Kategoriarkiv: blogg

Trivs vi inte i övre högra hörnet?

Sverige är ett progressivt land – och det har givit oss en mängd fördelar. Men jag oroar mig för att många tycker att denna framskjutna position är lite jobbig – och att vi borde anstränga oss lite mindre. Det hade varit mycket olyckligt.

Debattklimatet just nu stör mig. Konfliktnivån är hög och ofta oförsonlig. Och de värsta striderna handlar om livsstilsfrågor och utspelar sig det som kallas kulturkriget: ofta en strid mellan traditionellt konservativa värderingar och mer progressiva. Det är strider om samhällets grundläggande värderingar. Internationell solidaritet, nationell sammanhållning, etik och jämställdhet är just nu hårt debatterade på sociala medier, både i Sverige och andra delar av västvärlden.

Sverige brukar ofta hamna långt upp till höger i den undersökning som kallas “World Values Survey“. Det är ett diagram där länder (vilket väl i det här sammanhanget bör jämställas med nationella kulturer) placeras in på två axlar.

På den ena axeln mäts traditionella värden mot sekulära. Ju mer sekulärt ett samhälle ju längre upp placeras landet. På den andra axeln mäts överlevnad mot “självförverkligande”. Länder där fokus ligger på att bara få mat på bordet hamnar till vänster, medan länder där möjligheterna till livskvalitet, tillit, personlig utveckling och individuella val hamnar till höger.

Sverige ligger alltså ofta längst upp och längst till höger. Där hamnar vi bredvid länder som Danmark, Norge, Island och Finland. Afrikanska och islamistiska länder ligger å andra sidan långt ner och långt till vänster.

Det finns flera poänger att göra kopplat till detta diagram. En uppenbar sådan poäng är att Sverige inte alls är “lagom” som det ibland hävdas, utan i många avseenden snarast extremt i en internationell jämförelse.

Men jag vill i detta sammanhang koppla denna position uppe till höger till vår samtidsdebatt: med kulturkriget. Jag undrar om inte en avgörande fråga i denna debatt handlar om att många inte tycker att Sverige ska vara så framskjutet, att vi borde kunna vara som övriga i Europa.

För egen del är jag stolt över just denna position som Sverige skaffat sig: det är ett gott tecken på modernitet, en arbetsinsats som drivs fram genom hårt arbete av många, på kultursidor, på landets många institutioner, av tusentals eldsjälar i studiecirklar och över fikabord på åtskilliga arbetsplatser.

Framgången för Sverige är inte bara kulturell: exempelvis har även teknikkunnande och vår ingenjörstradition bidragit till landets framgång. Men på många sätt tror jag att den ideologiska kampen varit en förutsättning för den tekniska utvecklingen av samhället och näringslivet, även om det säkert lika ofta varit ett hälsosamt samspel.

Diagrammet över våra värderingar berättar varför Sverige är ett av världens bästa länder att leva i för kvinnor, för personer med olika sexuell läggning, för oliktänkande. Det går också att koppla denna position till ekonomisk framgång: överlag har länderna långt upp till höger en högre levnadsstandard än de nere till vänster.

Det finns nog samtidigt en och annan som skulle kalla den nordiska och svenska positionen för “woke“: ett begrepp som ibland kopplas till politisk korrekthet och som fått utstå en hel del kritik på Twitter och andra sociala medier. Sveriges klimatpolitik får utstå allt mer kritik, även vår traditionella migrationspolitik får allt fler kritiker. Även jämställdhetsfrågorna kämpar i allt starkare motvind.

Det sägs idag att debatten idag präglas av populism. Så kan det vara. Men det nya debattklimatet präglas även av att många tycker att det är obekvämt eller kanske jobbigt att ständigt vara en föregångare, att behöva ligga i framkant?

Kräver det kanske lite mer av oss om vi vill befinna oss uppe i högra hörnet? Att det hade varit enklare om vi var som italienare, britter eller kanske japaner? Jag ska vara försiktig med att raljera. Det är lätt att hitta många kulturella värden i både sydeuropeiska länder som i de anglosaxiska och i länder i Asien. Många andra länder har också ekonomisk framgång och hög levnadsstandard.

Men Sverige och de övriga nordiska länderna har utan tvekan arbetat aktivt med att jobba bort fördomar, kulturellt förtryck och gamla normer som står i vägen för en klok samhällsutveckling. Det skiljer oss från många andra länder. Och det har varit bra för både individer och samhället i stort.

Jag medger gärna att vår modernitet och resan upp till högra hörnet inneburit att en del andra värden gått förlorat: synen på familjen, religionens roll och kanske respekten för auktoriteter har fått ta stryk. Det är inte helt oproblematiskt och något som såklart behöver få sin belysning. Konsekvenserna behöver hanteras. Kanske har barn åkt med badvattnet.

Men trots allt: vi har metodiskt och modigt arbetat oss fram till en position som i väldigt många avseenden ökat den individuella friheten, stärkt vår levnadsstandard och faktiskt under många år varit ett föredöme för många andra runt om i världen. Sverige är ett väldigt bra land att leva i, trots alla våra problem och de utmaningar vi står inför.

Tyvärr är försvaret för detta moderna paradigm just nu tydligt försvagat.

Vår position, som tillsammans med övriga nordiska länder är unik i världen, kanske kräver lite mer av oss som samhälle och av oss som bor här. Vi behöver anstränga oss lite extra, vara lite mer medvetna. Kanske inte alltid så enkelt, men i grunden något väldigt värdefullt och bra.

Vår unika position långt uppe till höger behöver ständigt försvaras. Nu kanske mer än någonsin.

Vad kommer efter WFH och RTO?

Jobbar vi för mycket hemma och för lite på kontoret? Eller är det möjligen tvärt om? Dragkampen om var och hur vi jobbar fortsätter.

Under och efter pandemin fick alla vi som brukar jobba på kontor lära oss en ny trebokstavsförkortning: WFH. Work from Home. Hemmakontoren exploderade och fick allt bättre utrustning. Digitaliseringen kom till sin rätt, med moderna verktyg som Teams och Zoom.

Men när pandemin ligger bakom oss har kontorets roll kommit i fokus. Frågorna om hur vi ser på kontorsarbetet och hemarbetet skaver numera för många. I Svenska Dagbladets utmärkta techpodd, Tech Brief, spanade nyligen Björn Jeffery om det nya begreppet, som ersätter WFH.: RTO, Return to Office. Detta är det nya mantrat på många startups i Silicon Vally, menade Björn Jeffery, där företagen nu kräver att medarbetarna ska tillbaka till kontoret.

I en tidigare blogg resonerade jag om det nya “kontorskontraktet“: hur vi ser på kontorets roll och på de gemensamma spelreglerna i vårt arbetsliv?

Dessa frågor är fortfarande aktuella. Jag hör många chefer och ledare som vill se sina medarbetare på kontoret mer och oftare.

Det finns de som menar att vi just nu har en dragkamp mellan å ena sidan moderna företagsledare och smarta, uppkopplade verktyg och å andra sidan gammaldags chefer och förlegade arbetsformer. De som ser det så ser också en debatt mellan de som bejakar teknisk utveckling och de som bara vill tillbaka till stämpelklocka och chefer i hörnrum.

Det finns säkert ett visst inslag av “gammalt” mot “nytt”, men jag är säker på att frågan rymmer många fler dimensioner. Det borde mana till eftertanke att det just nu är techbolag i San Francisco som vill få tillbaka sina medarbetare till kontoret. Dessa aktörer, trots att de borde ha goda förutsättningar att just nyttja modern teknik och vara föredömen i en digital omställning, ser alltså utmaningar med att personalen sitter på sina hemmakontor.

Jag tror att en avgörande konflikt finns mellan arbetsgivarens och chefens perspektiv och medarbetarens perspektiv.

Chefen vill bygga lag, skapa sammanhållning, se synergier – och känner ofta ansvar för sina medarbetares väl och ve. Den goda chefen vill stärka det gemensamma projektet – inte bara se till att varje medarbetare gör så gott den kan. Chefen vill se skapa ett lärande mellan olika medarbetare. Chefen vill stärka företagskulturen där alla får vara med och bidra.

Medarbetaren å andra sidan ser som regel till sitt eget bidrag. Det viktigaste är att jobbet blir gjort – inte var och när. Den ökade flexibiliteten har gjort det lättare att få ihop livspusslet. Många vittnar om att de både jobbar mer och får mer gjort när de inte behöver pendla till kontoret regelbundet.

Jag spetsar till resonemanget: alla chefer hänger inte över axeln på sina medarbetare. Och många medarbetare söker ett sammanhang i både stort och smått.

Behovet av att jobba tillsammans är avgörande i många processer, för många företag och för många chefer. De digitala verktygen är – åtminstone än så länge – inte bra nog för att ersätta det fysiska mötet. För att få ihop ett företag som en helhet är det svårt att tänka sig ett arbetssätt där enskilda inte behöver ta hänsyn till övriga i gruppen.

Nu, en tid efter att vi återvänt efter pandemins ofta ofrivilliga distansarbete, börjar det bli uppenbart att många företagsledare – och kanske medarbetare också – saknar den mötesplats och den kreativa form som ett kontor kan vara. Lösningen ligger inte enbart i mer teknik, fler pingis-bord och minskade kontorsytor.

Tekniken måste användas för att få ihop livspusslet och jobba smartare. Men vi vi måste samtidigt hitta tillbaka till det gemensamma, där de fysiska mötena på kontoret skapar sammanhållning, lärande och innovation.

Dragkampen är inte avgjord. Rond ett vanns av distansarbetarna: WFH. Rond två tror jag kommer att ledas av förespråkarna för RTO.

Låt oss redan nu fundera på rond tre, där vi nyttjar fördelarna med distansarbetet, men samtidigt stärker kontorets roll som kulturbyggare och mötesplats för kreativitet och lärande.

Som vanligt ligger de bästa svaren framför oss, inte bakom oss.

Problemlösare och problemformulerare

Ingenjören löser problem, stora som små. Men ingenjören kanske borde vara med och formulera problemen också?

I veckan hade jag förmånen att få vara med på utdelningen av Polhemspriset i Stockholm. Sveriges Ingenjörer har sedan 1878 (alltså längre än Nobelpriset) belönats till förtjänstfulla ingenjörer och uppfinnare av olika slag. Årets pris förärades grundarna bakom Recorded Future, med Christopher Ahlberg och Staffan Truvé i spetsen. Det blev en festkväll, med minister på scenen, välsmakande mat och härlig underhållning. Plus en massa bekanta och gott sällskap, såklart.

När Sveriges Ingenjörers ordförande, Ulrika Lindstrand, inledde kvällen lyfte hon fram ingenjörens förtjänster: en ingenjör löser problem, är systematisk och är nyfiken på framtiden. Bland annat.

Allt detta är rätt: ingenjörer är verkligen problemlösare. Och sådana behövs det fler av. Problemen vi står inför är många. Ingenjörer av olika slag kan lösa en hel del av detta.

Men jag undrar om det inte också skulle behövas fler ingenjörer som är problemformulerare. Alltså sådana som beskriver det uppdrag som ska lösas.

Vi står nämligen inför en hel del rejält stora utmaningar, där tekniskt kunnande är avgörande för att faktiskt kunna formulera själva uppdraget som ska lösas. Klimatutmaningen är ett bra exempel. Vi vet idag väldigt mycket om hur olika ekosystem samverkar, hur mänsklig påverkan i en del av världen får konsekvenser i en annan del av världen. Det finns många som förstår allt detta, men ingenjörens förmåga att förstå komplexa samband och logiska samband kan behövas lite oftare. Det räcker sällan med att lösa enskilda, mindre problem, för att lösa helheten. Risken finns rent av att det blir tvärt om: genom att bryta ner stora frågor i små och bara lösa mindre utmaningar kan vi göra helheten sämre än innan.

Det finns fler områden där ingenjörens förmåga att knyta samman olika frågor och blir en brobyggare skulle behövas: landets (och Europas) infrastruktur är ett liknande komplext problem. Hur ska vi se skapa ett transportsystem, där både tåg, bil, cykel, flyg och kanske annat kan samverka på bästa sätt? Där vi inte bara ser till tåget. Eller bara till biltrafiken. Utan till helheten.

En annan utmaning är det numera så aktuella problemet med svensk energiförsörjning. Även om det sker massor av initiativ, skulle sannolikt lösningarna bli ännu bättre om vi lade mer tid på att beskriva det större problemet på rätt sätt.

Frågorna som formuleras blir minst lika viktiga som svaren.

Jag inser att den uppgiften inte bara kan lämnas till en ingenjör: hela samhället behöver bidra till att identifiera utmaningarna. Många olika professioner, yrkesroller och kan komma med kloka inspel och bidrag. Men låt oss inte vänta med att ta in ingenjörens förmåga.

Ett av många nav för dessa problemformuleringar är våra politiska forum: riksdagen, regeringen, kommunfullmäktigen och regionfullmäktigen. Jag vet att det finns en hel del ingenjörer på alla dessa nivåer, men jag undrar om det inte skulle behövas ännu fler?

Och inte minst: jag hoppas att fler ingenjörer av olika slag ger sig in i politiken. Inte bara för att bidra med svar, utan att bidra med frågor.


Apropå Recorded Future: redan 2012 skrev vi på Internetworld om bolaget. Då som nu mycket spännande.

Föreningen Sverige

Vårt gemensamma Sverige handlar om mycket mer än bara effektivitet och rationalitet. AB Sverige är ett uttryck som leder tanken fel.

Inte sällan hörs begreppet “Aktiebolaget Sverige” i diskussioner om hur statsapparaten bör bli mer effektiv och rationell. Tyvärr är det inget bra begrepp.

Ett aktiebolag styrs i normala fall av en bolagsledning, som får sitt uppdrag från styrelsen och ägarna. Det går att driva verksamheten med öppenhet och inkludering, men kan lika gärna vara ganska hårt styrt, uppifrån och ner och i en ganska odemokratisk anda. Uppgiften är i normala fall att så effektivt som möjligt leverera produkter eller tjänster med rimlig kvalitet och till konkurrenskraftiga priser.

Detta är ofta utmärkt. Jag gillar företag, företagande och företagare. Problemet är att landet Sverige inte är ett “företag” i någon rimlig mening.

Det första stora problemet är att “Sverige” är så mycket mer än bara den offentliga sektorn. Företag, föreningar, individer – och många andra bygger landet minst lika mycket som kommuner och statsapparat.

Det andra stora problemet är att Sverige – inte ens om vi begränsar oss till våra offentliga institutioner – inte har “kunder”. Det är inte så att vi betalar skatt som om det vore ett köp av en tjänst. Ulf Kristersson är inte i närheten av “vd”.

Det tredje stora problemet är att effektivitet inte är det enda perspektivet som man kan lägga på Sverige, varken i sin helhet eller sett till det offentliga Sverige. Effektivitet är kanske inte ens det viktigaste perspektivet.

Sverige är ett projekt, som med alla sina fel och brister, är ett gemensamt uppdrag, där vi alla behöver bidra med våra förmågor.

Vad sägs om att använda begreppet “Föreningen Sverige” istället? Där vi samlas kring en gemensam idé, där vi återkommande får bidra med gemensamma insatser, jämförbart med att koka kaffe eller att städa föreningslokalerna. Och där vi då och då får rycka in och ta ansvar, ungefär som om vi då och då sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen, hugger i i valberedningen för den lokala PRO-föreningen eller väljs till revisor för idrottsföreningen.

Kanske kan vi se oss själva som “medlemmar” istället för “kunder”? Kanske ska vi se på Ulf Kristersson som “lagledare” eller ordförande i vår gemensamma förening? Kanske borde vi se våra riksdagsledamöter och förtroendevalda i kommunen på samma sätt som vi ser på sekreteraren eller kassören i styrelsen för fotbollsklubben på hemorten?

Visst. Sverige går inte heller att jämföra med en förening. Men jag gillar liknelsen med en förening betydligt bättre än med begreppet “aktiebolag”.

Jag gillar effektivitet. Jag gillar goda kundrelationer. Och managementteorier har sitt värde i många sammanhang. Men inget av detta har med Sverige som nation att göra.


Det blev en tillfällig paus i AI-frågan här på bloggen, men för dig som vill få lite perspektiv på de etiska perspektiven på AI-utvecklingen kanske senaste avsnittet av Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman vara av intresse.

Nästa vecka ska jag resonera lite om AI-systemen är gröna, gula eller blå.

AI gör oss mer mänskliga

Vi har försökt springa ikapp med datorerna länge nog. Med AI går det inte längre. Nu måste vi lägga fokus på det som inte datorerna eller AI kan göra.

AI-frågan har fått stor plats i min agenda även den här veckan. I synnerhet fokuset på de nya jobben som AI skapar har tagit plats i min kalender. Jag hade förmånen att leda ett samtal på temat hur AI påverkar kompetensförsörjningen, i synnerhet inom techsektorn, arrangerat av TechSverige.

Trots många kloka inspel från kunniga panelister var det få om ens någon som vågade uttrycka sig tvärsäkert. Jag tog dock med mig känslan av att det är just tekniska yrken och roller som står inför den största utmaningen framöver. AI-systemens förmåga att utgöra standardiserade och regelstyrda uppgifter är redan stort – och den förmågan blir bättre för varje dag som går.

Den som tror sig kunna vara bättre än AI på områden som handlar om teknik eller datahantering – den får nog tänka om. På sikt är det en lönlös kamp.

Det ställer oss inför nya utmaningar – både i hur vi jobbar och vad vi behöver kunna.

Vad detta skulle vara vet jag tyvärr inte. Men låt mig provtänka. Jag tänker då att det finns några saker som borde vara värdefulla i en AI-tung framtid.

  • Förståelse för teknik och inte minst AI. Vad är det? Hur fungerar det? Hur fungerar det inte?
  • Förmåga att samspela med teknik och AI. Hur kan vi nyttja AI till våra liv och arbeten?
  • Allmänbildning. För att kunna ställa bra frågor och förstå svaren behöver vi har en god och bred överblick över ganska mycket.

Sedan måste vi nog ha lite egenskaper, där tekniken än så länge är svag eller obefintlig:

  • Ansvarstagande. Våra samhällen bygger trots allt fortfarande på ett mänskligt ansvarstagande, både i praktiken och i en juridisk mening.
  • Värderingar. Även om vi kan styra våra AI-verktyg att ta ställning för och emot saker, är det en stark mänsklig egenskap att ha en uppsättning mer eller mindre välgrundade värderingar. Där vår historia, kultur och sammanhang vävs samman till något unikt.
  • Samspel med andra människor. När vi samlas i ett rum uppstår en stämning. Vissa är bra på att “läsa av ett rum” – eller att bli festens centrum. Jag är säker på att detta kommer att vara egenskaper som blir viktigare framöver.
  • Kommunikation. Att skriva texter eller producera bilder kan säkert ett AI-system göra. Men hur skapar vi kommunikation som mottagaren förstår och berörs av? Som leder till förändring?

Ytterst tror jag att vi behöver fundera mer på hur vi kan stärka det verkligen mänskliga – och dra nytta av detta i våra yrkesliv. I våra liv.

Jag hoppas nästan det: kan vi bli mer mänskliga så kan vi också nyttja tekniken bättre. Då blir både vi och tekniken bättre.

Max Tegmark och dysterheten

AI-forskaren Max Tegmark fick i samband med sitt sommarprat gott om plats för att sprida oro och dysterhet kring AI:s roll för mänskligheten. Det bidrar knappast till utvecklingen.

Sommar i P1 erbjöd som vanligt ett antal spännande samtidskommentarer. Och ett av årets hetaste frågor, artificiell intelligens, AI, fanns såklart med genom forskaren från MIT, Max Tegmark, som pratade den 1 augusti.

Det var ett dystert program på många sätt. Max Tegmark utesluter inte att AI-systemen kan komma att ta kål på mänskligheten inom en överskådlig tid. Det sägs kanske inte rakt ut i programmet, men hotbilderna många, pessimismen är påtaglig. Riskerna med att AI-systemen kommer i fel händer och att de blir självspelande system som av bara farten tar kål på mänskligheten är några av undergångsscenarierna.

Själv blev jag besviken på hans sommarprat. Jag har minst två invändningar.

För det första: vi gör klokt i att möta framtidens stora utmaningar med optimism och hopp – även om det kan vara svårt. Hopplöshet leder till handlingsförlamning. Klimatförändringarna, är ett minst lika konkret och stort hot mot mänskligt liv som AI-frågan. Men ska vi lyckas hantera klimatförändringarna måste vi hitta vägar framåt, våga tro på framtiden. Tankar om hur vi klokt kan nyttja AI-tekniken framåt skulle se ut lyste med sin frånvaro i Max Tegmarks sommar-prat. Och en ansvarstagande forskare, med så djup kunskap om frågan som Max Tegmark, bör bidra till lösningar – inte bara peka på problem.

För det andra: jag tror att han har fel i sak. Låt mig skissa på några perspektiv som för mig leder till en annan slutsats om AI-utvecklingen.

Ett av Max Tegmarks underångsscenario är att AI-systemen kan uppfinna nya och hittills okända kemiska och biologiska vapen som kan förgöra mänskligheten. Men om AI-systemen kan hitta på undergångsvapen – varför kan inte samma system användas för att möta dessa hot?

Max Tegmark noterar också att dagens AI-system blivit extremt bra på språk och språkmodeller. Han oroar sig för att hans son, som inte har lärt sig språket lika snabbt som ett AI-system, inte ska få jobb och ständigt bli utkonkurrerad av olika AI-system. Tegmark drar slutsatsen att AI-systemet alltid kommer att ligga långt före sonen i språkförmåga eftersom den kan lära sig så snabbt. Men det är ju varken sant eller relevant. Språk handlar om kommunikation mellan två (eller flera) – inte vad någon enskild kan. Att vara bra på kommunikation handlar om att få en mottagare att förstå något, inte att själv kunna formulera smarta svar som ingen begriper. Max Tegmarks son behöver inte lära sig fler ord än ett AI-system: de flesta ord som finns i en ordbok är det ändå ingen som begriper. Vad Max Tegmarks son behöver lära sig är att lyssna, reflektera, ha empati, förstå sammanhang och svara med omtanke.

Max Tegmark fastnar också i de mål och uppgifter som ett AI-system ska lösa. ”Ta mig snabbast möjligt till Arlanda”, är ett av hans uppenbart triviala exempel. Med så enkla utmaningar är det klart att även svaren kan bli väldigt yxiga. Men tar man så banala exempel, så blir hela frågan banaliserad. Det är för mig självklart att ett väl fungerande AI-system tar hänsyn till komfort, till trafikregler och till miljöaspekter.

Slutligen: Max Tegmark återkommer till begreppet ”superintelligens” och tanken på att AI-systemen skulle vara överlägsna människan för att de är mer ”intelligenta”. Men så är det ju inte alls. Excel är såklart snabbare än varje människa på att räkna. Men det betyder inte att Excel är en bättre matematiker. Och viktigare ändå: att vara människa handlar inte om att vara bäst på att snabbast lösa problem. Max Tegmark närmar sig denna fråga på slutet, där han pratar om ”syfte och mening” (men jämför märkligt nog med djur i en djurpark). Han pratar om ”subjektiv upplevelse”, där han kommer in på känslor och medvetande.

Hade Max Tegmark lyssnat på sig själv (”Vi har hakat upp oss på vår intelligens, och inte på vårt medvetande. Vi har grundat vår identitet på den”) hade han insett att begreppet ”intelligens” inte kommer att kunna bygga våra nya samhällen. Det krävs mycket mer – kanske framför allt något annat.

Max Tegmark kallar detta andra för förmågan att uppleva saker. Hade han fortsatt dialogen om AI där han nu slutade i sitt ”Sommar i P1” hade detta kunnat bli mycket intressant. Men Max Tegmark ser våra liv som tekniska problem som behöver lösas. Och om det är ett tekniskt problem som ska lösas, ja då kanske ett AI-system kan göra det åt oss.

Men goda samhällen är inte i första hand tekniska problem. De byggs av kulturer, av många mänskliga projekt, av initiativ, av mångfald, av misstag och framgångar.

Artificiell ingelligens rymmer en lång rad utmaningar i stort och smått. Det finns rejäla utmaningar som vi måste ta på stort allvar. Men tre saker är jag övertygad om. För det första att tekniken i lika stor utsträckning kan vara ett verktyg för gott som för ont. För det andra att mänskligheten kommer att ha möjlighet att påverka och styra utvecklingen, även av våra tekniska lösningar. Och, slutligen, för det tredje att ett samhälle är så oändligt mycket mer än bara enskilda tekniska lösningar – hur ”intelligenta” de än är.

Är digitalisering en ideologi?

Kritiken mot digitaliseringen – exempelvis av skolan – är just nu hård. Tyvärr hamnar vi i ett dike. Och av fel skäl.

“Målet för digitaliseringspolitiken är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.” Det går att läsa på regeringens hemsida.  Det är inget dåligt mål. Det är ambitiöst, kanske lite svårt att utvärdera. Men också helt i linje med Sveriges stolta tradition av att vara en framgångsrik ingenjörsnation.

Men just nu blåser ändå ganska snåla vindar kring just digitaliseringsstrategin. Inte minst digitaliseringen av skolan har fått utstå hård kritik, nu senast från Liberalernas partiledare, Johan Pehrson. I hans Almedalstal fick just skärmarnas roll i skolan hård kritik. Och förskolan ska vara helt skärmfri, om Johan Pehrson fick bestämma. Samma tongångar har hörts från Lotta Edholm, skolminister, och från flera andra debattörer.

Det antyds ibland att “digitaliseringen har blivit en överideologi”, som blivit viktigare än andra mål och ambitioner. Och att denna “fanatiska” inställning behöver brytas.

Jag har följt denna fråga så länge och så nära att jag är medveten om att det funnits överdrifter och visioner som dragit iväg – någon gång en bit bortom rimlighetens gräns. Men jag kan också lova alla debattglada i den aktuella debatten att den stora majoriteten av de som velat se mer av digitala verktyg i skolan gjort det för att de är övertygade om att skolan – och utbildningen – hade blivit bättre av just nya verktyg. Mycket bättre!

De digitala verktygen kan både bidra till ett bättre lärande, men också bidra till att ungdomen bättre kan klara av ett liv (och yrkesliv) präglat av datorer, internet, sociala medier, AI och mycket annat. Båda dessa mål känns så självklara 2023 att det nästan är märkligt att det behöver påminnas om.

IT-sektorn i dess bredaste mening vill bidra till båda dessa mål. Men IT-sektorn är också en lite spretig samling aktörer, med en lång rad viljor och förslag, som ibland kanske krockar, helt säkert spretar det rejält.

Det är ingen framgångsrik väg att bara köpa allt som IT-sektorn erbjuder, utan vidare tanke på hur detta ska bli en helhet, som stärker både elever, lärare, skolledare, pedagogik och skolans vidare uppdrag. Istället behövs ett ledarskap, där skolledare, lärare och kanske ibland också en och annan politiker bidrar till att sätta mål för skolans utveckling. Det skulle vara otänkbart för mig att 2023 leda en verksamhet utan att på bästa sätt nyttja de många nya verktyg som digitaliseringen erbjuder.

Men de digitala verktygen kommer inte att kunna lösa allt. Fysiska böcker kommer säkert att behövas länge än. Klassrummen behöver inte skrotas. Papper och penna är utmärkta verktyg – i rätt sammanhang. Mobiltelefoner och IPads behöver inte vara med på varje lektion. Och AI ska inte behöva tryckas in i varje ämne.

Även om skolan just nu är mest i skottgluggen gäller detta även andra samhällssektorer. Vården kan nyttja nya verktyg, men inte till allt. Rättsväsendet kan nyttja modern teknik – men inte enbart. Omsorgen har stor möjlighet att hantera både personalbrist och tidsbrist med digitala verktyg – men bara tillsammans med beprövade arbetsformer.

De som menar att “digitaliseringen blivit en ideologi” har fel. Men det politiska ledarskapet har inte givit de bästa förutsättningarna för skolan att nyttja de digitala verktygen på bästa sätt.

Just nu skrotar regeringen gamla strategier och svaren söks i gamla modeller och lösningar. Politiken vill visa “handlingskraft”, men söker sig tyvärr bakåt, inte framåt.

Regeringens strategi om att vi i Sverige ska vara bäst i världen på att nyttja digitaliseringens möjligheter innebär självfallet inte att allt som kan bli digitalt ska bli digitalt. Eller att allt som är digitalt är bra.

Men lägger vi fokus på orden “digitaliseringens möjligheter”, gärna med ett öppet sinne och en vilja till att utmana och ständigt lära, då är jag säker på att skärmarna, Ipads, mobiltelefoner och andra digitala verktyg kommer att stärka skolan, eleverna och Sverige som kunskapsnation. Digitaliseringen ska nyttjas i rätt sammanhang och där det gör nytta och skillnad.

Den “ideologi” för våra offentliga institutioner som jag vill se handlar om utveckling, lärande och förändring. Inte en återgång till gamla idéer och arbetssätt.

Det nordiska guldet

Samhällen med hög grad av tillit är ofta gynnsamma för både individer och för samhället som helhet. Vi bör sträva efter att upprätthålla denna tillit även framgent.

De nordiska länderna är speciella på många sätt, men ett intressant perspektiv är den grad av tillit som präglar oss. Vi i Danmark, Norge, Finland, Island och Sverige litar mer på våra grannar – och på våra gemensamma institutioner – än vad medborgare i andra länder gör.

Och denna tillit har skapat en mängd fördelar. Det blir mindre bråk och konflikt, det blir mindre behov av juridik, samhällsapparaten kan arbeta mer transparent – och så vidare. Fördelarna är många i samhällen med hög grad av tillit. Och eftersom de nordiska länderna präglas mer av denna tillit än många andra länder har det ibland kallats för “det nordiska guldet“.

Ibland hör man i debatten att vi i Sverige varit “naiva”. Vi har inte sett “tendenserna hos gängen”, exempelvis. Många menar nu att vi för länge sedan borde ha förstått vartåt det barkat och agerat snabbare. Att vi aldrig kunnat lita på den ena eller den andra gruppen i samhället.

Förutom att det ofta ryms en del “efterklokhet” i dessa resonemang, så menar jag att det i grunden är sunt och klokt att försöka upprätthålla den “tillit” som gagnat det svenska samhället så väl. Den dagen då vi inte längre kan lita på vår granne, på våra politiker, våra journalister eller andra samhällsbärande funktioner: ja då blir vårt samhälle på många sätt sämre.

Jag är inte helt naiv. Vi har idag anledning att fundera på om vi kan ha samma system, baserat på tillit, som vi hade tidigare. Bidragsfusk och annan liknande kriminalitet är för stor för att kunna negligeras. Utvecklingen de senaste åren har inte varit till fördel för vårt system. Tilliten är delvis bruten.

Men de som hävdar att vi varit naiva, de menar ju också att vi tidigare inte borde ha litat på det starka “tillitsbaserade” systemet. Det tror jag är fel. Vi har under decennier haft en enorm nytta och glädje av att vi litat på varandra och på våra gemensamma projekt, oavsett om det är staten, kommunen eller styrelsen för en idrottsförening. Det har hållit borta jurister, regelverk och formaliteter som vi idag ser allt mer av. Och som bidrar till långsamhet, misstänksamhet och ineffektivitet.

Det är i grunden väldigt bra om vi möter vår omvärld med en positiv förväntan, där vi litar på varandra och våra avsikter. Att vi möter en främling på gatan, med en grundinställning av att vi har ärliga och öppna avsikter.

Det är i grunden illa om vi möter vår omvärld med misstänksamhet. Det leder till ökade kostnader, minskad riskvillighet och rop på poliser och regelverk.

Vi bör sträva efter att så snart som möjligt återupprätta ett samhälle byggt på tillit och förtroende. Det nordiska guldet är väl värt att vårda.

Räcker lag för att bygga land?

“Land ska på lag byggas” var Karl XV:s valspråk. Men just nu är det tydligt att det inte räcker.

För något år sedan hade jag anledning att besöka Philadelphia i USA och besökte då även University of Pennsylvania, UPenn. Det är ett av USAs främsta och mest respekterade universitet, grundat 1740 av Benjamin Franklin.

UPenns motto är “Leges sine moribus vanae”, på engelska “Laws without morals are useless”. På svenska översätts detta med “Lagar utan moral är förgäves”.

Direkt när jag läste det insåg jag att detta var kraftfullt. Och att det hade något att säga oss även 2023. Kanske i synnerhet 2023.

Skjutningarna och gängkriminaliteten skakar samhället och utmanar mycket av det vi har tagit för självklart. Alla är överens om att något måste göras och mycket fokus riktas på polisens förmåga och kapacitet.

Jag har ingen annan uppfattning än att polisen är ett avgörande verktyg i detta arbete. Våldsmonopolet måste upprätthållas: vi får inte hamna i ett läge där medborgare överväger egen beväpning för att skydda sig. Och allt talar väl för att lagstiftning, påföljder och kriminalvården behöver skärpas och stärkas för att upprätthålla de gränser som vi tidigare tagit för givet.

Men ett samhälle där vi enkom lägger fokus på lagstiftning och de yttre ramarna – och inget fokus alls på den moral och etik som behövs inom dessa ramar: då kommer vi sannolikt inte att lyckas.

Tyvärr är vi väl i Sverige ganska dåliga på att prata just om dessa frågor. Ordet “moral” låter för många som mossigt och kanske unket, med negativ klang. Etik låter väl bättre för många, men är ändå ytterst oklart, mer än som en diskussion mellan kulturskribenter och på akademiska seminarier. Den offentliga kritik som länge funnits mot vårt kristna kulturarv har inte innehållit något alternativ. Snarare har vi lämnats med ett vacuum, där etik och moral ofta reducerats till en privatsak, inte en samhällsangelägenhet.

Sveriges resa från ett väldigt homogent samhälle med en monokultur mot ett mångfacetterat samhälle med många kulturella rötter och traditioner har i många fall varit en utmaning. I flera avseenden har denna förändring också hanterats illa eller helt lämnats vind för våg.

Det mångkulturella samhället är en enorm resurs och tillgång för vårt samhälle. Men ska vi kunna bygga ett samhälle för alla – och i synnerhet i det mångkulturella samhället – behövs en tydligare gemensam grund att stå på, också etiskt och moraliskt. En grund som också öppnar för nya perspektiv, som blickar utåt och inte inåt, som blickar framåt och inte bakåt. Lagen kommer att vara viktig, men den klarar inte uppgiften på egen hand.

För att kunna hedra Karl XV:s valspråk, “land ska på lag byggas”, behöver vi skapa förutsättningar för lagen att fungera. UPenns motto, att moralen behövs för lagen, tror jag kan ge en viktig ledtråd till vad som behöver stärkas – parallellt med poliser, fängelser och övrigt rättsväsende.

Den mindre välkända fortsättningen på Karl XV:s valspråk är “… och icke med våldsverk”. Nu är vi i ett läge där vi dessvärre ser just våldet öka och ta allt större plats i samhället. Vi måste hitta bort från detta så snart det går. Även om det sannolikt inte kommer att gå fort.

När blir AI din favoritförfattare?

Det talas mycket om att AI ska ta jobben från oss. Jag tror tvärt om.

En av mina favoritförfattare är P-O Enquist. Både hans val av ämnen och hans sätt att formulera sig fångar mig på ett sätt som jag har svårt att sätta ord på. Jag vet bara att alla hans böcker har fascinerat mig.

Så är det inte med alla böcker jag läst. Det känns onödigt att i detta sammanhang lista författare som jag INTE gillar, men det är nog uppenbart för er att vi alla föredrar vissa författare före andra.

På samma sätt är det ju med musik (jag gillar Stevie, Prince, Aretha), med filmer (jag har gillat filmer jag sett av Almodovar) och med måleri (jag hör till dem som gillar Lars Lerins akvareller).

Nu talas det om att AI ska kunna skriva romaner utan oss. Att musik kan skapas utan mänsklig inblandning. Det kan såklart vara sant – rent tekniskt. Men blir det bra? Kommer vi att fångas av en AI-genererad text eller en AI-genererad musik på samma sätt som vi kan fångas av en text av Dostojevskij. Eller fångas av musik som är skriven av Bach?

Ett stöd för utveckling – självfallet. En ersättare till det mänskliga – osannolikt.

Kanske kan vi skapa fin musik och fina texter med hjälp av AI. Men mycket av mänsklig verksamhet – och mycket av det vi skapar – är mer än bara data. Det är berättelser, historia, kulturer, risktagande, otydligheter, tydligheter, vägval.

Väldigt många av oss har ett arbete där den mänskliga aspekten är helt avgörande. Du behöver inte vara en uppburen författare för att bidra med ett helt avgörande perspektiv när produkt A eller tjänst B skapas.

Vi ska inte bli konstnärer, allihop. Men vi måste alla fundera på hur vi kan bidra med våra unikt mänskliga perspektiv till det arbete vi gör.

Sitter vi still och tror att AI-revolutionen går över snart: då blir det problem. Men om du funderar lite på hur du, med ditt unika bidrag och din kreativitet kan bidra till det mänskliga och unika: då kommer det att finnas att göra.

I framtiden kommer vi att vilja möta olikhet, inte bara likhet. Vi vill möta personligheter, inte bara robotar. Vi vill inte ha system som är tillrättalagda, vi vill ha brokighet och variation. Människor är olika – och unika – och erbjuder därmed en variation som också skapar ett samhälle som inte bara är en tekniskt perfekt lösning på alla samhällsproblem. Väldigt få vill nämligen bo i det perfekt tillrättalagda samhället.

Just olikheterna kan vara den avgörande punkten. Vi behöver mångfald, olikheter och variation i våra liv.

Det mekaniska och repeterbara kan nog ersättas av en maskin. Men maskinen kommer ändå aldrig att ersätta det mänskliga.

Så trots att vi utmanas av tekniken och trots att moderna verktyg kan göra vad vi människor kunnat, så tror jag att utvecklingen ytterst gynnar just det mänskliga i våra liv. Det är först genom att vara ÄNNU mer människor, odla våra personligheter och bidra till mångfalden ännu mer än innan som vi kommer att klara oss i konkurrensen med de tekniska verktygen.

Det tycker jag är en trösterik tanke.