig får ge avkall på våra grundprinciper.

Miljöfrågan: en ram att hålla sig inom

2015 står vi vid ett vägskäl: antingen gör vi något åt miljöproblemen. Eller så bränner vi en av de kanske sista chanserna vi har. Jag tror inte på utopier – utgångspunkten är att vi är i rörelse och att det är riktning snarare än mål som betyder något. Men miljöfrågan är en tydlig ram, där som vi måste hålla oss inom. Hoten mot vår planet är på riktiga och kräver konkreta åtgärder.

Tursamt nog menar ju forskarna att det finns förutsättningar för att lyckas med den omsvängning som krävs av oss. Teknik finns för att producera annorlunda, konsumera annorlunda och ta hand om avfall annorlunda. Och medvetenheten om våra utmaningar växer, även bland de som tidigare varit ointresserade eller direkt emot en omställning mot en mer klimatvänlig politik, en nog så viktig förutsättning för att få till en förändring.

Jag är övertygad om att svaret i miljö- och hållbarhetsfrågan i många fall kan hämtas både i nätverket, i ett globalt perspektiv, i entreprenörskapet och i stadens förmåga att organisera samhällen effektivt.

Jag tror att vi genom nya, moderna sätt att se på ägandet går från ett konsumtionssamhälle och produktsamhälle till ett tjänstesamhälle. Det är en utveckling som på många sätt kan bidra till både utveckling och till en bättre miljö. Hyr din bil eller dela den med grannarna istället för att äga en egen. Dela på stegen eller vinkelslipen istället för att alla ska ha en egen i garaget. Hyr ut delar av din bostad eller dela på kontoret olika tider på dygn och vecka, så slipper det stå oanvänt när du själv inte är på plats.

Lägg därtill stadens förmåga effektivitet, nya tekniska lösningar för energiutvinning och energilagring, ökat fokus på kollektivtrafik och mycket annat.

Modernt och hållbart går ofta hand i hand.

Det finns stor anledning att vara bekymrad över miljöhoten. Och det behöver göras mer och av fler. Men trots de stora utmaningarna som står framför oss är jag hoppfull. Det samhälle som växer fram tror jag har alla möjligheter att också vara ett samhälle i harmoni med den miljö som vi alla är så beroende av.

School of life

Mark Twain lär ha sagt att skolan aldrig får vara i vägen för utbildningen. Sant, såklart, men skolan borde verkligen inte vara problemet.

Bristen på utbildning är roten till så många fenomen idag, såsom svårigheter att försörja sig vilket ofta leder till fattigdom och utanförskap vilket i sin tur kan föda främlingsfientlighet och nationalism.

Samtidigt är en av de mest hoppfulla trenderna att en allt större andel av jordens befolkning lärt sig läsa och skriva. Genom utbildning stärker vi individens förmågor, det är ett avgörande verktyg för henne att växa och det är en nödvändighet för att åstadkomma samhällsförändring.

Skolans och utbildningens roll blir bara viktigare och viktigare: delvis på grund av vi genom kunskap och utbildning får större förståelse för varandra och för vårt samhälle. Men också för att vårt samhälle just nu – och kanske länge framöver – kommer att vara i snabb förändring, vilket kräver att vi alla lär oss nytt och omvärderar gamla kunskaper.

Skolan i Sverige har en hel del problem. Både i hur den lär ut, i den kunskap som förmedlas och inte minst i hur den stimulerar barn och unga att fortsätta lära sig nytt när de väl lämnat skolan.

Men skolan står ofta ensam. Samhället i stort har en minst lika viktig roll i att stimulera ett livslångt lärande, där yrkestitlar, positioner och mandat ständigt måste omdefinieras, ändras och förtjänas.

Exakt hur skolans roll och uppdrag ska se ut vet jag inte. Men jag vet att läraryrket är ett av världens viktigaste. Jag vet att skolan måste bli viktigare än den är idag i samhällsdebatten och den måste få en starkare ställning i samhället i stort. Jag vet att skolan bara klarar en del av utbildningsuppdraget. Och jag vet att skolan inte klarar sig själv: vi måste bli fler som stöttar lärare och skolledningar.

Och vi måste bort från tanken är att det bara är i skolan man lär sig. Vi går trots allt alla i ”school of life”. Världens viktigaste skola.

Några ord behöver även sägas om hållbarhet. Det blir en sorts avslutning. I morgon.

Urbaniseringen – tillväxt och specialisering

Under många år har människor flyttat till städer. Det har pågått under väldigt lång tid, men stadens roll har på senare år blivit ännu viktigare.

Skälet till detta är att staden på ett bra sätt drar nytta av nätverket: den kanske viktigaste förklaringsmodellen för det moderna samhället. Staden är ett stort, fysiskt nätverk av både människor, processer, affärer och andra aktiviteter.

Staden har en förmåga att förstärka processer och individer på samma exponentiella sätt som andra nätverk har. Staden driver fram specialisering och helheten vinner på att vi delar på arbetet, att var och en gör det den är bäst på.

Denna styrka hos staden, med dess möjligheter för individen, gör också att många på väldigt goda grunder söker sig till staden. Urbaniseringen är inget politiskt projekt uppifrån. Det är en konsekvens av människors aktiva val att söka sig bättre möjligheter.

Med rätt utveckling kan staden bidra till en mängd goda resultat. Staden är tekniskt en bra och framgångsrik konstruktion. Men för att lyckas krävs både god infrastruktur och kollektivtrafik, tolerans och mångfald samt ett ledarskap som arbetar långsiktigt och visionärt för hela stadens bästa. Saknas detta kommer staden inte heller att vara den magnet eller den positiva kraft för samhället som den skulle kunna vara.

Som en konsekvens av urbaniseringen finns ibland en spänning med de delar av landet som inte växer på samma sätt som städerna. Urbaniseringen ses som ett hot mot gles- och landsbygd. Och även om det givetvis finns frågor där det finns konflikter så är ofta motsättningarna överdrivna.

Staden fungerar inte utan landsbygden runt. Och landsbygden är helt beroende av staden och dess innevånare.

En modern politik och bild av samhället måste förstå stadens nya, centrala roll. Både som en konsekvens av våra nätverk och som en magnet för människor som vill utvecklas och växa.

Men politiken måste också förklara hur hela samhället, inklusive gles- och landsbygd, ska vara en del av det nya urbana samhället. Båda dessa berättelser behöver berättas.

I morgon tänkte jag ge er några tankar om det nya kunskapssamhället.

Det globala samhället – allt mindre av landsgränser

Moderna kommunikationer, både fysiska och digitala, inte minst internet har gjort att vi rör oss över landsgränser, fysiskt eller digitalt, enklare och mer obekymrat än någonsin.

Det som tidigare definierade ett land: dess kultur, dess språk, dess valuta, dess makthavare, håller på att ersättas av en mer global kultur, språk, valuta och makthavare.

Länder, som Sverige, förvaltar naturligtvis enormt mycket samhällsbärande funktioner, inte minst regelverk. Därtill är koncept som “svensk kultur”, “svensk mat” eller “svensk arkitektur” djupt rotade i folksjälen. Och då har jag ändå inte nämnt Tre Kronor och landslaget i fotboll.

Ändå håller synen på landet som koncept att bli allt svagare hos gemene man. Arbetsmarknaden för många är global, eller i alla fall betydligt större än bara det egna landet. Den kommersiella marknaden för ett företag slutar sällan vid landgränsen.

Och våra influenser hämtar vi lika gärna från en annan världsdel som från runt hörnet på gatan. McDonalds, Apple, Starbucks, CocaCola och Zara är blott några kommersiella exempel på detta. Musik, tv-serier, kultur: allt rör sig över landsgränserna snabbt och obehindrat. Våra nätverk sträcker sig ofta långt ut i världen. Engelskan blir allt mer av ett världsspråk.

Även många av våra utmaningar och problem är globala: kriminalitet, terrorhot och miljöhot.

En modern syn på samhället kräver också en modern syn på hur begrepp som “Sverige” och “Europa” ska tolkas. Jag tror för egen del att dessa begrepp bör användas mer sällan och med stor försiktighet.

Istället behöver vi fundera på hur våra nya regelverk kan fungera, som inte stannar vid landsgränsen. Och hur vi kan skapa ett samhälle som är öppet också för de som inte är födda här, men som av olika skäl vill flytta hit.

Detta är svåra frågor. Att ersätta starka och väl prövade lagar och regler med något som fungerar världen över kommer att ta ett tag, och det lär bli stökigt.

Geografi har inte tappat sin betydelse. Men nätverken, som ofta saknar geografisk tillhörighet, har ökat i betydelse på bekostnad av den gamla territoriella tillhörigheten (“länder”). Dessutom är geografin framöver mer kopplat till kluster av människor (“städer”) än tillgång till naturresurser.

Därför ska jag i morgon ge er några idéer om urbaniseringen.