Sverige är ett progressivt land – och det har givit oss en mängd fördelar. Men jag oroar mig för att många tycker att denna framskjutna position är lite jobbig – och att vi borde anstränga oss lite mindre. Det hade varit mycket olyckligt.

Debattklimatet just nu stör mig. Konfliktnivån är hög och ofta oförsonlig. Och de värsta striderna handlar om livsstilsfrågor och utspelar sig det som kallas kulturkriget: ofta en strid mellan traditionellt konservativa värderingar och mer progressiva. Det är strider om samhällets grundläggande värderingar. Internationell solidaritet, nationell sammanhållning, etik och jämställdhet är just nu hårt debatterade på sociala medier, både i Sverige och andra delar av västvärlden.

Sverige brukar ofta hamna långt upp till höger i den undersökning som kallas “World Values Survey“. Det är ett diagram där länder (vilket väl i det här sammanhanget bör jämställas med nationella kulturer) placeras in på två axlar.

På den ena axeln mäts traditionella värden mot sekulära. Ju mer sekulärt ett samhälle ju längre upp placeras landet. På den andra axeln mäts överlevnad mot “självförverkligande”. Länder där fokus ligger på att bara få mat på bordet hamnar till vänster, medan länder där möjligheterna till livskvalitet, tillit, personlig utveckling och individuella val hamnar till höger.

Sverige ligger alltså ofta längst upp och längst till höger. Där hamnar vi bredvid länder som Danmark, Norge, Island och Finland. Afrikanska och islamistiska länder ligger å andra sidan långt ner och långt till vänster.

Det finns flera poänger att göra kopplat till detta diagram. En uppenbar sådan poäng är att Sverige inte alls är “lagom” som det ibland hävdas, utan i många avseenden snarast extremt i en internationell jämförelse.

Men jag vill i detta sammanhang koppla denna position uppe till höger till vår samtidsdebatt: med kulturkriget. Jag undrar om inte en avgörande fråga i denna debatt handlar om att många inte tycker att Sverige ska vara så framskjutet, att vi borde kunna vara som övriga i Europa.

För egen del är jag stolt över just denna position som Sverige skaffat sig: det är ett gott tecken på modernitet, en arbetsinsats som drivs fram genom hårt arbete av många, på kultursidor, på landets många institutioner, av tusentals eldsjälar i studiecirklar och över fikabord på åtskilliga arbetsplatser.

Framgången för Sverige är inte bara kulturell: exempelvis har även teknikkunnande och vår ingenjörstradition bidragit till landets framgång. Men på många sätt tror jag att den ideologiska kampen varit en förutsättning för den tekniska utvecklingen av samhället och näringslivet, även om det säkert lika ofta varit ett hälsosamt samspel.

Diagrammet över våra värderingar berättar varför Sverige är ett av världens bästa länder att leva i för kvinnor, för personer med olika sexuell läggning, för oliktänkande. Det går också att koppla denna position till ekonomisk framgång: överlag har länderna långt upp till höger en högre levnadsstandard än de nere till vänster.

Det finns nog samtidigt en och annan som skulle kalla den nordiska och svenska positionen för “woke“: ett begrepp som ibland kopplas till politisk korrekthet och som fått utstå en hel del kritik på Twitter och andra sociala medier. Sveriges klimatpolitik får utstå allt mer kritik, även vår traditionella migrationspolitik får allt fler kritiker. Även jämställdhetsfrågorna kämpar i allt starkare motvind.

Det sägs idag att debatten idag präglas av populism. Så kan det vara. Men det nya debattklimatet präglas även av att många tycker att det är obekvämt eller kanske jobbigt att ständigt vara en föregångare, att behöva ligga i framkant?

Kräver det kanske lite mer av oss om vi vill befinna oss uppe i högra hörnet? Att det hade varit enklare om vi var som italienare, britter eller kanske japaner? Jag ska vara försiktig med att raljera. Det är lätt att hitta många kulturella värden i både sydeuropeiska länder som i de anglosaxiska och i länder i Asien. Många andra länder har också ekonomisk framgång och hög levnadsstandard.

Men Sverige och de övriga nordiska länderna har utan tvekan arbetat aktivt med att jobba bort fördomar, kulturellt förtryck och gamla normer som står i vägen för en klok samhällsutveckling. Det skiljer oss från många andra länder. Och det har varit bra för både individer och samhället i stort.

Jag medger gärna att vår modernitet och resan upp till högra hörnet inneburit att en del andra värden gått förlorat: synen på familjen, religionens roll och kanske respekten för auktoriteter har fått ta stryk. Det är inte helt oproblematiskt och något som såklart behöver få sin belysning. Konsekvenserna behöver hanteras. Kanske har barn åkt med badvattnet.

Men trots allt: vi har metodiskt och modigt arbetat oss fram till en position som i väldigt många avseenden ökat den individuella friheten, stärkt vår levnadsstandard och faktiskt under många år varit ett föredöme för många andra runt om i världen. Sverige är ett väldigt bra land att leva i, trots alla våra problem och de utmaningar vi står inför.

Tyvärr är försvaret för detta moderna paradigm just nu tydligt försvagat.

Vår position, som tillsammans med övriga nordiska länder är unik i världen, kanske kräver lite mer av oss som samhälle och av oss som bor här. Vi behöver anstränga oss lite extra, vara lite mer medvetna. Kanske inte alltid så enkelt, men i grunden något väldigt värdefullt och bra.

Vår unika position långt uppe till höger behöver ständigt försvaras. Nu kanske mer än någonsin.