Som chefredaktör på Internetworld och med ganska många år numera som redaktör och journalist tror nog ingen att jag inte ser många och djupa värden i den fria pressen och journalistiken. Det finns verkligen mycket att vara stolt över och att slå vakt om.

Det gör vi också. Både journalisterna, mediehusen och naturligtvis många andra (läsare, politiker, debattörer).

Ändå kan jag slås av hur just starka åsikter många har kring hur medierna ska bete sig, ta betalt, forma sina verktyg och mycket annat.

Diskussionen om att det borde kosta att länka till mediesajterna blev en av snackisarna efter nyår. En ganska underlig historia, okunnig på många sätt. Tankarna från de som tyckte att Google skulle betala för sig var på många plan ogenomtänkta och bakåtsträvande.

Men hur detta kan ge upphov till en så upprörd diskussion förvånar mig ändå en hel del. När “vanliga” branscher agerar korkat och med reflexer från fel tidsålder kan vi lätt sucka, men också konstatera att det nog kommer någon annan som gör jobbet bättre och med smartare arbetssätt. De som inte förmår att tänka nytt och utvecklas kommer att ersättas av de som gör det.

En och annan kanske oroar sig för att något stort och viktigt håller på att gå förlorat för just medievärlden i den omställning vi är mitt uppe i. Om våra mediehus är en sorts kulturarv som någon håller på att slarva bort grundat på okunnighet och konservatism, då vore det väl illa. Men jag tror inte att det är så.

Jag tror förvisso att många mediehus, tidningar och en hel del individuella journalister förvaltar något väl upparbetat, erfarenhet, mognad, metoder och kunnande som också ibland finns inbyggt i system och processer.

Men jag tror också att detta kan behöva reformeras, ersättas av något nytt och annorlunda.

Jag tror till och med att det finns en inneboende önskan från medborgarna i en demokrati att köpa produkter som ger dem överblick, nyheter och underhållning. Kanske inte allt samlat på ett och samma ställe i en och samma produkt. Men på något sätt finns det en marknad för “journalistik”. Om alla våra tidningshus över en natt skulle försvinna är jag faktiskt övertygad om att det kommer att uppstå något annat i deras ställe, som på många sätt fyller tomrummen. Inte med samma människor, inte med samma kanaler, inte paketerat på samma sätt. Men behovet kommer att fyllas av duktiga entreprenörer, av journalister med nya tankar och vågade förslag.

Om vi tror att journalistiken bara kan överleva på grund av “god vilja” från läsare och marknadsförare, statsstöd eller annan konstgjord andning har vi inte bara en dyster framtidsprognos. Vi har framför allt dåligt självförtroende.

De många som suckar över hur mediehusen har dålig koll, inte fattar det moderna tror jag skulle vara mer behövliga i diskussionen om hur framtidens verktyg för bevakning, nyhetsarbete och framtidens journalistik ska se ut. Det kanske behöver ske på helt andra sätt än idag.

Vi är många som sett utvecklingen på teknikområdet och i synnerhet kring de nya digitala kanalerna som positiv och framtidsinriktad. Ökad öppenhet, mer transparens, extremt demokratiskt och i många avseenden dessutom effektivt.

Men det kan vara slut på det. Eller snarare: det känns som om bilden av vad som är bra och dåligt håller på att splittras. Samtalet håller på att bli mer polariserat och oförsonligt.

Redan i slutet av 2012 var det flera frågor som brann till och där konflikterna blev extra tydliga. Pepparkaksgubbarna i luciatågen, Tintinböckerna, Disneys bortklippta bilder i julfilmen. Allt gav upphov till debatt och diskussion. Men också ett väldigt högt tonläge.

Nu kan det kanske sägas att det tonläget inte är något nytt. Länge har vi haft flera debattörer som använt ett brutalt språk och hårt tonläge. Det har varit synligt inte minst i kommentarsfält på olika mediesajter, men också på många andra ställen.

Men det har i huvudsak kommit från rättshaverister och en hel del anonyma debattörer med ganska grumliga motiv till att driva på debatten.

Nu känns det som om fler håller på att anamma denna hårdare och mer konfliktorienterade debattstil, drivet av frågor som närmar sig ett antal “kärnvärden”, som uppfattas som “svenska” eller kanske “normbildande”.

Jag skriver de orden inom citattecken eftersom jag i huvudsak är positiv till att vi gör upp med gamla fördomar, med mossiga perspektiv och att jag inte ser något värde alls i att förklenande eller fördomsfulla bilder och begrepp överförs till våra barn.

Jag tror att 2013 kommer att belysa dessa konflikter ännu tydligare. Jag tror att 2013 blir året då nätet inte bara bidrar till att vi möts och får ökad förståelse för varandra, utan blir året då vi isolerar oss i mindre, mer homogena grupper. Grupper där vi kan få ha våra fördomar i fred och där vi inte blir utmanade, ifrågasatta och informerade. Eller möjligen: i grupper där vi kan fortsätta att elda på redan frälsta massor, där vi slår in öppna dörrar och där vi ruggdunkar hela dagarna, utan att någon säger emot.

Jag kan ha fel. Och jag önskar att jag har det. Men risken är att det uppskruvade tonläget gör att många ger upp för “dumheterna” och väljer bort de mest idiotiska. Förståeligt, men också en utveckling som går åt fel håll.

Jag gör två reflektioner.

För det första. Utvecklingen går fort, och tempot drivs på av teknikutvecklingen. Det är verkligen inte alla som hänger med lika snabbt i den förändringen. Det behöver vi ha respekt för. Respekt och förståelse även för dem som har en längre resa med sina egna värderingar och perspektiv måste finnas från alla. Även de som tycker att utvecklingen går för långsamt redan.

För det andra. När de gamla medierna roll som moderator, redaktör, där de (vi…) bidrog till ett nyanserat samtal och ett filter för de allra dummaste åsikterna ersätts av ett öppet samtal där alla kommer till tals på lika villkor, då krävs det ett nytt förhållningssätt och kanske också nya verktyg för att både ha ett bra samtal och att värdera de som tänkt lite mer och tona ner dem som tänkt lite mindre. Jag vet inte hur detta ska gå till, men för oss alla som värdesätter ett nyanserat samtal krävs att vi inte själva bidrar till att elda på och att vi lyssnar mer än vi talar.