Etikettarkiv: resande

#30 Hotellet – ett hem i en annan stad

Jag gillar att resa. Men jag reser inte så mycket att jag har tröttat på hotellrummen. För min del blir ofta hotellet en paus från så mycket annat – inklusive alla måsten och krav som naturligtvis alltid ligger och väntar hemma.

Det är ju därmed en självklarhet att om man ser hotellet som en paus från livet i övrigt kan det bara få vara en relativt liten del av livet. Det går ju inte att stänga livet ute. Det är inte ens önskvärt.

Ur ett stadsperspektiv är dock frågan hur hotellet blir en del av staden. Ska det – bör det – vara nära allt det liv som präglar staden för övrigt? Är det bra eller dåligt om hotellet ligger i de vanliga bostadskvarteren? Hur hade ett hotell mitt uppe i Brommas villaområden uppfattats?

För den som bara tar en paus, som bara söker underhållning, mat på beställning och stadens välansade parker, ja då behöver man ju knappast heller checka in i stadens vanliga liv. Då räcker det ju med turistbussen som tar dig runt till sevärdheterna.

Men för den som vill bo längre, som vill vara en del av den vardagspuls som alla som bor i staden upplever, ja då skulle närheten till vardagens alla funktioner, med sina både vackra och mindre vackra fasader, vara en poäng.

Visst: dina barn lär inte gå i skolan om du bor på hotell. Men mycket annat kan mycket väl komma till användning, även om du bara är på tillfälligt besök: mataffärer, kollektivtrafik, biografer och mycket annat.

Det lär inte vara en slump att hotell-konkurrenter som Airbnb tar fart just nu, i takt med att vi kanske vill närma oss staden på ett annat sätt. Vi vill inte bara studsa in och sedan studsa ut. Vi vill vara en del. Vi vill vara på samma våglängd som stadens mer permanenta invånare.

Men det kan också vara ett fenomen som hänger ihop med att staden i sig håller på att ändras. De traditionella hotellen har inte flyttat med när staden för övrigt har flyttat. Hotellets centrala funktion, mitt på stortorget, kanske inte är den optimala platsen – eller funktionen – för framtidens resenärer.

Det är en tanke som kanske hotellen behöver grubbla lite på. Tills vidare njuter jag gärna av de vackra hotellrummen och den flådiga hotellfrukosten.

#22 Reseplanering

Jag gillar att jobba och gillar rutiner. Just i det avseendet är jag glad för att jag kommit igång med cyklingen igen, som på något sätt kräver lite ordning och reda på tider, kläder och platser.

Men nu blickar jag ut över en vår där det blir en hel del resande: Paris på fredag, Bryssel veckan efter det, Köpenhamn efter påsk och senare i vår både Reykjavik och (förhoppningsvis) Washington i USA.

Jag kan återkomma med tankar om dessa städer, men låt mig bara idag slå ett slag för appen och webbtjänsten som bringar lite ordning och reda i själva resandet: tider, bokningsnummer platser och mycket annat.

I djungeln av tjänster har jag själv fastnat för appen TripIt. Den är överskådlig, ger bra stöd för bokningar, möten och mycket annat, både på webben och i telefonen.

Jag har haft god glädje av kartorna, som automatiskt inkluderas till adresser, som gör det lätt att hitta hem till hotell eller möten.

Tjänsten är snygg och praktisk på både Iphonen, Ipaden och i datorn.

tripit-ipad2

Jag har samlat bokningsnummer, ESTA-nummer och annat nödvändigt för att lätt komma åt dem senare.

De sociala aspekterna är mindre viktiga för min del. Jag åker oftast ensam och jag har bättre koll på mina vänners resande via Facebook, Twitter eller Instagram.

TripIt är mitt nav för resandet, precis som Facebook är det för det lite mer personliga sociala samtalet, Twitter för det yrkesmässiga samtalet och Instagram för bilderna.

Reser man mycket så behöver man ett nav.

#15 Boken som guide till staden

Det finns många sätt att upptäcka en stad. En del bryr sig inte om bakgrund och historia, knappt ens språk, utan ger sig i kast med utforskandet för egen maskin och på plats och ställe.

Andra läser på, skaffar sig bakgrundskunskap och kommer förberedda.

Jag tror definitivt att den påläste kommer att få större utbyte av sitt besök än den som tror sig kunna lära sig allt på plats. Ska man bosätta sig  och har år på sig att lära sig det nya, då kommer givetvis den mindre påläste att komma ikapp. Plus hitta nyanser som är mer unika. Men annars är det sannolikt en mycket sämre väg.

Hur läser man då på? Ett eget kapitel är såklart vår kunskap om New York via amerikanska actionfilmer och tv-serier, som Gossip Girl eller Suits. (Det kan jag få återkomma till).

Mer systematiskt är annars studiecirkeln, romanen eller faktaboken med en tydlig koppling till staden. Eller: guideboken, där du både får chans att läsa på innan resan men också ett stöd i dina promenader på plats.

Guideboken – i synnerhet i kombination med kameran och kartan – ger en lite otäck “turistfeeling”, som i vissa sammanhang skapar ett avstånd mellan dig och de hemmahörande, i andra sammanhang utstrålar en känsla av rånoffer och otrygghet.

Men bortsett från den känslan har jag annars lärt mig uppskatta de genomarbetade guideböckerna, som i sina bästa stunder både ger en vägledning till det viktigaste och mest elementära, men också leder runt turistfällor och hittar en mer genuin känsla hos staden.

Förr satte jag Michelins guideböcker överst. Snygga kartor, bra guidning och initierade tips. Dessutom bra format. Jag har åtskilliga av dessa gröna guideböcker hemma. Omöjliga att göra sig av med av nostalgiska skäl.

Numera brukar jag plocka Lonely Planets böcker när jag ska ut och resa. Jag vet inte riktigt varför – det känns ibland som om det borde varit förr jag läste dessa och numera gått över till de lite mer små-borgerliga Michelin-böckerna. Men jag gillar Lonely Planets gedigna research, deras engagemang i samhälle och kultur. Den publicistiska själen känns helt enkelt bättre just nu.

Parallellt med dessa ger det mycket att läsa böcker som har en tydlig geografisk hemvist innan man åker. Dennis Lehanes böcker om poliser i Boston, Hemmingways berättelser tjurfäktare om Madrid, Per-Anders Fogelströms böcker livet i Stockholm. Ju mer man hinner läsa, förstå och skaffa sig en känsla för kulturen, desto mer får man ut av sitt besök.

#12 Oslo – en stad i förvandling

Oslo

(Oslos inlopp som det ser ut från nya operahuset)

Mina första stapplande steg – och många därefter – tog jag mitt i Bohuslän, i Hunnebostand. Mitt emellan Göteborg och norska gränsen var influenserna till Norge starka. Både mentalt, kulturellt och geografiskt var Norge väldigt nära. Vi såg lika lätt på tv från Norge som från Sverige. Radion sprakade gärna över till någon norsk kanal. Och norrmännen har alltid varit på plats i Bohuslän, även om de på senare år kanske blivit lite väl många…

Jag är i praktiken uppvuxen i Norge.

Därför var det spännande när hustrun och jag under julhelgen ägnade några dagar åt Oslo. Lite på chans åkte vi tåg (för att slippa flyget) och tog in på ett hotell, rekommenderat via Tripadvisor.

Vi var verkligen inte beskvika, varken på Oslo som stad eller på hotellet.

The Thief, på den nybyggda stadsdelen Tjuvholmen, kvalar lätt in bland de bästa hotellen i Norden, även om konkurens inte saknas. Snyggt, fräscht, fantastisk frukost, utmärkt spa och placerat på en verkligt spännande del av Oslo.

Som boende på The Thief fick vi också fritt inträde till konstmuseet Astrup Fearnley som också ligger på Tjuvholmen. Konsten av bland annat Damien Hirst skapar en speciell atmosfär, där konstens gränser prövas, men också för många säkert mest blir udda, kanske provocerande men kanske också svårtolkad.

Under våra dagar i Oslo hann vi med det nya operahuset, Vulcan-området där vi åt på Mathallen, en del strosande på Karl Johann, Frognerparken, att åka spårvagn, Grünerlökka och givetvis en hel del restauranger.

Utan att vidare gå in på enskildheter slås man av några saker efter några dagar i Olso.

Staden är inte mycket större än Göteborg, men ändå så mycket mer kosmopolitisk och bred i sitt utbud. Givetvis kopplat till att Oslo är en huvudstad, men därmed är också utbudet så mycket mer lättillgängligt med tanke på stadens storlek.

Oslo är också präglat en hel del av tillgången till pengar från oljeindustrin. Operahuset är bara ett av många exempel. Behovet av olja är inte borta i vårt moderna samhälle och Norge har fortsatt stora naturtillgångar, men det ska bli intressant att se hur tillväxt och investeringar i stadens infrastruktur påverkas av att att priserna på oljan går ner.

Jag blev också överraskad över hur många svenskar som jobbade på restauranger och barer i Oslo. Vi fick verkligen leta efter att hitta någon norrman bakom disken. Det var i praktiken lättare att hitta spanjorer än någon från Norge som bistod med servering eller service.

Parentetiskt kan tilläggas att det inte är praktiskt eller effektivt att åka tåg till Oslo från Stockholm. Jag gissar att det har med spåren att göra, men det är synd att det inte går snabbtåg längre mellan dessa huvudstäder. Dagens tåg tar lång tid och präglas väldigt mycket av på- och avstigande resenärer som åker kortare sträckor. Det är inget fel i det, men bidrar inte till det lugn som annars kan infinna sig för den som ser fram emot några timmar ostörd tid på ett tåg. Avståndet mellan Oslo och Stockholm borde göra det fullt möjligt för tåget att konkurrera ut flyget, om bara kvaliteten och tidsåtgången var rimlig vid en jämförelse. Så är det inte just nu.

En större reflektion är kanske ändå att vi trots vår närhet till Norge har så dålig koll på samhällsdebatt, politik och kulturdiskussion hos dem. Jag är relativt intresserad av politik på alla sätt, men hade ändå svårt att relatera till ministrar och politiska partier i Norge. Jag övervägde till och med en halv sekund att ta en prenumeration på Aftenposten. (Nej, så blev det såklart inte…)

Med mina rötter och bakgrund, fortfarande med halva hjärtat i Bohuslän, känns banden till Norge och Oslo både viktiga och värdefulla. I sommar tar vi med barnen på en tur, för att uppleva både staden Oslo, med dess närhet till vattnet och bergen.

Jag hoppas att det ger mina barn en bättre bild av Oslo. Och kanske, kanske att de får en relation till staden med lite mer moderna förtecken än den jag själv växte upp med. Även om vi nog hoppar över konsten av Damien Hirst.

#11 Tankar om Sao Paulo

DSC_0008

(Jag själv på Avenida Paulista, Sao Paulo)

Jag vet inte riktigt vad det är, men efter min resa till Brasilien, Sao Paulo och Rio de Janeiro förra våren, har en känsla från Sao Paulo stannat kvar hos mig. Jag har alltså varit där en enda gång, på reportageresa. Jag var där 3-4 dagar, jag var runt en hel del, men såg givetvis bara en bråkdel av stadens alla dimensioner.

Mina första tankar när jag beslutade mig för att åka till Brasilen var en skräckblandad fascination. Jag hade aldrig varit i Sydamerika innan, hade bara en vag uppfattning om Brasilien som land. Jag hade tyvärr hört mer fasansfulla berättelser om rån och överfall på Sao Paulos och Rios gator än jag hade hört om Rios stränder. Jag hade hört lika mycket om den usla luften i Sao Paulo som jag hade hört om en ny, spännande ekonomi som växer fram.

Det som lockade mig till Brasilien var att hitta de nya företagen, de nya entreprenörerna, framväxta ur en helt annan tradition, med helt andra förutsättningar än de vi är vana vid här hemma. Och i det avseenden blev jag inte besviken. Jag lärde mig galet mycket om kulturen för unga entreprenörer, hittade massor av spännande nya företag och en och annan idé som har potential även bli stor även närmare oss i norra Europa.

Staden Sao Paulo fick jag på köpet. Och jag trevade mig verkligen fram. Bokade rum på samma hotell som svenska diplomater bor på. Höll mig initialt till taxi, försökte vara noga med hur jag rörde mig, höll hårt i väskan, visade inte kameran i onödan. När jag första morgonen gav mig ut, från hotellet till en närliggande kyrka var jag ärligt talat rätt oroad för vad jag skulle möta.

Med tiden lärde jag mig hitta, förstå logiken. Jag blev mer frimodig, mindre skräckslagen. Och jag hade faktiskt inte några större bekymmer med att ta mig dit jag skulle, varken med taxi eller med den nya moderna tunnelbanan. Och nej: jag blev varken rånad eller ihjälslagen.

Sedan dess har mitt intresse för både Sao Paulo och Brasilien vuxit. Det är ett land med enorm potential, men också givetvis en hel del utmaningar. Det faktum att vattenreserverna runt Sao Paulo helt håller på att torka ut är såklart bara en av många väldigt konkreta problem som akut pockar på en lösning.

Vad är det då som lockar, som får mig att ändå vilja åka tillbaka?

Dels såklart det faktum att jag inte var klar, att man bara skrapat på ytan. Ju mer man läser, desto mer vill man veta. Risken att bli rånad eller överfallen är inte försumbar, men – om man får tro statistiken – inte värre än den skulle vara i fel kvarter i New York eller San Francisco.

Utbudet av restauranger, musik, kultur är såklart oändligt, men jag fick ändå se för lite av det när jag var där.

Men framför allt kan jag nu tilltalas av två dimensioner från min nya horisont, som vd för STD-företagen.

Dels den arkitektur som växer fram och som enligt flera källor står för något av mest nyskapande just nu.

Dels den stad som växer fram, kanske lite okontrollerat, men samtidigit i samspel med människor och sin tid. Det känns helt enkelt som en väldigt modern stad, i all sin brokighet. Hur växer staden? Hur möter man en sådan expansion när man bygger avloppssystem, vägar, elsystem, vattenförsörjning?

Allt detta skulle jag gärna vilja veta mer om och ha en relation till.

DSC_0007