Konflikten mellan det tvärsäkra och det tvekande

Hösten har varit svår. Inte direkt privat (även om det varit en intensiv höst rent arbetsmässigt), utan i vår omvärld. Miljöhoten gör sig allt mer påminda och i veckan som kommer hoppas vi att klimatfrågan åter tas på största allvar och kommer överst på agendan.

Men hösten har kanske ännu mer präglats av både flyktingkris och terrordåd, som båda på olika sätt har satt fingret på det öppna och globala samhällets möjligheter och utmaningar.

I detta finns det såklart ett antal saker som är lätta att stå upp för. Förvaltarskapstanken är en sådan, där vi måste lämna efter oss en värld som även våra barn och barnbarn kan fortsätta att leva i och må bra i. En annan är respekten för varje människas rätt till liv, säkerhet, utbildning, framtid.

Självklart är det vettigt att köpa mer ekologiskt odlad mat, fisk som är MSC-märkt, att äta mer grönsaker och mindre kött.

Jag själv tycker att öppenhet, respekt för andras åsikter, respekt för att alla ska få leva sina liv med vem de vill, rätten att få tro på vad man vill och en hel del annat är givna för det samhälle jag vill leva i. Och som jag vill att andra ska få leva i.

Och lika lätt är det ju att fördöma de våldsdåd vi upplevt just nu. Lika lätt är det att fördöma de hot och trakasserier som många offentliga personer får uppleva via mejl, telefon eller i sociala medier. Och det är givetvis uppenbart att Syriens folk verkar välja mellan pest eller kolera: ISIS vidriga samhälle eller det lika förfärliga, men kanske på ett annat sätt, styre som Bashar al-Assad har gjort till sitt.

Men just där börjar jag tveka. Visst går det att stå upp för några grundläggande principer. Och visst går det att fördöma de som så uppenbart och flagrant bryter mot dessa.

Men i många fall är det lättare sagt än gjort att gå från ett dystert nuläge, till något som blir bättre.

Leder miljöutmaningen till att vi bör sluta äta kött, sluta äta fisk och sluta flyga?

Om vi stoppar ISIS, leder det i så fall till att al-Assad får fritt fram för sin förfärliga politik?

Vi vet ju vad som hände i Libyen. En förfärlig och galen regim med al-Gaddafi i spetsen ersattes av ett fullskaligt inbördeskrig och en ickefungerande stat. Var det bra? Nej. Blev det bra? Nej. Blev det bättre? Jag vet inte.

Det förvånar mig inte sällan att så många är så tvärsäkra på vad som behöver göras. Både hos etablerade politiker, men ännu oftare i kommentarer från “mannen på gatan”, uttrycks så tvärsäkra saker som jag bedömer omöjligt är konsekvensen av en ordentlig analys. Än mindre en förståelse för att vi står inför väldigt svåra val.

Jag har stor respekt för de som är pålästa, som sätter in i sammanhang, som försöker analysera alternativ, som också ger uttryck för tvivel, men ändå målmedvetenhet och beslutsamhet. Tyvärr är dessa få, och tyvärr är det inte så många som lyssnar.

I turbulenta tider söker vi efter fyrar att navigera efter. Vissa sådana fyrar erbjuder tydliga och enkla svar, andra ett navigerande och en förståelse för en mer komplex och komplicerad resa.

Jag tror förvisso att vi behöver fler ledare, som hjälper oss att hitta en ny riktning, som ger oss en samlad berättelse.

Men jag vägrar tro att det komplexa samhället erbjuder några väldigt enkla svar. Snarare kräver vårt moderna samhälle mer av oss. Mer kunskap, mer förståelse, mer analys och mer respekt.

Även om vi aldrig får ge avkall på våra grundprinciper.

Miljöfrågan: en ram att hålla sig inom

2015 står vi vid ett vägskäl: antingen gör vi något åt miljöproblemen. Eller så bränner vi en av de kanske sista chanserna vi har. Jag tror inte på utopier – utgångspunkten är att vi är i rörelse och att det är riktning snarare än mål som betyder något. Men miljöfrågan är en tydlig ram, där som vi måste hålla oss inom. Hoten mot vår planet är på riktiga och kräver konkreta åtgärder.

Tursamt nog menar ju forskarna att det finns förutsättningar för att lyckas med den omsvängning som krävs av oss. Teknik finns för att producera annorlunda, konsumera annorlunda och ta hand om avfall annorlunda. Och medvetenheten om våra utmaningar växer, även bland de som tidigare varit ointresserade eller direkt emot en omställning mot en mer klimatvänlig politik, en nog så viktig förutsättning för att få till en förändring.

Jag är övertygad om att svaret i miljö- och hållbarhetsfrågan i många fall kan hämtas både i nätverket, i ett globalt perspektiv, i entreprenörskapet och i stadens förmåga att organisera samhällen effektivt.

Jag tror att vi genom nya, moderna sätt att se på ägandet går från ett konsumtionssamhälle och produktsamhälle till ett tjänstesamhälle. Det är en utveckling som på många sätt kan bidra till både utveckling och till en bättre miljö. Hyr din bil eller dela den med grannarna istället för att äga en egen. Dela på stegen eller vinkelslipen istället för att alla ska ha en egen i garaget. Hyr ut delar av din bostad eller dela på kontoret olika tider på dygn och vecka, så slipper det stå oanvänt när du själv inte är på plats.

Lägg därtill stadens förmåga effektivitet, nya tekniska lösningar för energiutvinning och energilagring, ökat fokus på kollektivtrafik och mycket annat.

Modernt och hållbart går ofta hand i hand.

Det finns stor anledning att vara bekymrad över miljöhoten. Och det behöver göras mer och av fler. Men trots de stora utmaningarna som står framför oss är jag hoppfull. Det samhälle som växer fram tror jag har alla möjligheter att också vara ett samhälle i harmoni med den miljö som vi alla är så beroende av.

School of life

Mark Twain lär ha sagt att skolan aldrig får vara i vägen för utbildningen. Sant, såklart, men skolan borde verkligen inte vara problemet.

Bristen på utbildning är roten till så många fenomen idag, såsom svårigheter att försörja sig vilket ofta leder till fattigdom och utanförskap vilket i sin tur kan föda främlingsfientlighet och nationalism.

Samtidigt är en av de mest hoppfulla trenderna att en allt större andel av jordens befolkning lärt sig läsa och skriva. Genom utbildning stärker vi individens förmågor, det är ett avgörande verktyg för henne att växa och det är en nödvändighet för att åstadkomma samhällsförändring.

Skolans och utbildningens roll blir bara viktigare och viktigare: delvis på grund av vi genom kunskap och utbildning får större förståelse för varandra och för vårt samhälle. Men också för att vårt samhälle just nu – och kanske länge framöver – kommer att vara i snabb förändring, vilket kräver att vi alla lär oss nytt och omvärderar gamla kunskaper.

Skolan i Sverige har en hel del problem. Både i hur den lär ut, i den kunskap som förmedlas och inte minst i hur den stimulerar barn och unga att fortsätta lära sig nytt när de väl lämnat skolan.

Men skolan står ofta ensam. Samhället i stort har en minst lika viktig roll i att stimulera ett livslångt lärande, där yrkestitlar, positioner och mandat ständigt måste omdefinieras, ändras och förtjänas.

Exakt hur skolans roll och uppdrag ska se ut vet jag inte. Men jag vet att läraryrket är ett av världens viktigaste. Jag vet att skolan måste bli viktigare än den är idag i samhällsdebatten och den måste få en starkare ställning i samhället i stort. Jag vet att skolan bara klarar en del av utbildningsuppdraget. Och jag vet att skolan inte klarar sig själv: vi måste bli fler som stöttar lärare och skolledningar.

Och vi måste bort från tanken är att det bara är i skolan man lär sig. Vi går trots allt alla i “school of life”. Världens viktigaste skola.

Några ord behöver även sägas om hållbarhet. Det blir en sorts avslutning. I morgon.

Urbaniseringen – tillväxt och specialisering

Under många år har människor flyttat till städer. Det har pågått under väldigt lång tid, men stadens roll har på senare år blivit ännu viktigare.

Skälet till detta är att staden på ett bra sätt drar nytta av nätverket: den kanske viktigaste förklaringsmodellen för det moderna samhället. Staden är ett stort, fysiskt nätverk av både människor, processer, affärer och andra aktiviteter.

Staden har en förmåga att förstärka processer och individer på samma exponentiella sätt som andra nätverk har. Staden driver fram specialisering och helheten vinner på att vi delar på arbetet, att var och en gör det den är bäst på.

Denna styrka hos staden, med dess möjligheter för individen, gör också att många på väldigt goda grunder söker sig till staden. Urbaniseringen är inget politiskt projekt uppifrån. Det är en konsekvens av människors aktiva val att söka sig bättre möjligheter.

Med rätt utveckling kan staden bidra till en mängd goda resultat. Staden är tekniskt en bra och framgångsrik konstruktion. Men för att lyckas krävs både god infrastruktur och kollektivtrafik, tolerans och mångfald samt ett ledarskap som arbetar långsiktigt och visionärt för hela stadens bästa. Saknas detta kommer staden inte heller att vara den magnet eller den positiva kraft för samhället som den skulle kunna vara.

Som en konsekvens av urbaniseringen finns ibland en spänning med de delar av landet som inte växer på samma sätt som städerna. Urbaniseringen ses som ett hot mot gles- och landsbygd. Och även om det givetvis finns frågor där det finns konflikter så är ofta motsättningarna överdrivna.

Staden fungerar inte utan landsbygden runt. Och landsbygden är helt beroende av staden och dess innevånare.

En modern politik och bild av samhället måste förstå stadens nya, centrala roll. Både som en konsekvens av våra nätverk och som en magnet för människor som vill utvecklas och växa.

Men politiken måste också förklara hur hela samhället, inklusive gles- och landsbygd, ska vara en del av det nya urbana samhället. Båda dessa berättelser behöver berättas.

I morgon tänkte jag ge er några tankar om det nya kunskapssamhället.

Det globala samhället – allt mindre av landsgränser

Moderna kommunikationer, både fysiska och digitala, inte minst internet har gjort att vi rör oss över landsgränser, fysiskt eller digitalt, enklare och mer obekymrat än någonsin.

Det som tidigare definierade ett land: dess kultur, dess språk, dess valuta, dess makthavare, håller på att ersättas av en mer global kultur, språk, valuta och makthavare.

Länder, som Sverige, förvaltar naturligtvis enormt mycket samhällsbärande funktioner, inte minst regelverk. Därtill är koncept som “svensk kultur”, “svensk mat” eller “svensk arkitektur” djupt rotade i folksjälen. Och då har jag ändå inte nämnt Tre Kronor och landslaget i fotboll.

Ändå håller synen på landet som koncept att bli allt svagare hos gemene man. Arbetsmarknaden för många är global, eller i alla fall betydligt större än bara det egna landet. Den kommersiella marknaden för ett företag slutar sällan vid landgränsen.

Och våra influenser hämtar vi lika gärna från en annan världsdel som från runt hörnet på gatan. McDonalds, Apple, Starbucks, CocaCola och Zara är blott några kommersiella exempel på detta. Musik, tv-serier, kultur: allt rör sig över landsgränserna snabbt och obehindrat. Våra nätverk sträcker sig ofta långt ut i världen. Engelskan blir allt mer av ett världsspråk.

Även många av våra utmaningar och problem är globala: kriminalitet, terrorhot och miljöhot.

En modern syn på samhället kräver också en modern syn på hur begrepp som “Sverige” och “Europa” ska tolkas. Jag tror för egen del att dessa begrepp bör användas mer sällan och med stor försiktighet.

Istället behöver vi fundera på hur våra nya regelverk kan fungera, som inte stannar vid landsgränsen. Och hur vi kan skapa ett samhälle som är öppet också för de som inte är födda här, men som av olika skäl vill flytta hit.

Detta är svåra frågor. Att ersätta starka och väl prövade lagar och regler med något som fungerar världen över kommer att ta ett tag, och det lär bli stökigt.

Geografi har inte tappat sin betydelse. Men nätverken, som ofta saknar geografisk tillhörighet, har ökat i betydelse på bekostnad av den gamla territoriella tillhörigheten (“länder”). Dessutom är geografin framöver mer kopplat till kluster av människor (“städer”) än tillgång till naturresurser.

Därför ska jag i morgon ge er några idéer om urbaniseringen.

Entreprenörskapet – vår vilja att skapa

Det är en fundamental mänsklig drivkraft att vilja skapa, bygga och utveckla. Det är förvisso också naturligt att behöva vila och återhämta sig, men mycket få skulle vara nöjda med att ligga på en strand med en paraplydrink som enda sysselsättning att se fram emot.

Denna mänskliga drivkraft är givetvis bra för samhället. Med några undantag villl människan göra gott, bidra till en positiv utveckling. Genom att uppmuntra entreprenörskap, arbete och företagande kommer även samhället att bli bättre.

Ibland får begreppet entreprenörskap en tolkning som leder fel. Det knyts ibland till en grabbig, ytlig kultur där fokus bara ligger på pengar och framgång. Allt för sällan kopplas entreprenörskapet till det altruistiska arbete som sker i exempelvis frivilligorganisationer, för konstnärligt skapande och för personlig utveckling. Det är synd.

Entreprenörskap har ett egenvärde, alldeles oavsett om det genererar arbetstillfällen eller inte. Att företagande också skapar personlig handlingsfrihet och i många fall kan ge ekonomisk avkastning är långt ifrån de enda goda skälen till ett gott entreprenörsklimat. 

Därför är det inte kört för begreppet entreprenörskap. Dels är det laddat med en massa goda saker, såsom skapande och utveckling. Dels kan vi komplettera bilden, så att vi även väver in allt det som människor gör för sin egen skull, oavsett vad deras drivkrafter är.

Men viljan att utveckla något leder ofta till företag eller föreningar tillsammans med andra. Frågan är hur än fler kan uppmuntras att dra igång ett projekt. Och vad kan göras för att identifiera och ta bort de hinder som finns för ett ökat entreprenörskap?

Att kunna dra nytta av våra nätverk för att göra saker tillsammans med andra förstärker både betydelsen av nätverken och hur vi stimulerar dem och betydelsen av att underlätta gemensamma projekt, kanske företag, där vi jobbar tillsammans.

Entreprenörskap är tveklöst bra för samhället. Men att få skapa och vara delaktig i samhällsbygget är bra även för oss som individer.

I morgon tar jag upp några tankar om det gränslösa samhället.

Nätverk – i stället för hierarkier

Frigyes Karinthy lanserade för ganska länge sedan teorin om “Six Degrees of Separation”. Tanken på att varje människa bara är sex handslag bort från vem som helst i världen. Tanken på att vi via våra nätverk kan nå extremt långt är både spännande och extremt aktuell.

Med sociala medier har våra nätverk blivit större och inte minst mer aktiva. Vi kan förvalta nätverk med människor vi lärde känna på grundskolan, på våra första jobb, avlägsna släktingar världen över och många andra.

De sociala medierna är bara en naturlig förlängning på internet. Med internets hjälp knyts inte bara du och jag ihop. Även företag kommunicerar, tjänster kommunicerar, myndigheter kommunicerar och gräsklipparen liksom kylskåpet kommunicerar.

Det vackra är att dessa nätverk som stöds av tekniken stämmer så väl in på oss människor och våra beteenden. Liksom det stämmer in på mänsklig aktivitet och entreprenörskap. Nätverken är inte bara ett sätt att hålla kontakt, de förser oss med kunskap och hjälper oss att klara våra uppgifter bättre. Tillsammans blir vi starkare.

Dessutom är nätverket exponentiellt: lägg till ytterligare en person, en organisation eller en sak till ett nätverk och styrkan blir inte bara lite större, det blir mycket, mycket större.

När samhället ska beskrivas blir det ofta en diskussion om individ eller kollektiv. Den ensamma individen eller den stora gruppen ställd mot varandra. För min del är båda både tråkiga och omoderna extremer på en ointressant skala.

Istället behöver vi utforska hur vi samverkar i nätverk, där de små nätverken (familjen, det lilla arbetslaget, grannarna i trappuppgången, fotbollslaget, blåsorkestern) ofta är de viktigaste, där vår förmåga att bygga och underhålla nätverk kommer att vara viktigare än vår förmåga att klättra i hierarkier.

Ett väl fungerande nätverk bygger på bredd, variation och mångfald. Visst går det att bara lyssna på dem som tycker samma, som upprepar gamla sanningar. Men ett sådant nätverk kommer inte att ha den dynamik och utvecklingsförmåga som krävs, och kommer för de flesta av oss vara ointressanta.

Även i affärslivet är nätverket ofta en fantastisk plattform: fenomen som Facebook, Wikipedia och Tripadvisor är uppenbara exempel på tjänster där nätverket är avgörande. Lika självklart är de möjligheter som uppstår när bonden i Tanzania eller Vietnam med hjälp av en mobiltelefon, kan se och jämföra marknadspriserna för sina produkter och därmed stärka sin egen förhandlingsposition.

I dagens moderna näringsliv pratas det dessutom ofta om globala värdekedjor, där storföretagen köper tjänster av varandra och av otaliga små leverantörer. Ett framgångsrikt företag lyckas förklara sin roll och leverera en tjänst som passar in i ett nätverk.

Nätverkets betydelse går helt enkelt inte att underskatta om man ska förstå det nya samhället. Eller om vi ska förstå den moderna människan.

En modern agenda

Jag är som många andra frustrerad över nedrivna affischer, över anklagelser om att ledarsidorna går Sverigedemokrateras ärenden och mycket annat.

Och just ramlar alla känslor över en, när man läser om alla människoöden, alla som flyr för sina liv och hur de möts av fördomar, ibland hat, murar och batonger.

Men mest frustrerad är jag över att vi inte pratar om framtiden, om hur det nya samhället ska se ut. Ett samhälle som präglas av öppenhet och framtidstro, ett hållbart samhälle där alla ges möjlighet att uppfylla några av sina drömmar. Fokus får inte ligga på  att hindra diskussion, att tysta. Där alla är välkomna, där man inte hindras av varken landsgränser eller kulturer.

Här kommer mitt första av sex olika bidrag till diskussionen om framtidens samhälle. Paketeringen är min egen och jag är säker på att den kan förbättras i ungefär alla tänkbara avseenden. Jag tänkte köra en text om dagen. Vi får se hur det går.

Jag tror dock inte att de gamla lösningarna som politiker serverat oss under många år svarar på framtidens problem och utmaningar. De partiprogram jag har läst har en berättelse som inte riktigt stämmer med det samhälle jag upplever och som våra barn växer upp i.

Det nya samhället har med utbildning och mobiltelefoner stärkt rösten och kapaciteten hos oss som individer. Via sociala medier och internet har våra nätverk fått en enorm styrka. Många ser sig allt mindre som “svenskar”, utan som världsmedborgare. Fler och fler reser, studerar och jobbar utomlands, där nästa projekt lika gärna kan ligga i Buenos Aires eller i Barcelona som i Borås.

Alla har inte fått samma kraft och kapacitet, men tröskeln för både modern kommunikation och tillgång till kunskap är lägre än någonsin. Vi bör på allvar diskutera hur den kan nå ännu fler.

Politiken och samhällsdebatten behöver börja om i en ny syn på samhället, tror jag.

En ny analys skulle kunna utgå från fem fundamentala grunder:

  • Nätverkens betydelse – för oss som människor och för företagen
  • Entreprenörskapets betydelse – viljan att göra, vara delaktig
  • Det globala samhället – där landsgränserna tappar i betydelse
  • School of life – det nya kunskapssamhället
  • Urbaniseringen – relationen mellan stad och land förändras

En sista aspekt är det hållbara samhället, där respekten för naturresurser är en nödvändighet för de övriga fem.

Givetvis finns det fler dimensioner och perspektiv som kan och bör betonas. Men just dessa fem bedömer jag som extra eftersatta och angelägna att diskutera och utveckla, och som behöver fler förespråkare i debatten.

I morgon ska jag skriva något om min syn på nätverken. Det är där allt börjar.

Konservativ? Jag?

Sedan jag för första gången skaffade ett Facebook-konto – det är nu ganska länge sedan – har jag angivit min politiska tillhörighet som “Conservative”. Få kanske lagt någon vikt vid det: de flesta ser mig ändå kanske som teknikintresserad, till och med teknikpositiv, tidigare som journalist och redaktör, som moderator, en vän av entreprenörskap och företagande, kanske en Allians-vän, troligen kristdemokrat. Kanske annat också.

Jag har ändå länge tilltalats av det som några definierar som konservatism:

  • Respekten för att förändring av ett samhälle tar tid
  • Respekten för historien och vad vi kan lära av den
  • Synen på människan som unik och komplex, där ingen människa kan placeras i en färdig mall

Detta är saker jag fortsatt tror på. Men i begreppet “konservatism” finns det fler tolkningar, som bekant.

Inte minst finns det tolkningar av begreppet “konservatism” som mer handlar om en reaktionär syn på samhället, önskan om hindra utveckling och gärna bevaka gamla positioner och makt. Få partiföreträdare skulle väl erkänna det, men att det finns “konservativa” inom både socialdemokratin, vänsterpartiet och inom alla borgerliga partier – och i synnerhet inom Sverigedemokraterna. Det finns många som inte gillar utveckling, som drömmer sig tillbaka. I alla partier.

Jag har ingen lust att bli förknippad med den sortens konservatism.

I morgon fyller jag 50. Då är det dags att öka tempot. Jag vill inte blicka tillbaka, jag vill blicka framåt. Jag vill inte hindra utveckling, jag tycker vi behöver skynda på den. Jag vill inte bidra till fler hierarkier, jag vill låta fler få vara med och bestämma.

Detta måste ske med respekt för varje individ, med respekt för att förändring tar tid och att historien har mycket att lära oss.

Och även om mycket av innehållet i min egen tolkning av konservatism fortsatt är tilltalande så är jag övertygad om att betoningen numera måste ligga på något annat. Det viktigaste är inte “respekt för historien” (även om det må vara sant): det är att orka ifrågasätta och tänka nytt. Det viktigaste är inte att förändring tar tid (även om det är sant): det är att få fler att vilja ändra och utveckla snabbare än tidigare. Det är viktigt att lära av historien, men inte att tro att allt går i cirklar.

Nu tar jag bort “Conservative” från min profil. Jag är osäker på vad det borde stå istället. Jag ska se om jag på andra sidan födelsedagen kommer på något begåvat.

Tätt kräver eftertanke

Professorn Thorbjörn Andersson vid SLU slog nyligen ett slag för en mer nyanserad diskussion om stadens täthet och om urbaniseringsdebatten. Artikeln i Svenska Dagbladet hade rubriken “Förtätning av staden har blivit ett självändamål” och innehåller ett antal perspektiv på en uppenbarligen komplex och svår fråga.

Och visst har Andersson ett antal kloka poänger: att bygga tätt är inte ett självändamål eller ett enkelt svar som löser allt. Alla vill självklart inte bo i staden – några både vill och måste bo utanför de tätbebyggda områden om samhället ska fungera. Och visst finns det många – inklusive byggbolagen – som på olika sätt driver en täthets-diskussion av strikt kommersiella skäl.

Det är dock synd att hela debattartikeln slutar i så många oklarheter. Artikeln skapar mer frågetecken än den rätar ut.

Beror det på att begreppen “urbanisering” och “täthet” blandas ihop lite för ofta? Beror det på att urbanisering är något som vi inte vet så mycket om och där vi inte har några tydliga svar? Beror det på att Andersson inte gillar utvecklingen? Delar av allt detta kan vara sant.

Men det finns några saker som förtjänar att understrykas.

– Urbaniseringen bygger framför allt på en individuell vilja hos många att bosätta sig i städerna, inte på att politiken har flyttat dem dit via politiska beslut.

– Urbaniseringen kan vara en god utveckling både för tillväxt, hållbarhet och mångfald. I alla fall om vi stöttar rätt sorts användning av staden.

– Huruvida Stockholm är tätare än New York eller Los Angeles är en psedudiskussion. Stockholm har sina egna meriter, sina förutsättningar både kopplat till geografi, klimat och kultur. Det gör att varje lista över täthet i stad X eller stad Y blir mer av underhållningsvärde.

– Politiken och samhällsdebatten måste sätta sig in i drivkraften bakom urbaniseringen och vad den för med sig. Först då kan vi möta städernas tillväxt med kloka politiska beslut.

– Det finns verkligen mycket som vi redan vet om städernas utveckling. Visst är det en komplex fråga och många saker samverkar. Men det betyder inte att vi står handfallna eller att vi helt saknar vägledning. Kollektivtrafiken är helt central, bilen har ofta fått för mycket plats, den blandade användningen av staden bidrar till liv och rörelse etc.

– Jane Jacobs böcker om New York (som Andersson också refererar till) må vara relativt gamla idag, men rymmer många intressanta perspektiv även för dagens urbaniseringsdiskussion.

Det finns ju en risk att Thorbjörn Anderssons text har redigerats slarvigt av Svenska Dagbladets sommarredaktörer. Men slutprodukten i tidningen är tyvärr otydlig och ganska ospännande. Det är synd i en så viktig diskussion.