månadsarkiv: februari 2013

Som vanligt – eller annorlunda? eller Därför hatar jag repriser

Jag har tillbringat några dagar med skidåkning tillsammans med en ganska stor grupp andra. Det är alltid roligt och lärorikt. Jag tycker om slalom och uteliv i lagom doser.

Detta skidläger har genomförts ett antal gånger – kanske tio. Och alltid på samma ställe.

Och när något blir tradition är det lätt att formerna stelnar, att man söker efter rutiner och efter likheter. “Så här brukar det vara”. “Så gör vi alltid”.

Jag är inte emot traditioner. De har ett värde och ibland är de till och med nödvändiga. Det är inte fel att vi hälsar med höger hand, har vissa regler för bordsskick och att vi firar jul på samma tidpunkt varje år.

Och om något är bra ska vi inte ändra för ändrandets skull (note to self: ändra inte i onödan, Magnus). If it ain’t broken, don’t fix it.

Men dessa ramar ska kanske just vara ramar, så att vi sedan kan fylla dem med innehåll. Bordsskicket är inget självändamål. Det är ett antal regler som gör att vi lättare ska kunna umgås på ett enkelt sätt kring matbordet. Julen är inget självändamål. Det är en ram för att för att kunna umgås med våra familjer, glädjas åt Jesu födelse, frossa i mat, skämma bort våra barn (stryk det som inte passar just dig).

Jag tror att vi på tok för ofta söker efter likheterna, efter rutinerna och efter repriserna. Ramarna har liksom blivit viktigare än utrymmet för eget skapande inom dessa ramar. Ramarna behövs, men vi ska inte lägga något fokus på dem. Låt dem bli just de ramar som lyfter fram något annat.

Vi vet med säkerhet att livet förändras hela tiden, att nya situationer löses på nya sätt och att olika människor på olika sätt bidrar till att varje situation blir unik på sitt sätt.

Vi vill inte ha repriser i våra liv. Vi vill att de ska utvecklas, gärna bli bättre men i synnerhet fyllas med nya intryck, nya människor och nya berättelser.

Att få samma tidning – med samma innehåll – levererad i brevlådan varje morgon hade till slut blivit ganska meningslöst. En tv-kanal med bara repriser skulle till slut ta död på oss.

Låt oss jobba på att hitta rätt ramar i livet – gärna stabila och fasta. Men låt oss sedan lägga all vår kraft på att fylla dessa ramar med spännande, nytt och kreativt innehåll.

Ännu en gång blev jag en betalande kund

Jag har inte analyserat boksluten eller ekonomin för bolag som Evernote, Dropbox, Runkeeper eller Waze. Tjänster som jag använder regelbundet, som jag inte betalar för och som jag är väldigt nöjd med.

Inte betalar för – fram tills nu vill säga.

Jag har sedan länge ett premium-konto hos Flickr. Det är en tjänst som verkligen värdesatt på så många sätt (backup, socialt). Och jag köper gärna tjänster som ger mig ett mervärde som jag känner att jag kan ha konkret nytta av.

Nu hände det igen: Runkeeper blev en pro-tjänst för min del. Den konkreta nytta är kanske inte uppenbar: jag var mest ute efter att kunna dela min position live när jag cyklar eller åker skidor. Men det i sig är ju roligt.

Men inte minst är prislappen så rimlig och tjänsten så bra att jag gärna bidrar med några kronor  ytterligare för att denna affärsidé ska flyga.

För bra gratistjänster på nätet är gissningsvis andelen gratisanvändare enormt mycket större än de som betalar för sig. Och jag har som sagt inte analyserat ekonomin för dessa bolag. Men jag tror mig veta att framgången – för den finns där – handlar om att göra något bra, som många vill ha. Och att sedan lägga till fler saker, som gör tjänsten ännu bättre och sätta en ganska rimlig summa för denna tjänst.

Om din marknad är global (vilket ju dock inte är givet) är sannolikheten inte mikroskopisk att det ändå uppstår en marknad av ganska betydande storlek.

Följ mig gärna i spåren idag. Eller till och från jobbet när jag cyklar. Lovar dock inte att chatta med er på vägen.

Våra nya identifikationer

Jag skrev en gång en krönika på temat “Vad ska vi skriva på våra gravstenar”. I en tid då vi knappast längre kan identifiera oss med “Lantbrukare”, “Disponent”, “Folkskollärare” eller ens “Professor” eller “Journalist” reflekterade jag över hur vi ska kunna beskriva oss också när ett liv ska summeras.

Visst kan man tänka sig att skriva “Projektledare” eller “Webbdesigner” även på våra kommande gravvårdar.

Men det blir allt svårare. Dels för att dessa begrepp inte längre ger en rimlig bild av oss: vi fyller våra titlar med så mycket mer än bara det mest uppenbara. Och dessutom byter vi titlar lika ofta som vi byter gardiner i köket. Ja, troligen betydligt oftare.

Kanske är frågan om vad det ska stå på gravvården ganska ointressant för gemene man, men låt mig ändå formulera en tanke.

Skulle det vara möjligt att ersätta våra titlar med egenskaper?

Så att det stod: “Magnus Höij – 1965–2065 — Kreativ och visionär” (Jag hoppas att jag blir hundra och jag hoppas ännu mer att jag uppfattas som kreativ och visionär, även om båda dessa är ganska fromma förhoppningar).

Eller “Noggrann och ambitiös”? “Analytisk och arbetssam”? “Hederlig och ärlig”?

Jag inser att vissa personer kan få svårare att formulera sina egenskaper så att det uppfattas som både träffande, beskrivande och ärligt.

För egen del skulle säkert “Ostrukturerad och orealistisk” kunna vara rimliga egenskaper. Men fördelen med att fundera igenom inte vilka titlar vi sätter på gravstenen och istället fundera på vilka egenskaper vi förknippas med är att det också kan vägleda oss genom livet.

För många skulle det inte skada om man funderade lite på hur andra betraktade dem och inte bara vilka formella erövringar de har klarat av.

Bilåkande – och moderna tjänster

Jag har alltid önskat mig en gps till bilen. Jag hade en i min hand ett tag. Den var dock trasig och jag lämnade tillbaka den med ett tillgodokvitto i handen som senare blev en hårddisk istället.

Nu inser jag vilken tur jag hade som inte skaffade en dedikerad gps. Istället har alla smarta tjänster flyttat in i min mobil och resan upp till Hassela har jag haft sällskap av Waze, som i sin tur erbjuder massor av kompisar längs vägarna.

Inte nog med att jag slipper en apparat i bilen ytterligare. Dessutom skapar det sociala med Waze ett konkret mervärde: jag får tips om var det är köer, blir påmind om att hålla hastigheten (genom påminnelser om fartkameror och poliser längs vägen) och kan hitta bra tjänster längs vägen. Dessutom får jag chansen att bidar tillbaka till övriga resenärer.

Vi vet ju redan att tjänster flyttar runt och att tydliga nischer, där man tidigare dominerat, kan raderas mer eller mindre över en natt. Fråga gps-tillverkarna. Fråga Nintendo. Fråga Nokia.

Men hur gör vi då för att undvika att vara den som tappar en till synes helt stabil plattform och marknad?

  • Våga ifrågasätta dig själv, utmana dig själv och var din egen värsta konkurrent.
  • Ändra hela tiden. Slå dig aldrig till ro. Sök hela tiden efter nya vägar framåt.
  • Var extremt lyhörd för marknadens krav. Om den verkar tycka att något inte fungerar bra, ändra. Försök fundera ut hur du kan bidra ännu mer till att kunderna blir nöjda – ofta går det inte att fråga kunderna om sådant. Du måste erbjuda dem något de inte visste att de ville ha.
  • Lyssna ännu mer på de som du ännu inte har som dina kunder. Vad efterlyser de? Hur kan du erbjuda dem något som du inte gjort tidigare?
  • Var inte orolig för att misslyckas. Det sker nämligen för alla förr eller senare.

Söndag – mot skidåkningen

Idag, söndag, blir det bilåkande mot fjällen. Eller i alla fall mot några backar – osäker på om det egentligen kan anses vara fjäll dit vi ska.

Därav ett kortare inlägg. Låt oss hoppas att jag kan bidra med några djupare tankar på måndag.

Att släppa jobbet på en lördag

Mitt liv snurrar ganska mycket kring det event som vi har om någon dryg vecka – Webbdagarna. 1400 personer kommer till Stockholm Waterfront för att lyssna på spännande talare från olika håll, för att nätverka och för att bli inspirerade.

Det är uppenbart att detta är en viktig aktivitet för mitt företag, för Internetworld och givetvis även för mig personligen. Jag har trots allt jobbat med detta event under lång tid och genom åren bara sett ett ökat intresse.

Det rör sig om stora pengar, för oss, för våra partners och för våra besökare. Det rör sig om höga förväntningar från alla håll.

Och därför är det också givetvis rimligt att detta blir en aktivitet som präglar mer än bara arbetstiden mellan 8 och 5. Jag grubblar mycket på olika talare ska kunna bygga en helhet, hur jag själv ska kunna bidra och hur vi bygger ett paket med tusen små detaljer som ändå inte spretar åt olika håll.

Det handlar mest om tänkande. Jag sitter inte framför datorn hela helgerna. Men mina tankar gör nog att mina mejl, mina möten och mina egna bidrag i veckan som kommer blir mer genomarbetade, mer genomtänka. I alla fall hoppas jag det.

Nu är det lördag, jag vet att många av de smartaste hjärnorna i mitt nätverk ses på #SSMX på Hilton Stockholm Slussen. Jag borde kanske varit där. Det hade varit ett bra tillfälle att fånga upp smarta tankar, att nätverka och att peppa dem som är på plats med det lilla jag kan bidra med. (Vi kommer ändå att rapportera, så den delen är löst…)

Istället är det packande och städande som gäller för mig personligen. I morgon blir det lite skidåkning och några dagars avkoppling i den friska luften.

Ändå är jag övertygad om att jag kommer att fortsätta att processa mina tankar inför Webbdagarna. Det ligger liksom inte för mig att låta detta bli ett strikt professionellt åtagande. Jag investerar hela mitt varumärke i detta event, och lördagar, sportlov eller kvällar lär inte så i vägen för mitt fortsatta funderande, tänkande och processande.

Jag gör det mycket för min egen del, för att jag själv ska må bättre. Men förhoppningsvis bidrar det till lite, lite bättre struktur också på själva eventet.

Om två veckor vet vi.

Fyra saker som gjorde mig glad den här veckan

Jag blir glad varje dag. Och några saker blir jag glad av hela tiden.

Men några saker sticker ut, och den här veckan kvalade följande in bland de jag tyckte var extra spännande och roliga:

  • Lunchen med Ann Ageland och Hanna-Karin Grensman. Båda två otroligt drivna kvinnor med massor av energi och med en förmåga att få saker att hända.
  • Vårt “storyboard”, när vi planerar tidningens innehåll. Det är alltid en höjdpunkt, där stora och små frågor diskuteras, men framför allt ett tillfälle att få ur sig alla de galna, viktiga eller hyperaktuella idéer som jag bär med mig i huvudet.
  • IDG-mötet om läget och framtiden. I sina bästa stunder är IDG ett fantastiskt bolag att jobba på. Och i snitt är det nog klart över snittet.
  • Våra morgonmöten för att diskutera kommande Webbdagarna. Jag erskänner gärna att det är viss anpänning inför att möta 1400 förväntansfulla personer om knappt två veckor. Men just därför är dessa morgonmöten extra viktiga, både för jobbet skull men också bara för att kunna prata av sig.

 

Bejaka nya bekantskaper – varje dag

Det finns nog inget bättre sätt att lära sig nya saker på än att prata med nya människor. I synnerhet personer med andra infallsvinklar, bakgrund eller roller än du själv.

I veckan har jag haft två fantastiskt stimulerande luncher, i princip utan någon tydlig agenda mer än mitt intresse för att lära mig något nytt från någon annan.

Men det finns givetvis många fler tillfällen än det ganska strukturerade i att organisera lunchmöten.

  • Vem sitter bredvid dig på flyget?
  • Vem står bredvid dig i tunnelbanevagnen?
  • Vem står före dig i kön till ICA?
  • Men tränar bredvid dig på SATS?

Jo, jag vet. Det är inte direkt svenskt. Vi vill inte alltid möta nya människor, med mindre än att vi verkligen måste. Men låt oss ändra på detta! Gemensamt kan vi bidra till en kultur där vi sträcker ut en hand, möter nya och inkluderar fler i samtalet.

Lunchen – mitt favoritverktyg

Jag har redan nämnt att jag gärna lägger tid och pengar på nätverkande.

Min favorittid är lunchen och min favoritutgift är lunchnotan (i allt hårdare konkurens av frukostmöten).

Lunchen behöver ändå ätas. Det blir inte så mycket skrivet, utan mer pratat. Det blir tid för pratande och för lyssnande. Det blir tid för lite privat och lite professionellt. Och en timma (ibland lite drygt) är en perfekt tidsram.

Min favoritplats – i alla fall i Stockholm – för detta är Tranan på Odenplan.

Tranan ligger bra till för min egen del – nära jobbet. Dessutom mitt i stan och lätt att nå för vem som helst. Tranan har dessutom bra mat – vällagad, svensk och rejäl mat. Aldrig tråkig, alltid professionellt. Personalen är trevlig. Och dessutom är det en avspänd miljö, som inte känns högtravande eller stiff.

Så sent som idag hade jag tillfälle att skaffa ny bekantskap under trevliga former på ett av Tranans bord.

Vad vill du sprida vidare?

Jag intresserar mig ganska lite för sportnyheter, men den här veckan tog det skruv på allvar och fångade även mitt intresse när bandytränaren Michael Bratt och lagledaren Magnus Fryklund i Broberg retweetade ett inlägg som i praktiken var ett mordhot mot domaren Keijo Hyvärinen. (Läs även här)

Så här stod det i det som retweetades:

“Beställ – Nackskott på Keijo Hyvärinen – lägg i kundvagn – leverans 3 till 5 arbetsdagar. Tack Hells Angels. #svbandy #less #på #domare”

Efterspelet är inte klart ännu: den avstängning som de båda fått initialt ska prövas av Riksidrottsnämnden.

Jag känner inte dessa herrar och har ingen koll på hur snacket går i omklädningsrum eller i avbytarbåsen på en bandymatch.

Men jag är orolig för att snacket är just så här raljant och brutalt.

Jag tror inte att det rör sig om ett faktiskt mordhot, varken från Bratt/Fryklund eller från den som skrev inlägget från början. Men kanske ska polisen ändå undersöka saken – det är trots allt ett konkret hot.

Och jag har givetvis noterat att Michael Bratt tagit avstånd från sin retweet – gott så.

Men det finns några lärdomar i detta för oss alla.

  • Brutaliseringen av vårt språk är ingen önskvärd utveckling. Vi måste vara aktsamma om hur vi formulerar oss – i synnerhet om vi bara har 140 tecken på oss.
  • Jargongen i ett omklädningsrum lämpar sig inte för Twitter. Men den lämpar sig förmodligen inte heller för ett omklädningsrum. Låt detta inte bli ett skäl för att avstå från Twitter, utan från att helt sluta upp med skitsnack, hot, nedvärderande omdömen, sexistiska påhopp med mera, som jag tyvärr är övertygad om florerar i många idrottssammanhang. Och på skolgårdar. Och i fikarum. Och på en massa andra ställen.
  • Twitter är en extremt öppen plattform och budskap sprids lätt vidare, där bakgrund och sammanhang inte längre är lika tydliga. Har du budskap som lämpar sig bättre för de närmast sörjande finns det kanske bättre forum för diskussionen (Facebook? Telefon? Köksbordet?)
  • I en ledande position räcker det inte med att bara jamsa med och sedan skylla från dig. En chef och en ledare – och dit räknar jag självklart Bratt/Fryklund – har fått den positionen för att de är några vi andra ska ta rygg på och som vi förväntar oss ett ansvarstagande från. I det avseendet har de brustit denna gång.
  • Det finns en skillnad i att sprida vidare – retweeta – och att själv formulera ett budskap. Men vilket ställningstagande innebär det att reteweeta? Ställer man sig bakom? Är det ett sätt att sprida spännande tankar, rappa forumuleringar? Behöver du förstå hela sammanhanget? Behöver du ställa dig bakom innehållet? Detta håller vi på att lära oss. Jag tror inte vi är helt klara med denna fråga ännu.