månadsarkiv: februari 2016

Den nya integrationen

Ordet ”integration” används allt oftare. För många ger det nog associationer till nyanlända och migration från andra länder. Men det saknas inte andra sammanhang där integration är både en utmaning och en stor möjlighet.

Själv har jag länge jobbat som redaktör och bevakat IT-utvecklingen. Där associeras ordet ”integration” oftast med olika it-system som skulle fungera tillsammans.

I båda fallen vet vi hur svårt är det.

För att få it-system att fungera ihop krävs det både standarder, struktur, ett ledarskap och uthållighet för att få det att fungera. Även om det finns dramatiska och fundamentala skillnader är det nog något liknande som krävs även för att integrera nya medborgare i ett land.

Men om svårigheterna inte saknas, så är löftet om de många möjligheterna desto mer eftersträvansvärda.

När vi får olika kompetenser eller system att samverka så kan vi få den känslan som trumpetaren känner när han kliver in i orkestern: känslan av att olikheterna kan bidra till något nytt och ännu större om man samverkar med andra.

Jag tror att byggbranschen utgör kanske ett tredje eller fjärde exempel där ordet ”integration” kommer att bli allt viktigare. Och där möjligheterna är mycket stora om vi lyckas med samspelet.

Teknik- och metodutvecklingen har gjort det både möjligt och värdefullt att inte bara dela upp jobbet i ett antal sekvenser, utan att arbetet med ett bygge blir mer av ett lagarbete med samverkan, integration i fokus.

Där vi tidigare hade tydligt definierade arbetsroller och uppdrag blir det allt vanligare att ingenjörer och arkitekter är inblandade i produktion och uppföljning vid allt fler tidpunkter och med allt fler perspektiv. Det gäller även andra yrkesroller, där uppdragen allt mer glider in i andras.

Även inom byggsektorn kommer begreppet integration att bli allt viktigare.

Och precis som med it-systemen eller med de nyanlända kommer det att krävas en hel del för att få denna nya integration att fungera. Ledarskap, standarder, strukturer och kommunikation kommer att vara avgörande för hur vi lyckas.

Men precis som i orkestern så kommer en samspelad ensamble att kunna åstadkomma så otroligt mycket mer än vad den enskilda musikern förmår. Det kan bli ljuv musik.

Människa eller maskin

Direkt efter nyår tog jag och min hustru flyget till Tel Aviv i Israel för semester i det heliga landet. Trevliga, givande, lärorika och stimulerande besök i både Jerusalem, Betlehem, vid Döda havet och avslutningsvis vid stränderna i Tel Aviv.

Vi åkte med Lufthansa och jag hade tid att läsa deras tidning på vägen. Tidningen hade två inslag, som jag tyckte speglade två helt olika perspektiv på dels flygindustrins kvalitetsarbete, dels synen på teknik i samhället.

Det första inslaget var en kort text om jobbet för en man på Lufthansa Technik. Det är detta bolag som sköter underhåll av flygplanen. Artikeln handlade om däcken på flyget, och mannen som intervjuades beskrev proceduren när hjulen inspekteras och bedöms. Han underströk tydligt: det finns inget utrymme för egen personlig åsikt i frågan. Om manualen säger att hjulet ska ha ett mönsterdjup på 4 millimeter så är det manualen som gäller. Regelverket är lagen, och den bryter man aldrig.

Ingen individ gör en egen bedömning: manualen är A och O. Jag utgår från att detta svar var tänkt att lugna läsarna.

En annan text i samma tidning var en frågespalt, där läsarna fick skicka in frågor till en rutinerad pilot. En fråga gällde om vi någonsin får se flygplan som flyger utan en pilot. Redan idag är ju autopiloterna kapabla att både starta och landa ett flygplan. Den rutinerade piloten svarade att det förvisso redan finns ett bra stöd, men att piloten är helt avgörande. Det är piloten som ensamt avgör om planet ska lyfta, om och hur det ska landa.

Men slutklämmen var det mest intressanta: även om autopiloten hade klarat av alla uppgifter, skulle vi i så fall lita på maskinen mer än människan? Den rutinerade piloten från Lufthansa trodde inte det. Jag utgår från att även detta svar var tänkt att lugna läsarna.

Jag tyckte dessa två perspektiv – manualen är inget som en enskild person gör en personlig bedömning av respektive piloten är alltid viktigare än en maskin – gav en spännande illustration till en allt vanligare fråga. Litar vi mer på maskinen än människan? Eller är människan generellt bättre än maskinen?

Googles självkörande bilar brukar ju ifrågasättas eftersom de bara är en algoritm. Trots att det är välkänt att en bil som framförs av en dator kommer att råka ut för färre olyckor, köra mer effektivt och vålla mindre bekymmer för sin omgivning.

Lufthansa-exemplet kanske också illustrerade skillnaden på statusen hos en hjultekniker jämfört med statusen hos en pilot.

Men överlag tror jag att vi måste sluta se maskinen som ett hot mot både människa och arbetstillfällen. Jag är övertygad om att maskiner kommer att ersätta piloterna. Men jag är lika övertygad om att den kreativitet, det omdöme och det omvärldsperspektiv som en människa kan bistå med borde snarare kunna komplettera maskinens alltid lika pålitliga leverans.