Alla inlägg av admin

Hopplös ryckighet för svensk infrastruktur

Debatten om landets nya stambanor fortsätter. En ny regering ger åter nya besked och verkar vilja prioritera om. Det är olyckligt på många plan.

Debatten om en utbyggnad av svensk järnväg har varit igång i många år. Vi vet att järnvägens kapacitet är maximalt utnyttjad. De flesta vill se ökade investeringar, inte minst i underhåll av den befintliga anläggningen. De flesta verkar dessutom överens om att att nya investeringar behöver göras i stråk som är extra hårt nyttjade eller som sedan länge behövt utvecklas: exempelvis Göteborg-Landvetter-Borås.

Vägen dit har dock varit svår att få till. En svår underhållsskuld behöver hanteras. Godstrafiken hamnar lätt i skymundan för persontrafiken. Investeringarna tar lång tid och är dyra. Dessutom påverkar byggena markägare och andra intressen, inklusive golfbanor i Skåne.

Lägg därtill den förhoppning som ställs till självkörande bilar och andra moderna tekniker som skulle kunna förändra logiken i grunden.

Detta pussel är såklart inte lätt att hantera. Men det är för att klara av målkonflikter och kunna göra tydliga – och långsiktiga – prioriteringar som vi har ett parlament och en regering.

Besluten om vår järnvägsinfrastruktur har pekat åt olika håll och Trafikverket har ständigt tvingats tänka om när förutsättningarna ändrats. Det har självfallet gjort att arbetet blivit lidande. Politikerna i bred mening har bidragit till dagens problem för svensk infrastruktur.

Visst rör det sig om stora belopp. Men vad är alternativet? Att inte göra något är såklart inget alternativ, mer än för de som verkligen hoppas på en teknikrevolution som på något sätt skulle hoppa över några steg i utvecklingen. Jag har dock svårt att tro att en sådan skulle komma utan kostnader heller.

Ett konkret bekymmer är såklart att många hakat upp sig på förledet “höghastighets-“. Hade vi fokuserat på nya stambanor kanske debatten sett annorlunda ut.

Ett annat problem, som jag berört i andra sammanhang, är tilltron till en teknikrevolution som förvisso känns sannolik rent tekniskt, men som ur ett finansiellt och inte minst kulturellt står inför enorma utmaningar.

Men viktigare ändå är kanske att infrastrukturen måste få ha det riktigt långsiktiga perspektivet och inte bli föremål för ständiga omprioriteringar och en politisk ryckighet.

Infrastrukturen lägger grunden för övrigt samhällsbygge, investeringar och innovationer. Den behöver vara en stabil grund för att övriga samhället ska kunna utvecklas klokt.

Inte nog med att tåget tappar fart. Övriga samhälleliga investeringar famlar efter en trygghet och långsiktighet.

Jag hoppas att den nya regeringen, när den väl tillträder, håller fast vid en fortsatt utveckling och modernisering av svensk järnväg. Även om de gärna får prata om nya stambanor istället för höghastighetståg.

Hur möts ingenjören med politikern?

Just nu formas den nya regeringen – och därmed också formerna för att försöka lösa många av samhällets stora utmaningar. Men vad lämpar sig för politiken? Och vad bör lämnas åt professionen?

Energiförsörjningen hör till de riktigt stora politiska frågorna just nu. En delvis avvecklad kärnkraft, ett underdimensionerat och eftersatt kraftnät, kommande miljöprövningar av vattenkraften, en i många fall motsträvig utbyggnad av vindkraften – och på det en koppling till elmarknaden på kontinenten så har vi där en mix av komponenter som skapat stora bekymmer för politiken.

Självfallet finns det här en hel del frågor som politiken måste lösa.

Men det svenska energisystemet, med alla sina fel och brister, designades en gång med ett stort inslag av ingenjörskunnande. Vattenkraften i norr, kärnkraften i söder: tillsammans skapade det en balanserad och reglerbar elmarknad som tjänat Sverige väl.

Det var en god planering och ett stort inslag av ingenjörskunnande som lade grunden för detta system: inte politisk populism och kortsiktighet.

Jag slås av att många av våra samhällsutmaningar just nu skulle behöva bottna i en god och genomtänkt analys – inte 30 sekunder av slagord i TV4.

Jag tror att många av de problem som politikerna idag brottas med skulle må bra av om några kunniga ingenjörer fick göra en genomtänkt plan, som tog hänsyn till många dimensioner och som vägde samman för och nackdelar till en helhet.

Nej: det hade inte automatiskt blivit slagkraftiga valaffischer vid Sergels Torg. Men det hade blivit genomtänkt och sannolikt löst problemen på ett bättre sätt.

Och detta gäller sannerligen inte bara energisystemet i Sverige. Vårt väg- och järnvägsnät har varit föremål för på tok för många politiska löften och utspel. Stadsplaneringen har på många håll präglats av en total brist på planering (och kanske även på politiskt ansvarstagande). Vår digitala infrastruktur – inklusive utbyggnaden av våra mobila basnät – skulle verkligen behöva formas mer av planering och ingenjörskunnande än av politiker.

Knäckfrågan är såklart var gränsen mellan politik och expert går. Vilka domäner ska politiken råda över, och i vilka sammanhang bör ansvaret lämnas till experterna?

Ett av de stora problemen är att politiken inte har tid att tänka efter: att det utlovas korta, snabba åtgärder också på riktigt stora samhällsproblem.

Vi vet såklart att ny kärnkraft inte kommer att lösa bristen på energi i vinter. Men i debatten låter det så.

Vi vet att nya stambanor tar många, många år att bygga. Ändå intecknas både problem och möjligheter på dagens samhälle.

För att hantera konflikten som kan finnas mellan ingenjörerna och politikerna behöver vi nog i många fall renodla inte politiska områden, utan tidshorisonter.

Politiken måste peka på en riktning och fokusera på visionerna.

Ingenjörerna är fenomenala på att lösa problemen, om de bara vet vad problemet är.

När politikerna försöker vara ingenjörer går det ofta väldigt dåligt.

Ungefär lika dåligt som när ingenjörerna tvingas vara politiker.

Stödröster är också röster

När kommentatorer pratar om “stödröster” brukar det mest handla om röster som inte är lika ärliga som andra röster. Det stör mig.

Begreppet “stödröster” brukar användas för de som röstar på ett annat parti än sitt “förstahandsval”. “Stödrösterna” går inte sällan till partier som ligger nära spärren (i riksdagsvalet är det ju som bekant fyra procent). Vänsterpartiet har historiskt fått en del sådana röster, även Kristdemokraterna har säkert haft en del röster från de som tidigare var moderata väljare.

Många politiska kommentatorer brukar tala lite förminskande om just dessa “stödröster”. Jag undrar dock varför de inte ses som lika legitima eller ärliga som andra röster? Det finns ju massor av olika skäl till att rösta på ett visst parti eller en viss företrädare. Låt mig lista några av de som jag kan tänka ut.

Det går att rösta på en ideologi. Man kanske ser sig som socialist och röstar på Vänstern eller Socialdemokraterna. Man kanske är konservativ och röstar på Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Man kanske är liberal och tänker att Centern eller Liberalerna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på politiska förslag. Det brukar vara dessa som man matchar mot i olika valkompasser på nätet. Det är ju ibland tydligt kopplat till ideologierna, men inte alls självklart. Om man vill avveckla regionerna kanske man väljer Kristdemokraterna. Om man vill se över Public Service-bolagen kanske Sverigedemokraterna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på företrädarna för ett visst parti. För vissa är Magdalena Anderssons ledarskap viktigt och bidrar till en röst på Socialdemokraterna. För vissa kanske Johan Pehrson från Liberalerna utgör ett starkt skäl till att rösta på just det partiet.

Några röstar säkert på ett parti av gammal vana – “vi har alltid rösta på Centerpartiet i vårt familj”.

Ytterligare några röstar säkert baserat på sin “klass”: “jag är arbetare och är medlem i ett LO-förbund. Därför röstar jag på Socialdemokraterna”.

Därutöver finns det nog en del som känner sig mer som “borgerliga”, “tidigare Alliansvänner” eller önskar ett rödgrönt styre – mindre viktigt exakt vilket parti som blir störst.

Det är heller inte ovanligt – i synnerhet inte i detta val – att vissa röstar EMOT något – exempelvis Sverigedemokraterna. Det skulle kunna betyda en röst på Centerpartiet. Eller på Miljöpartiet.

Jag tycker personligen inte att en “stödröst”, där man vill ge ett litet parti en chans att vara kvar i riksdagen, är en sämre röst än någon annan röst. Och argumenten för att stödrösta är minst lika logiska och rationella som något annat av alternativen som jag skissat på ovan.

Jag tror rent av att alla röster på något sätt kan kallas för “stödröster”. Varje röst blir ett stöd för en tanke, en rörelse, en person eller en vision. I valkuvertet kan vi inte skicka med någon annan tanke än just detta: stödet.

Fokus på samverkan och enighet

Valet är över – nu börjar jobbet. Jag hoppas att den nya regeringen fokuserar på framtiden, möjligheterna och inte minst samförstånd och samverkan.

Årets valrörelse har varit sällsynt fokuserad på problem, utmaningar och elände. Alla har bidragit, men vissa mer än andra, till att ge en mörk och dyster bild av det svenska samhället.

Tänker vi efter vet vi att det inte är så. Visst finns det utmaningar och problem. Vissa är stora, inte minst klimathotet. Men det finns också så otroligt mycket bra att bygga på.

Ingenjörskunnandet. Ett hållbarhetstänkande i både stort och smått. Ett innovativt och framåtlutat näringsliv. En samförståndsanda i näringsliv och samhälle som bygger på decennier av indoktrinerade av demokratiska värderingar. Respekten för både män och kvinnor. En fantastisk natur. En öppenhet mot omvärlden. Och mycket annat.

Men svartmålningen av läget i landet är inte bara dålig och felaktig i sak. Den har också bidragit till en splittring. En splittring mellan partier och partiföreträdare. Men än värre: en splittring kring köksborden, bland väljare. En uppiskad stämning. En känsla av dysterhet hos vanliga medborgare.

I förlängningen skapar det ett fokus på ett “vi” och ett “dem” som jag är mycket orolig för. En känsla av att “de” vill förstöra landet. En känsla av att “de” inte vill väl.

Jag är övertygad om att alla partier och de allra flesta partiföreträdare på något sätt vill ställa saker och ting till rätta. Att de vill väl. De kanske inte vill exakt samma sak som du vill. Men de vill bygga något som de tror är bra.

I år har alltför många gått till valurnorna med känslan av att de politiska motståndarna är ute för att förstöra och sabotera. Det är ytterst olyckligt.

Även om det finns politiska förslag som verkar helt galna tror jag att vi gör rätt i att försöka förstå motståndarnas utgångspunkter. Att försöka tolka välvilligt. Att försöka se den större bilden och de bakomliggande faktorerna.

Nu är valrörelsen över. Nu tar nästa fas vid. Den måste innebära fokus på förståelse och samverkan.

Och den måste dessutom fokusera på möjligheterna: på det som är bra och det vi kan lösa gemensamt.

Bilden av ett samhälle i förfall och splittring är usel. Dels för att den inte lägger grunden att fortsätta utveckla landet. Dels för att den inte är sann.

De bortglömda företagarna

Om en knapp vecka är det val. Det är obegripligt att så lite utrymme ägnats åt företagandets villkor.

Jag gillar politik. Jag gillar val. Och jag har fullaste respekt för politiker på alla nivåer och våra demokratiska institutioner.

Årets valrörelse rymmer viktiga frågor: vårt energisystem behöver verkligen stärkas, utanförskapet är ett reellt samhällsproblem, krigets konsekvenser, bland annat för vårt militära försvar, är såklart en självklar fråga 2022.

Men en sak som fått obegripligt lite utrymme är företagandets villkor. Jo, det är såklart ingen nyhet. Så brukar det vara. Och jag inser att företagare är en målgrupp som ganska få politiker vill fokusera på.

Men ändå: grunden för vårt välfärdssystem – liksom grunden för bland annat integrationsarbete och mycket annat – är ju företagarnas insatser. Företagens möjligheter att anställa, växa, skapa skatteintäkter för staten – och att med sina innovationer, visioner och produktivitet också bygga moderna, hållbara och smarta samhällen: allt detta borde diskuteras mycket mer.

För även om vi har många framgångsrika företag – och även om vårt näringslivsklimat rymmer en hel del goda inslag – behövs det göras mer. Och frågorna behöver lyftas in i debatten, inte minst som en påminnelse om politiken skulle vara lamslagen om inte företagarna bidrog med sina insatser, både finansiellt och socialt.

Visst: alla löften om sänkta elpriser ska även gälla företag, har vi fått höra. Och visst: Moderaterna och några andra vill göra det mer lönsamt att arbeta (en i sig god sak). Det kan finnas andra förslag i debatten som jag missat. Men ingen kan påstå att företagandets villkor har fått en framträdande roll i debatten.

Entreprenörskap och företagande rymmer så väldigt mycket, även sådant som politiken har rådrum över. Exakt vad politikerna vill lägga fokus på får de såklart själva bestämma. Men att debatten saknas är sorgligt.

Oavsett detta måste vi alla som kan göra vår röst hörd. På söndag är sista dagen – själv behöver jag av olika skäl förtidsrösta. I år har det varit svårare än på länge att välja. Men nu har har jag bestämt mig.

Det behöver du också göra.

TGIM – en programförklaring

På måndag blir det premiär för bloggen TGIM – Thank God it’s Monday.

Jag har alltid gillat idén om måndagar. Om att komma igång. Om att arbeta. Om att arbete är minst lika viktigt – kanske viktigare – än helg och vila.

Och efter att ha jobbat nära företagare, entreprenörer, startups, riskvilliga och arbetssamma under många år – både som journalist och branschföreträdare – vill jag fortsätta spegla dessa perspektiv och förutsättningarna för just detta: arbetet. Måndagarna.

Jag tänker mig att ramarna ska vara följande:

Fokus på förutsättningarna för företagandet och arbetet. Vad krävs? Vem gör det? Hur kan vi hitta kloka sätt att jobba tillsammans. Hur skapar vi det moderna arbetslivet? Här finns det såklart oändligt mycket att gräva ur.

Kommunikationsfokus. Lite extra kraft kommer att läggas på kommunikationens betydelse. Jag har trots allt en ganska lång erfarenhet av just kommunikation – både gammaldags och modern. Den är också nyckeln till mycket annat för det moderna näringslivet.

Ingenjörsrollen. Jag tror att ingenjörens roll i samhället behöver bli större. Och jag vet att lösningen på många av morgondagens problem ligger i att nyttja just dessa.

Politik och samhälle. Jag kommer att ha svårt att inte kommentera politiken, även om jag inte har för avsikt att vara direkt partipolitisk. Jag har levt länge nära och med stor respekt följt politiken på många nivåer. Jag vet hur viktig den är. Och jag vet varför den behövs. Jag bidrar gärna till den diskussionen.

Jag utesluter inte att även annat kan belysas. Tvärt om: jag hittar alldeles säkert på ytterligare något som jag tror behöver upp på agendan.

Följ med. Jag hoppas att det blir givande.

Dags att prenumerera

Den här bloggen, magnushoij.se, har verkligen inte varit så uppdaterad som den borde.

Men nu ska det bli ändring på det.

Från och med måndag den 5 september kör jag igång med bloggen TGIM – Thank God it’s Monday. En hyllning till arbetslinjen, till entreprenörskapet, till företagandet. till ledarskapet, till medarbetarskapet – och kanske en del annat också.

Jag hoppas du vill vara med! Varje måndag kan du få bloggen i din mejlkorg.

Anmäl dig här:

Anmälningsformulär:

År av fredagsbloggar

Totalt 310 bloggar blev det: mina fredagsbloggar i min roll som förbundsdirektör på Innovationsföretagen. De går att hitta på Innovationsföretagens hemsida: www.innovationsforetagen.se/fredagsblogg.

Jag har nyttjat dessa bloggar för att belysa både samhällsfenomen, trender inom den sektor vi bevakat och företrätt, marknadsutveckling som berör företag och medarbetare. Men också en del inblickar i förbundets eget arbete, Almegas arbete och värdet i samarbetet inom Svenskt Näringsliv.

Jag vet att bloggen varit uppskattad. Responsen har inte alltid varit omfattande: kanske har jag inte bjudit in till reaktioner tillräckligt väl. Men när jag mött folk på gatan eller i olika möten vet jag att att många läst och reflekterat. Och att det har tillfört något till de som läst.

Men nu är jag på väg in i en ny roll, med en egen verksamhet. Bloggen behöver också justeras, både för att har en annan utsiktspost, men också för att min “målgrupp” kanske ändrats.

Men när september nu närmar sig med stormsteg är det dags att dra igång igen. Jag räknar med premiär nästa vecka, den 2 september. Lite fokus på valet kan man nog tänka sig. Men med tiden lär det bli minst lika stor variation som innan. Stort och smått, högt och lågt.

Jag återkommer i veckan med sätt för dig att prenumerera. Om du nu vill ha ett mejl till i din brevlåda. Det skulle vara väldigt roligt om du ville följa mina resonemang även framöver.

Pandemin ur ett gult perspektiv

Sedan mars i år har vi som kan uppmanats att jobba hemifrån. Och jag har i stor utsträckning kunnat göra just det. Efter lite stök och bök har jag till och med fått lite struktur och ordning på vårt arbetsrum hemma, där jag sitter bra och har goda förutsättningar för jobbet.

Men som bekant finns det mycket mer att säga om hemarbetet, i synnerhet när det ska bedrivas under en längre tid och där utgångspunkten är att vi helst ska undvika kontoret helt.

Bland utmaningarna finns välkända problem (eller utmaningar) som arbetsmiljö, ledarskap, möjligheten till kreativitet och gruppdynamik. Med mera.

Men ur mitt personliga perspektiv har jag dessutom märkt en extra utmaning – och jag vet att jag inte är ensam.

Jag har nämligen gjort de då och då ifrågasatta DISC-profilerna, och de har för min del givit mig mycket av rött (D) och full pott på gult (I). Grönt och blått är enligt dessa analyser svaga hos mig.

Oavsett hur vi ser på DISC-profilerna bedömer jag att de har fångat något hos mig som jag tror stämmer: jag är utåtriktad, van vid och uppskattar att få feedback, gillar att stå på scenen och räds inte rampljuset.

Att då förflyttas från gruppen på jobbet, från mötena och sammankomsterna till att framför allt arbeta på egen hand, men även att leda och kommunicera digitalt – det har helt enkelt varit en utmaning.

Ett av mina viktigaste arbetsverktyg har varit att möta människor och att via framför allt muntlig kommunikation både få något gjort och lösa problem.

Delar av dessa förmågor har varit svåra att nyttja, när vi byter konferensrum, korridorer, kaffemaskiner, kopiatorer och skrivbord mot Teams, Zoom och Messenger.

Jag vill tro att jag har koll på tekniken. Och jag vill tro att jag även gillar teknikutveckling och att testa nya saker.

Men jag blir allt mer medveten om att modern teknik och digitalisering inte handlar om att ta en arbetsuppgift eller ett beteende och flytta det till en digital miljö och tro att allt fungerar som innan.

När vi byter vår fysiska värld mot en digital blir det samtidigt något annat. Arbetsverktygen ändras. Kulturen ändras. Samtalet ändras.

Ett av många exempel är den för mig så viktiga feedback man får när man pratar. I ett fysiskt rum sitter en publik som jag kan fånga, där jag kan söka återkoppling, där jag kan läsa ansiktsuttryck eller få skratt som svar.

Feedbacken i de digitala kanalerna är som bekant annorlunda: Like-knappar, kanske hjärtan. Men när kamerorna hos deltagarna stängs av, när man själv blickar stint i in sin egen kamera: då blir responsen svår att fånga.

Jag själv behöver lära mig nytt. Jag behöver bli bättre på att nyttja kulturen, verktygen, känslorna i den digitala världen. Exakt hur vet jag inte. Men jag måste bli bättre. Och jag måste öva.

Annars kommer jag bara att sitta och vänta på att de fysiska mötena kommer tillbaka.

Och jag vet att det aldrig kommer att bli som förr.

Det stora och det lilla

Våren och sommaren har som för alla inneburit tid för reflektion.

Och som jag har reflekterat.

En av dessa reflektioner handlar om det stora och det lilla.

Jag hör till dem som gärna pratar om och funderar kring de riktigt stora samhällstrenderna. Jag är såklart en glad amatör och befinner mig väldigt ofta på djupt vatten. Men det har inte hindrat mig från att ha synpunkter på globaliseringen, nationalismen, urbaniseringen, sekulariseringen, individualiseringen, samhällskontraktet och liknande frågeställningar.

Jag har dessutom gillat (och ogillat) en hel del av detta, nästan stått på en och annan barrikad. Jag har ogillat nationalismen, jag har gillat den övergripande urbaniseringen, jag har sett det oundvikliga i globaliseringen och i den kraftfulla teknikutvecklingen.

Pandemin blev lite av en betongvägg att springa in i. Med stängda gränser mellan Sverige och Norge, mellan Sverige och Finland, rasade lite av min världsbild. Det var helt enkelt en krock mellan vad jag trodde på, rent av såg som oundvikligt, och det som sedan blev en nästan helt accepterad lösning på ett reellt problem.

Jag brukar hävda att jag gillar förändring. “Annorlunda är bra”. Men detta var ganska jobbigt även för mig som gillar nytt och annorlunda.

Vad jag borde göra i ett sådant läge är sannolikt att vända sig inåt, att ta hand om sig själv och sina närmaste. Att se till att hantera sitt jobb, sina relationer i vardagen och “laga efter läge”. Att vända sig inåt, mot det lilla, det hanterbara.

I viss mån behövs nog det, bara för att överleva. Men jag, som gärna blickat utåt, som gillat nya sammanhang, som gillar modernitet och utveckling, som gillar de stora frågorna, så är detta en prövning.

Att gå från de stora frågorna till de små kanske är nödvändigt. Det lilla är nödvändigt. Både för var och en av oss, men också som samhälle.

Men jag vill inte vara en person som blickar inåt. Som mer bryr mig om mig själv än om min omvärld. Jag vill fortsätta att förstå världen och vart den är på väg.

Just nu är det svårare än någonsin. Och mycket av det jag ser gillar jag inte.

Men det får inte hindra mig från att blicka framåt. Det får får inte hindra mig från att blicka utåt.

Mot det stora.