Kritiken mot digitaliseringen – exempelvis av skolan – är just nu hård. Tyvärr hamnar vi i ett dike. Och av fel skäl.

“Målet för digitaliseringspolitiken är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.” Det går att läsa på regeringens hemsida.  Det är inget dåligt mål. Det är ambitiöst, kanske lite svårt att utvärdera. Men också helt i linje med Sveriges stolta tradition av att vara en framgångsrik ingenjörsnation.

Men just nu blåser ändå ganska snåla vindar kring just digitaliseringsstrategin. Inte minst digitaliseringen av skolan har fått utstå hård kritik, nu senast från Liberalernas partiledare, Johan Pehrson. I hans Almedalstal fick just skärmarnas roll i skolan hård kritik. Och förskolan ska vara helt skärmfri, om Johan Pehrson fick bestämma. Samma tongångar har hörts från Lotta Edholm, skolminister, och från flera andra debattörer.

Det antyds ibland att “digitaliseringen har blivit en överideologi”, som blivit viktigare än andra mål och ambitioner. Och att denna “fanatiska” inställning behöver brytas.

Jag har följt denna fråga så länge och så nära att jag är medveten om att det funnits överdrifter och visioner som dragit iväg – någon gång en bit bortom rimlighetens gräns. Men jag kan också lova alla debattglada i den aktuella debatten att den stora majoriteten av de som velat se mer av digitala verktyg i skolan gjort det för att de är övertygade om att skolan – och utbildningen – hade blivit bättre av just nya verktyg. Mycket bättre!

De digitala verktygen kan både bidra till ett bättre lärande, men också bidra till att ungdomen bättre kan klara av ett liv (och yrkesliv) präglat av datorer, internet, sociala medier, AI och mycket annat. Båda dessa mål känns så självklara 2023 att det nästan är märkligt att det behöver påminnas om.

IT-sektorn i dess bredaste mening vill bidra till båda dessa mål. Men IT-sektorn är också en lite spretig samling aktörer, med en lång rad viljor och förslag, som ibland kanske krockar, helt säkert spretar det rejält.

Det är ingen framgångsrik väg att bara köpa allt som IT-sektorn erbjuder, utan vidare tanke på hur detta ska bli en helhet, som stärker både elever, lärare, skolledare, pedagogik och skolans vidare uppdrag. Istället behövs ett ledarskap, där skolledare, lärare och kanske ibland också en och annan politiker bidrar till att sätta mål för skolans utveckling. Det skulle vara otänkbart för mig att 2023 leda en verksamhet utan att på bästa sätt nyttja de många nya verktyg som digitaliseringen erbjuder.

Men de digitala verktygen kommer inte att kunna lösa allt. Fysiska böcker kommer säkert att behövas länge än. Klassrummen behöver inte skrotas. Papper och penna är utmärkta verktyg – i rätt sammanhang. Mobiltelefoner och IPads behöver inte vara med på varje lektion. Och AI ska inte behöva tryckas in i varje ämne.

Även om skolan just nu är mest i skottgluggen gäller detta även andra samhällssektorer. Vården kan nyttja nya verktyg, men inte till allt. Rättsväsendet kan nyttja modern teknik – men inte enbart. Omsorgen har stor möjlighet att hantera både personalbrist och tidsbrist med digitala verktyg – men bara tillsammans med beprövade arbetsformer.

De som menar att “digitaliseringen blivit en ideologi” har fel. Men det politiska ledarskapet har inte givit de bästa förutsättningarna för skolan att nyttja de digitala verktygen på bästa sätt.

Just nu skrotar regeringen gamla strategier och svaren söks i gamla modeller och lösningar. Politiken vill visa “handlingskraft”, men söker sig tyvärr bakåt, inte framåt.

Regeringens strategi om att vi i Sverige ska vara bäst i världen på att nyttja digitaliseringens möjligheter innebär självfallet inte att allt som kan bli digitalt ska bli digitalt. Eller att allt som är digitalt är bra.

Men lägger vi fokus på orden “digitaliseringens möjligheter”, gärna med ett öppet sinne och en vilja till att utmana och ständigt lära, då är jag säker på att skärmarna, Ipads, mobiltelefoner och andra digitala verktyg kommer att stärka skolan, eleverna och Sverige som kunskapsnation. Digitaliseringen ska nyttjas i rätt sammanhang och där det gör nytta och skillnad.

Den “ideologi” för våra offentliga institutioner som jag vill se handlar om utveckling, lärande och förändring. Inte en återgång till gamla idéer och arbetssätt.