Etikettarkiv: arkitektur

Almedalsspaning 3: Kultur, teknik eller humaniora?

Ett annat av de många givande seminarierna i Almedalen hette “Finns det en skandinavisk arkitektur och vad är i så fall dess kännetecken?”. Det arrangerades av Veidekke, med Britta Blaxhult från Veidekke och Tobias Olsson från Sveriges arkitekter som moderatorer.

För mig som ingenjör och i de flesta avseenden utifrånbetraktare av branschen (än så länge i alla fall) blev seminariet en spännande inblick i den kulturform som arkitekturen givetvis är. Jag har mött detta tidigare, men nu var mina ögon och öron extra öppna. Namn som David Adjaye och Alvaro Siza blandades med bilder från spännande arkitekturprojekt runt om i världen. Allt ifrån Moscow School of Management till kinesiska hyreshus – sannolikt med undermåliga konstruktörer inblandat – som bara fallit åt sidan.

Frågan fick väl ett svar: i stor utsträckning präglas arkitekturen av samhällets övergripande tendenser. Och visst finns det inslag i våra olika länder i Norden – men också en del gemensamma tendenser – där vi skiljer oss från exempelvis Nordamerika eller Sydeuropa. Hållbarhet är en sådan tendens. Demokrati och delaktighet är kanske två andra.

Men min spaning är inte denna. Jag noterar, som någon annan också på seminariet, att frågan lätt besvaras med att titta på huset eller byggnaden, kanske en grupp hus. Byggnaden blir en gestaltning som kombinerar tekniskt kunnande med ett väldigt stort inslag av humaniora och förståelse av människans livsbetingelser. Därtill läggs en konstnärlig dimension, där byggnaden blir en gestaltning, en egen berättelse. (Jag tänker högt här, så stå ut med mig om detta inte alls stämmer med arkitekturens normala berättelse.)

Men jag frågar mig – återigen lite i blindo och utan att ha läst vidare på detta tema – om inte staden blir ytterligare något: lite längre ifrån den vanliga definitionen av arkitektur.

Handlar staden om teknik? Delvis såklart: geografi och topologi påverkar hur vi bygger och vad vi kan bygga. Men tekniken har en mindre tydlig roll att spela när vi bygger en stad än när vi bygger ett hus.

Handlar staden om humaniora och människor? Ja, väldigt mycket skulle jag säga. Stadens kärna handlar just om människorna, nätverken och mötena mellan människorna. Till och med mycket mer än om vi jämför det med ett husbygge.

Handlar staden om kultur? Ja, på många sätt, men kanske inte på samma sätt som när vi ser vanlig arkitektur som en konstform. Staden kan inte byggas som ett konstprojekt. Jag tror att det skulle leda till väldigt artificiella städer. Tvärt om: staden är och förblir en social konstruktion, där “konstnärens” roll på sin höjd är att hjälpa till att hitta riktningar, att kanalisera kraft och energi, att underlätta. Inte att bestämma.

Visst går det att tolka begreppet “kultur” som att det även skulle inkludera min väldigt breda berättelse om staden. Men det lämnar något då den vanligaste uppfattningen om vad kultur är – och i synnerhet vad det är som konstnären bidrar med.

En levande stad en stad som består av mycket kultur och som förmår att fostra kultur. Staden är plattformen för både arkitekturen, politiken, kulturen och entreprenörskapet.

Frågan om vem som i så fall formar staden och vilken roll stadsarkitekten har, den hänger här i luften här. Det medges.

Ett seminarium, där man letar efter “den skandinaviska arkitekturen”, hittar mest hus.

Hade man velat hitta de skandinaviska städerna – de hade man nog kunnat hitta – hade man fått formulera om frågan lite.

#76 Hemnet-hemmet

Sveriges kanske allra hetaste arkitekter just nu Tham & Videgård har tillsammans med Hemnet gjort en ganska spännande övning, när de har analyserat den data som Hemnet samlat på sig under förra året till ett fysiskt hus.

Över två miljoner människor har under 2014 tillsammans genererat över 200 miljoner klick, som sedan summerats ihop till ett gigantiskt medelvärde och sedan översatts till ett hus, som då ritats av Tham & Videgård.

Detta fiktiva hus, som inte finns ännu, men som säkerligen kan komma att byggas, har 4 rum och 120 kvadratmeter. Det är målat i falu rödfärg. Bänkskivorna i köket, som för övrigt har en öppen planlösning, är av sten. Badrummet är helkaklat och har ett öppet takfönster.

Arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård har skapat ett modernt, men ändå väldigt klassiskt hus, med en hel del drag och grepp som ändå skapar ett hus med egna meriter.

Risken med ren data, i synnerhet om de används för att förstå människor, är att det blir opersonligt och tekniskt.

För att göra en kanske halsbrytande parallell: för några år sedan gjorde en forskare en analys på jazzmusik, och kunde konstatera att den musik som gav sväng och soul inte alls precis på taktslaget, utan med en liten, liten fördröjning. En dator, som hade skapat musiken själv, hade inte kunnat åstadkomma den nyansen (om den inte hade fått den instruktionen såklart), och det mänskliga bidraget var i det exemplet ovärderlig.

Tham Videgård har bidragit med det som bara en människa och arkitekt kan göra: att tolka önskningarna och sätta in det i en mänsklig berättelse.

Hemnet-hemmet är ett bra exempel på hur data kan användas för att förstå och tolka samtiden, även om det givetvis också är ett bra pr-jippo. Jag är övertygad om att data kan komma att användas (kanske redan görs) för att förstå hur staden används och hur den utvecklas.

Själva Hemhet-hemmet sägs kosta knappt 2,8 miljoner, om det skulle byggas. Det låter som ett fynd.

Kolla in Hemnet-hemmet här. 

#73 Det finaste vi har sätter vi i mitten

Debatten om Nobel Center, huset som ska bli en ny samlingsplats för Nobelstiftelsens olika aktiviteter, har ju varit intensiv under ganska lång tid.

De tyska arkitekterna David Chipperfield och Christoph Felger har ritat förslaget som vunnit arkitekttävlingen. Om allt rullar på, vilket det väl kanske inte gör helt smärtfritt just nu, kan huset stå färdigt 2018.

Jag vågar mig inte på att fälla ett avgörande i den pågående debatten: visst kan placeras på lite olika ställen i Stockholm. Även en annan placering i staden kan bli bra och givande för både staden och för Nobelstiftelsens verksamhet. Det finns självfallet inget rätt och fel i den här diskussionen.

Men det föreslagna huset på den föreslagna platsen som sedan länge varit avsatt för en publikdragande byggnad får mig ändå att ana att detta skulle kunna bli en väldigt spännande magnet och accelerator i staden.

Ett hus med mycket liv och rörelse – och det verkar väl vara målet med just Nobel Center – kommer att leda till att folk rör sig både till och från detta hus, som på ett positivt sätt spiller över även till andra delar av staden.

I det här fallet kommer Blasieholmen att kunna bli betydligt mycket mer livaktig och spännande för både besökare till Nobel Center som till andra delar av Blasieholmen eller Skeppsholmen. Just nu är området i fråga lite av en serviceyta, som relativt få ändå besöker och som inte utnyttjas till sin fulla potential.

Det är egentligen märkligt att Stockholm inte har kunnat dra mer nytta av Nobelpriset, trots sin enorma betydelse och erkännande världen över. Ur det perspektivet är det självklart att vi också behöver bereda en god plats, mitt i stadens centrum för det som kan bli en av landets allra viktigaste symboler, både som hus och med sin verksamhet.

För min del känns förslaget på både hus och plats väldigt spännande, med närheten till de ändå i sammanhanget viktiga hotellen, till vattnet, till stadens centrum.

Låt oss hoppas att inte Nobel Center blir ett nytt Slussen. Sverige och Stockholm behöver ett hus för kanske det finaste vi har. Och det huset måste vi placera fint, mitt i staden.

#53 Arkitektur är mer än konst

Staden är lätt att beskåda. Bussar, cykel, promenader eller kanske egen bil gör att du kan besöka de flesta byggnader och stadsdelar.

Men trots det utomhusmuseeum som staden själv utgör, behöver vi komplettera det med förståelsen bakom, perspektiven som inte upplevs från gatan, jämförelserna mellan städer och byggnaderna som kanske aldrig blev byggda, men som ändå har ett värde.

I det sammanhanget har ArkDes, Arkitektur- och Designmuseet på Skeppsholmen, haft en viktig roll att spela. Museet är sannerligen inte landets största, men kan ändå berätta något viktigt för den som är road och nyfiken på stadsbyggnad och arkitektur.

Inte minst har den innovativa idén med pepparkakshus-utställningen varje december varit ett bra sätt att locka fram kreativitet och koppla det till arkitekturen.

Nu föreslås museet inordnas i Moderna Museet. De delar redan på samma hus och visst finns säkert en hel del kopplingar, där de båda kan samverka. Jag utgår från att det redan sker på många sätt.

Men jag blir ändå lite bekymrad över förslaget. Arkitektur är sannerligen inte enbart konst. Att slå samman ArkDes med Moderna Museet är faktiskt lika logiskt att ArkDes skulle slås samman med Tekniska Museet. (Det är inget jag förordar dock. Det vore lika konstigt som det nuvarande förslaget.)

Men just av det skälet – att arkitektur handlar om något annat, kopplat till både teknik, samhällsutveckling, politik och humaniora, tror jag att det finns ett konkret värde i just ArkDes arbete och egna ställning.

Visst måste vi se till att samordna och effektivisera statens resurser så väl det går. Och visst kan även ArkDes arbete utvecklas. Men det nuvarande förslaget riskerar att nedmontera kunskapen om och rollen för arkitekturen inom statens samlingar och långsiktiga bevarande.  Dessutom kan vi tappa ytterligare ett viktigt skyltfönster för arkitekturen, som den så väl behöver.

Vill man vara extra dyster kan man hävda att detta är ytterligare ett tecken på att politiken inte har förstått värdet i svensk arkitektur. Det finns ju flera tecken sedan tidigare på att våra nordiska kollegor varit bättre på att både marknadsföra och stötta arkitekturen i sina hemländer.

Men så dyster vill jag inte vara. Det vore ju för tråkigt.

#46 Vid forskningsfronten

Dagen har ägnats åt Tyrens FoU-dag på IVA i Stockholm. Tyrens är en av landets främsta tekniska konsulter, som dessutom lägger en hel del resurser på forskning och utveckling. Det är i många avseenden föredömligt: branschen behöver ständigt utvecklas och lära sig mer. Och det går inte att helt överlämna det ansvaret åt akademin: de som praktiskt tillämpar teorierna i olika kundprojekt behöver föra tillbaka olika konkreta frågeställningar till forskningsmiljöerna. Och resultaten från forskningen måste sedan ut till verkligheten.

Tyrens samarbetar med flera svenska universitet, men också internationellt och inte minst Harvard i Boston. Både det globala och det lokala gjorde tydliga avtryck i dagens agenda: allt från städers själv, exempelvis i Tokyo och Barcelona, till hur tunnlarna för det nya höghastighetståget ska konstrueras utanför Norrköping för att tryckvågorna inte ska ställa till det för människor och utrustning.

Dagen rymde många inspel till denna blogg. Jag nöjer mig inledningsvis med att konstatera att det behövs fler mötesplatser, där akademi och företag möts. Det behövs fler tillfällen där både arkitektur och teknik diskuteras. Och det behövs fler forum där discipliner möts,. där det inte bara blir fokus på enstaka specialområden, utan där olika röster blandas och ger sin syn på samma fråga.

Tyrens FoU-dag var en lyckad övning i detta avseende. Arkitekturen möte teorierna om urbaniseringen som mötte miljöfrågorna som mötte de tekniska konstruktörernas vardag.

Det finns mycket att lära av de många som vi inte möter till vardags.

#45 Det kollegiala stödet

Jag har varit på tok för kort tid – i praktiken ingen tid alls – i arkitekt- och teknikkonsultvärlden för att kunna bedöma sanningshalten i det påstående jag hörde häromdagen: att vi är dåliga i Sverige på att uppmuntra framgång hos arkitektkollegor.

“När jag gör något bra får jag uppmuntran från kollegorna i Danmark, men från svenskt håll är det tyst”, fick jag höra.

Men om det stämmer – vilket inte låter uteslutet – är det trist och tråkigt.

Sverige är en på tok för liten marknad, och ändå en växande marknad för arkitektur och samhällsbyggnad för att vi ska behöva bråka med varandra. Tvärt om: framgång för en duktig arkitekt innebär ökat fokus på näringen i stort och sätter, som det numera heter, “Sverige på kartan”.

Det måste vi glädjas åt och uppmuntra.

Min känsla efter att ha mött ett antal arkitekter och företrädare för både arkitektkontor och arkitektkompetens är att de är oväntat öppna, inkluderande och uppmuntrande. Det borde tala emot påståendet jag hörde.

Men vi vet också att vi i Sverige sedan länge dras med en Jante-lag, en ganska protektionistisk agenda och en känsla av status quo, där den enes framgång betyder den andres tillkortakommande.

Jag tror inte på något av detta för framtiden.

Jantelagen är direkt destruktiv, där vi snarare behöver uppmuntra folk att både växa, ta för sig och våga misslyckas.

Protektionism är inte heller direkt förenligt med ett modernt, inkluderande och globalt samhälle. Vi måste välkomna konkurrens från hela världen och snarare se det som en tillgång och en chans till eget lärande och utveckling.

Och samhällsbyggnad är sällan ett noll-summe-spel. Visst finns det affärer som en aktör får, vilket leder till att andra inte får samma affär. Men lika ofta handlar modernt affärsmannaskap om att hjälpas åt, att samverka och bygga allianser. Även om enskilda affärer kan ha formen av ett ställningskrig mellan två parter är det inte en bild av näringslivet som vi vinner på att fostra.

Jag hoppas att citatet jag hörde inledningsvis är falskt. Och låt oss framför allt hjälpas åt att stötta varandra till att göra mer, bättre och våga växa. Att hjälpa andra att lyckas – även konkurrenter – är ett sätt för oss själva att växa.

#44 Dialogens utmaningar

I fredags besökte jag seminariet Staden och framtiden, arrangerat av Birthe och Per Arwidssons stiftelse. Inledningen gjordes av dels Per själv, dels av verksamhetschefen Martin Rörby.

Han gav en bakgrund till stiftelsens arbete: fokuset på dialog och samtal med medborgare, de boende måste få ett större utrymme när städerna planeras och växer.

Jag tror att han gör en mycket klok observation. Medborgarnas perspektiv finns givetvis med i huvudet på varje arkitekt. Liksom hos varje politiker. Det uppdraget kommer liksom med utbildningen och jobbet. (Precis som det är hos alla journalister, och alltså en vana från mitt förra jobb.)

Men det betyder inte att skisser, ritningar och färdiga lösningar skapas i nära dialog med de som en dag ska bo i kvarteren. Jag vet alltför väl själv hur krävande det är som journalist att ha läsarna mer eller mindre dagligen kommenterande dina texter. Men värre än då är hur nästa artikel ska bli annorlunda och påverkas av dessa kommentarer. Komplexiteten blir än värre, i alla fall i journalistexemplet, när en pågående artikel ska växa fram i dialog med läsarna.

Det går självfallet. Och det finns många goda exempel på bra journalistik som vuxit fram i öppenhet och god dialog med läsarna. Men det är inte så journalisterna brukat jobba.

Jag vet inte vad arkitektstudenterna lär sig kring brukardialog under utbildningen. Jag vågar ändå påstå att det behöver tänkas och forskas mer på detta, och även integreras ännu mer i utbildningen.

Arkitektens och stadsplanerarens uppgift försvinner inte: dialogen ersätter inte behovet av ledarskap, vision och konkretion. Och demokrati och delaktighet har aldrig inneburit att alla får som de vill.

Att dialogen är värdefull skriver nog de flesta under på. Vilken betydelse den ska ha i förhållande till arkitekten och politiken vet jag inte, även om den nog bör bli viktigare än idag.

Martin Rörbys tankar inledningsvis på seminariet i fredags gjorde nog klart för de flesta behovet av dialog. Låt oss hoppas att det uppropet sprids vidare till många fler.

#41 Eviga värden – eller nya?

Förmiddagen ägnades åt ett mycket spännande samtal om “Staden och framtiden”, där Birthe och Per Arwidssons stiftelse bjöd in till seminarium för att ge belysning åt några olika inspel i den pågående urbaniseringsdebatten.

Trots påskvecka och ett antal krockar med andra arkitektur-relaterade aktiviteter lockade seminariet väldigt mycket folk. Glädjande, både för arrangörerna, för de goda talarna och inte minst för alla som kom: nätverket blir ju så mycket mer givande om man inte är ensam om att nätverka.

Jag återkommer gärna till reflektioner kring verksamhetschefen Martin Rörbys inledning och till inspelet från den danska arkitektduon Flemming Rafn Thomsen och Ole Schröder – båda med intressanta tankar om dialogen och om klimatutmaningen.

Men först några reflektioner från Gert Wingårdhs bidrag, med rubriken “Bomull, en långsiktig historia”.

Rubriken anspelade på industrialiseringen, där hus byggda för bomullsspinnerier i många avseenden är helt utmärkta och funktionella även idag: genom att jobba med enkelhet, bra bärighet, högt i tak och bra ljus så kommer man långt, enligt Gert Wingårdh.

Men den andra halvan av hans resonemang började i det som kan ha varit världens största stad år 2015 FÖRE Kristus: staden Ur. Redan då byggdes bostäder på ytor och med en planlösning som dagens arkitekter utan tvekan skulle kunna använda som utgångspunkt, hävdade Gert Wingårdh.

Återuppbyggda delar av staden Ur.

Hans budskap, utöver mantrat enkelhet, bärighet, takhöjd och ljus, var att det kan finnas en sorts nästan evig utgångspunkt för bostaden, som har samma bas år 2015 både före och efter Kristus. Ramarna: 15 x 15 meter fungerade då och hade sannolikt fungerat även idag som boyta. Han tog fram gamla skisser från utgrävningar i Ur och konstaterade att han och hans kollegor sannolikt hade kunnat skapa en ganska attraktiv och modern bostad av de ramar som även Ur-borna hade att tillgå.

Jag reflekterar över detta i ljuset av min egen bakgrund från en snabb och ibland ganska teknokratisk utvecklingsmiljö. I många fall ges tekniken och dess konsekvenser stort utrymme i samtalet om framtiden, inte minst informationstekniken. I många fall med rätta. Jag tror själv att tekniken har kraft och förmåga att både effektivisera och förändra. Arbetsmetoder har sedan länge förenklats och snabbats på av digitaliseringen.

Likaså har affärsmodeller gått i graven, medan andra har sett dagens ljus, helt drivet av teknikutvecklingen och digitaliseringen. Den resan är på inga sätt klar.

Jag vågar också påstå att våra boendemiljöer och städer kommer att påverkas på många sätt av digitaliseringen: inte bara i form av digitalt stöd för arkitekterna, självkörande bilar eller smarta digitala verktyg för att hitta i staden. Jag tror att vårt sociala och ekonomiska liv kommer att ändras på flera sätt, vilket givetvis kommer att påverka staden och dess infrastruktur.

Men vi människor och våra mest basala behov ändras inte lika snabbt. Vårt behov av att träffa människor, att äta, älska, vila och lära oss nytt kommer inte att ändras lika snabbt som tekniken runt om oss.

I detta avseende tror jag att Gert Wingårdh har rätt: vårt boende, i många fall den fysiska basen för vårt sociala liv, har en ram som nog är relativt konstant. Mycket har hänt inom dessa ramar – mer kommer att hända. Men ramen har ändå ett värde.

Jan Stenbeck lär ha sagt att om det finns en krock mellan politik och teknikutveckling så vinner tekniken varje gång. Jag vågar påstå att om det någon gång uppstår en krock mellan teknik och människa, så har teknikutvecklingen ingen chans.

Jag hoppas att jag inte får anledning att revidera den profetian. Det skulle i så fall leda till en mängd följdfrågor. Och en helt annan blogg…

#38 Arkitekturen i mobilen

Min mobiltelefon ligger mig varmt om hjärtat: bokstavligt talat. Bland favoriterna är kartapparna och alla karttjänster.

Och visst blir man både glad och lite imponerad av det arbete som Google, Microsoft och Apple gjort med sina karttjänster.

Lite extra roligt är såklart att de valt att återge stadbilden direkt i kartan: genom att tilta kartan kan man i större städer se husen och delar av deras arkitektur. Det är utan tvekan ett närmande till Google Street View och andra bildbaserade tjänster, men med andra egenskaper.

Med tanke på hur imponerad man är från början – bara av själva faktumet att det alls fungerar – så kanske man inte borde vara allt för kritisk. Men vid en jämförelse mellan Google Maps och Apples karttjänst i mobilen är det ändå som regel Google som går segrande ur den jämförelsen.

Jag valde att kolla på några kända byggnader för att se hur de presenteras i dessa två tjänster i min mobil. Det är inte uteslutet att resultatet skulle se annorlunda ut i datorn (även om jag inte tror det). Det kan också hända att en Android-telefon kan komma åt mer information från Googles tjänst än jag kunde. Men jag gillar ändå Googles resultat mer.

Så här ser Notre Dame i Paris ut i dessa två tjänster – den övre Apple, den undre Google:

Paris1 Paris2

Samma jämförelse för Peterskyrkan i Rom – här är Google överst och Apple underst:

rom1 Rom2

Och slutligen det kungliga slottet i Madrid – överst Google och underst Apple:

Madrid1 Madrid2

Dessa bilder spelar i många fall ingen större roll. Det är i många fall mest en rolig detalj. Men det har vi ju ändå lärt oss genom åren: det som inledningsvis inte verkar vara mer än underhållning och onödig sidoinformation hittade till slut fram till en väldigt viktig uppgift. Inte allt, men mer än vi inledningsvis kunde ana.

Och som synes ovan: Googles tjänster är mer detaljrika och återspeglar arkitekturen bättre än Apples.

Låt oss inledningsvis glädjas åt att vi kan få uppleva världen och våra städer direkt i telefonen med en sådan kvalitet och detaljrikedom. Fantastiskt.

Låt oss också fortsätta att förvänta oss utveckling och att det aldrig tar slut. Vi vill ha mer.

Och låt oss slutligen själva fundera på vad vi kan erbjuda världen, så att vi också bidrar till andras glädje och kanske innovationslusta. Inte minst vi som jobbar med stadsplanering och arkitektur borde kunna göra mycket mer för att levandegöra staden, direkt i mobilen.

#25 Podden Staden – en hyllning

Min “nya” värld, med samhällsbyggnad, tekniska konstruktioner, arkitektur och samhällsutveckling, har öppnat mina ögon för helt nya dimensioner i vårt samhälle och dess fundament.

Listan över saker jag upptäckt, människor jag har inspirerats av, mötesplatser som rymmer så mycket kunskap och kreativitet går att göras hur lång som helst.

Men låt mig i detta inlägg lyfta fram en enskild sak, företeelse, som jag verkligen kommit att värdesätta och löpande se fram emot: podden Staden som ges ut av Sveriges Arkitekter.

Låt er inte luras av den till synes helt förutsägbara formeln: “två medelålders män sitter och pratar med varandra”, som ju annars är så överutnyttjad i poddvärlden. Även om den till ytan ser ut att vara sann.

Nej: Håkan Forsell och Dan Hallemar har ett samtal som både är unikt i sitt fokus på städer, dessutom på riktigt begåvat, intellektuellt och utbildande. Håkan Forsell är urbanhistoriker och författare. Dan Hallemar är chefredaktör på tidningen Arkitektur.

De båda åker runt till städer, såsom Istanbul, Malmö, Alexandria och flera andra, lite som besökare, lite som journalister, lite som forskare och letar efter städernas historia, utveckling, själ och framtid.

Det sätts in i ett sammanhang och i ett bredare resonemang, kopplat till både politik, historia och kultur. Det är helt befriat från tjafsande, snarare ett bandat seminarium med två begåvade paneldeltagare.

Samtalen är lagom långa, urvalet av perspektiv är väl avvägt. Det märks att det är en van redaktörshand bakom berättelserna, där fokus och utrymme för de viktiga frågorna hanterats väl. Det blir sällan svamligt, alltid stringent, alltid förberett.

Jag hoppas att resorna fortsätter, både till avlägsna städer men också till de som ligger just runt hörnet. Valet av platser värda att besöka tror jag att redaktörerna har bättre koll på än jag (även om jag redan skickat in några önskemål till dem på egna spännande platser att åka till). Kanske ligger det för mig som lyssnare ett värde i att det är oväntade städer och platser. Ruhr-området hade jag nog inte kommit på själv.

Allt kan utvecklas, även det som är riktigt bra. Varför inte inleda varje samtal med en liten “faktaruta”, med lite basfakta om staden? Varför inte avsluta med lite mer konkreta tips på museer eller böcker för den som vill fördjupa sig? Kanske musik? Kanske aktiviteter och händelser för den som vill planera en egen resa?

Jag tyckte själv att “frågepodden” var genialisk: lite konstiga frågor som den om “tillfälliga städer”, stadens gräns och den digitala utvecklingens påverkan på staden fick mycket intressanta svar. Utmärkt. “Livepodden” (som väl i teknisk mening knappast kan kallas för “live” – live kräver väl att det sänds direkt, inte att det råkar vara inspelat inför publik) var dock mindre framgångsrik: mervärdet hade nog uppstått om det varit interaktion mellan publik och talare på ett eller annat sätt. Det saknade jag helt. Dessutom kändes samtalet som om man för mycket ville vara “underhållning”. Det funkade inte för mig, dessvärre.

Detta är dock enkom radanmärkningar. I min podd-app ligger Staden som en av de viktigaste poddarna att följa, i hård konkurrens av Lantzkampen, Juridikpodden, Mattsson&Helin och podden “Det är lärarnas fel”.

För alla med intresse av städer, urbanisering och vart vårt moderna samhälle är på väg rekommenderar jag varmt podden Staden. Den är på riktigt en tillgång för vårt samtal och kunskapsuppbyggnaden om dessa ofta svåra frågor. Bra jobbat.