Etikettarkiv: böcker

#58 Stadens ekosystem

I inledningen av boken “The Death and Life of Great American Cities”, av Jane Jacobs (Random House, 1961) har hennes förläggare, Jason Epstein, skrivit en introduktion till boken, där han utvecklar hennes resonemang i boken något.

Han pratar om stadens ekosystem, och gör en jämförelse med naturens vanliga ekosystem. Precis som i naturen samverkar olika funktioner med olika uppgifter. Samspelet ger en dynamik och en livskraft. Utan samspelet, utan alla de olika funktionerna på samma ställe hade helheten havererat.

Staden har, precis som naturens ekosystem, olika roller och funktioner, där skomakaren inte klarar sig utan kemtvätten, som inte klarar sig utan advokatbyrån eller skolan.

Det är ju helt uppenbart för oss att dessa olika funktioner hänger ihop och behövs. Själva påståendet kan verka nästan trivialt.

Men ändå var debatten och planeringen av städer sådan under 60-talet att stadens organisation skulle förlägga olika funktioner på vissa rationella platser, och där bilen var det moderna verktyg som skulle knyta samman staden.

Jag gillar tanken på stadens ekosystem och jämförelsen med naturen. Jag tror på riktigt att det inte går att bromsa eller stoppa en utveckling som finns inbyggd i stadens själ och kultur.

Men det är ju också uppenbart att stadens utveckling och förändring går snabbare än den som Darwin beskrivit för naturen. Det var ju länge sedan mjölkaffären försvann från Stockholms gator. Och dagens spelhålor med internetuppkopplade datorer är ju ändå ett ganska nytt påfund. Cafékulturen är stark och på tillväxt, liksom restaurangerna. De stora varumärkeskedjorna växer sig starka – de små, självständiga modeaffärerna har det svårt.

Den utvecklingen är kanske naturlig, och i många fall en direkt konsekvens av samhällets utveckling, exempelvis kopplat till digitaliseringen och globaliseringen.

Men stadens ekosystem måste nog ändå tas omhand och inte försöka köras över.

Jag undrar exempelvis vad som händer med alla däckverkstäder, plåtfirmor och rörmokare som tidigare fanns både inne i staden och i stadens närhet. I takt med att markens värde ökar och trycket på citynära bostäder bara ökar blir monokulturen i staden till slut ett faktum.

I detta finns ändå en fara. Det ekosystem som Jane Jacobs värnat och som hennes förläggare lyfte fram behöver hitta sin nya jämvikt. Och det är en svår och politiskt känslig fråga att hitta den balansen.

Kanske är just detta kärnan i stadsplaneringen. Att hitta och vårda denna jämvikt och detta ekosystem.

#57 Jane Jacobs och jakten på den utopiska staden

Jag borde väl ha börjat det här blogg-projektet med att läsa Jane Jacobs (1916-2006). Men jag har nu först på andra halvan av projektet givit mig på att läsa hennes “The Death and Life of Great American Cities“.

Jag är inte klar, långt ifrån, men det verkar vara en bok helt i min smak. Det lutar åt en rejäl uppgörelse med de vindar som blåste, gissningsvis även här i Sverige, under 50-, 60- och 70-talen, då de teknokratiska samhällsplanerarna saknade gränser och hade enorma mandat att genomföra drastiska åtgärder i stadens kvarter.

Det drabbade Stockholm och Klara-kvarteren. Och det drabbade New York, som är Jane Jacobs hemmabana – i alla fall tills hon flyttade till Kanada.

Jane Jacobs, journalist och författare men själv inte arkitekt, blev en av förgrundsgestalterna i den motståndsrörelse som uppstod, inte minst när samhällsplanerarna ville göra våld på Manhattans södra delar och Greenwich Village. I New Yorks fall hette samhällsplaneraren Robert Moses. Kampen mellan de två blev i praktiken till en personlig kamp mellan två perspektiv på stadens utveckling, med helt olika utgångspunkter och helt olika arbetsmetoder för deras två rörelser.

Boken “The Death and Life of Great American Cities” är hennes mest kända, som sedan kom att följas av en lång rad andra böcker kring stadens utveckling.

Det finns många ingångar i denna bok och mycket att reflektera över. Det ena är ju sökandet efter en sanning och en “perfekt stad”. Kan vi göra det? Går det att organisera fram en stad uppifrån, utan att ha en aktiv dialog med de boende? Jag tror själv inte det.

En annan ingång är ju om det finns en slutpunkt, ett mål då vi är klara? Jag tror ju själv inte det, utan ser utveckling inklusive stadsutveckling, som en evig resa, där staden hela tiden utvecklas. Utopin finns inte, och bör därför inte heller formuleras. (Detta är för övrigt en ganska viktig personlig uppfattning jag har: utopier är rakt upp och ner farliga. Oavsett om det är en liberal utopi eller en socialistisk utopi så är det destruktivt att försöka sträva mot sådana slutmål. Fast det är en annan bloggpost.)

En tredje ingång, efter att ha läst bara några få kapitel i boken, är om vi även idag har en “teknokratisk” inställning till utveckling, likt den som samhällsplanerare på 50-talet hade. Har dagens IT-revolution, där jag ju själv hört hemma under lång tid, samma orimliga inställning att samhället kan byggas utan att medborgarna är en del av samtalet? Mycket talar nog tyvärr för det. Det betyder såklart inte att den moderna tekniken inte saknar betydelse – tvärt om. Den är enormt kraftfull och kommer att påverka våra samhällen extremt mycket mer än vi tror. Men den utvecklingen sker uteslutande i samspel med oss som använder tekniken. Jag skriver detta eftersom jag tror att tekniken också kommer att påverka våra städer och vår samhällsplanering. Och jag skriver det för att påminna mig själv om att vi måste ha med medborgarna på tåget. Annars kommer det att gå riktigt illa.

 

Livet är ingen tävling

Det finns flera olika mått på hur viktig du är på nätet. Ett heter Klout och det är skrivet mycket om detta hos många redan, bland annat hos Deeped. Läs och tyck till. Det finns anledning att ta detta på allvar.

Men en sak är lika viktig: det finns ingen tävling i att få högst Klout. Den som har högst Klout vinner inte. Inte något.

Livet handlar i extremt liten del om att tävla. Möjligen mot sig själv, men sällan mot andra.

Jag läste i vintras en bok med titeln “Blue Oceans” – en strategibok om hur man som företag ska undvika de röda haven, där hajarna slåss om ett litet, begränsat byte. Och där de i värsta fall slåss mot varandra. Bättre då att simma till “blue oceans”, där man är själv om byte och om utrymme.

Jag tror den tanken går att driva vidare till att också omfatta din egen karriär, din roll i samhället.

Genom att identiifera vad du vill vara bra på, det du vill stå för kommer du inte att behöva bry dig om spelreglerna och hur dina “konkurrenter” har definierat spelplanen.

Klout har bestämt vad som är viktigt, och vägt samman Facebook, Twitter, Foursquare och många andra digitala tjänster. Det kan ge en vägledning för den som själv vill utforska andra, som letar utan några andra instrument.

Men för dig själv måste det finnas andra vägval, andra saker som är viktigare.

Visst ger det frihet om du har lite mer pengar – ett annat ganska vedertaget mått på “framgång”. Och visst ska vi hjälpa våra barn att få vettiga betyg i skolan.

Men varken pengar, höga betyg eller Klout är ett bra mått på hur du själv lyckas mot dina egna mål.

Tävla aldrig mot andra. Se bara till att du hittar verktyg så att du når dina egna mål. Det är extra viktigt om du råkar vara ensam som springer mot just det målet.