Min magkänsla säger mig att AI, Artificiell Intelligens, är något riktigt kraftfullt. Och kanske inte helt ofarligt. Är det möjligen att likna med kärnkraft?

Arbetet med att nyttja kärnkraft som energikälla började på 1930-talet, men i Sverige var det under 70- och 80-talen som kärnkraften byggdes ut i större skala.

Även om debatten om för- och nackdelar alltid funnits var tilltron till denna teknik stor i början. Numera är det välkänt att kärnkraften har ett antal fördelar och uppenbara nackdelar. I perioder har fördelarna fått mest utrymme i debatten, i andra perioder har det varit nackdelarna som övervägt.

AI-utvecklingen kanske kan liknas vid kärnkraften i just detta avseende. Vissa ser enorma fördelar och en stor potential. Möjligheten till utveckling, som hävstång för kunskap och effektivitet och som plattform för entreprenörskap. Allt detta lockar.

Men vissa ser såklart också hoten och riskerna: hela vägen från att enskilda arbetsuppgifter försvinner till att livet på jorden förstörs och maskinerna tar över. De värsta överdrifterna tar jag själv inte på så stort allvar, men självfallet finns det utmaningar och risker som måste övervägas.

Men precis som det är med kärnkraften måste debatten om AI kunna hantera både hot och möjligheter på en och samma gång. Vi behöver se till att våra kärnkraftverk är säkra i produktion och att uranbrytningen sker under rimliga förhållanden. Men vi ska också se till att nyttja kärntekniken till att ha stabil och planerbar energi.

AI-utvecklingen måste fångas på samma sätt. Vi behöver diskutera och debattera de etiska frågorna mer. Vi behöver rusta våra skolor för att ungdomarna ska förstå källkritik och bygga resiliens. Men vi ska samtidigt nyttja de nya landvinningarna för att skapa bättre samhällen.

Jämförelsen mellan AI och kärnkraft haltar såklart på flera plan: kärnkraften är väldigt centraliserad och bygger på enorma anläggningar, medan AI-utvecklingen är decentraliserad med en låg tröskel för nya aktörer. Men kraften i båda dessa tekniker är stor. Båda väcker känslor. Båda blir föremål för en bred samhällelig debatt.

Jag är positiv till kärnkraft, även om jag inte är naiv när det gäller risker med både uranbrytning och härdsmältor. Och på samma sätt ser jag stora fördelar med AI-utvecklingen, även om det finns scenarier som kan vara rejält dystra.

Jag kampanjade förvisso för Linje 1 när det var folkomröstning om kärnkraften 1980 – även Linje 1 precis som övriga alternativ i omröstningen hade avveckling av kärnkraften som mål. Linje 2 pratade om successiv avveckling, offentligt ägande och hushållning. På affischerna stod det “Avveckling med förnuft ger säkerhet och trygghet”. Linje 3 ville helt avveckla: “Avveckling inom 10 år och satsning på alternativ”. Idag hade vi formulerat alternativen annorlunda.

Om AI hade (Gud förbjude!) blivit föremål för en folkomröstning skulle väl Linje 2 haft slagorden “Utveckling med förnuft ger utveckling och konkurrenskraft”. Den kampanjen hoppas jag hade vunnit.

Tar AI våra jobb? Kanske. Men blir vi sysslolösa? Verkligen inte.

AI-utvecklingen har satt fart på diskussionen på arbetsplatser, kring kaffebord och i tidningarnas spalter. Snäppet efter Lena Anderssons krönika i SvD är väl AI-frågorna det som engagerat allra mest den senaste tiden.

En av farhågorna som många lyfter är att våra jobb – i synnerhet kontorsjobben – skulle vara hotade. AI verkar ju kunna göra ungefär det mesta som en kontorsknegare gör till vardags. Och visst: risken för att en och annan arbetsuppgift kommer att automatiseras är stor.

Men risken för att vi blir utan jobb är sannolikt mycket låg. Det beror på två saker: för det första att mängden arbete är inte konstant och för det andra att människan i grunden är en entreprenör.

För det första: oron för att vi skulle bli överflödiga när tekniken tar över bottnar i en galen tanke om att mängden arbetsuppgifter är konstanta. Om en maskin tar över mitt jobb, så görs förvisso just den arbetsuppgiften utan min inblandning. Men vad är det som som säger att vi inte kan utföra ännu mer arbete med teknikens hjälp, och dessutom mycket snabbare? Att vi kan få upp kvalitet OCH volym på samma mängd tid som innan.

Den mängd arbete som är helt nödvändig för vår överlevnad på jorden är nog väldigt begränsad: vi behöver mat, värme där vi bor och kanske lite kläder på kroppen. Det mesta vi lägger tid och energi på är mervärden som vi uppskattar och som skapar goda liv. Och om vi skulle kunna göra ännu mer, så hade vi såklart kunna göra våra liv ännu mer innehållsrika och meningsfulla.

Med AI kommer denna energi att kunna växlas upp. Med AI blev mängden “arbete” som kan utföras ännu större. Och möjligheten till ännu mer kvalitet och mervärden.

Mitt andra argument för att vi inte kommer att bli överflödiga är att människan i grunden är en entreprenör.

Om vi mot all förmodan skulle hamna i ett läge där vårt jobb blev automatiserat och där jag själv inte längre behövdes: ja då hade 99 procent av oss huggit tag i något annat. Vi människor vill vara sysselsatta. Vi vill skapa. Vi vara kreativa. Vi kommer att hitta på nya saker att göra.

Jag inser att aspekter som “pengar”, “status”, “utbildningar”, “juridik”, “jantelagar”, “kulturer” och kanske en del annat är och kommer att vara tillfälliga hinder för nya entreprenörer. Men människan är inte i grunden lat – hon vill jobba. Om ett jobb försvinner, kommer människan med all sannolikhet att kunna hitta ett annat.

Mängden arbete är nämligen inte konstant. Det finns hur mycket som helst att göra. Det kommer AI-utvecklingen inte ändra.

Politiken oroar sig för läsutvecklingen och skolministern vill hejda skolans digitalisering. Samtidigt dundrar AI-utvecklingen fram. Var möts dessa debatter?

Skoldebatten är hetare än på länge. Just nu pratas det mest om glädjebetyg, fuskande elever och om elevernas läsförmåga. Men det var inte länge sedan ägandeformer och vinstuttag från skolföretag var högst på dagordningen. Jag förstår att skolan väcker engagemang. Det finns få samhällsinstitutioner som är så centrala och viktiga som just skolan – hela vägen från förskola och grundskola till universitet och forskning.

Nu har alltså läsandet hamnat i fokus. Och i många fall har digitaliseringen i skolan fått skulden för att ungdomar läser allt mindre. “Massdigitaliseringen av skolan har varit ett misstag. Skärmar har tillåtits tränga ut böcker, papper och penna”, skriver skolminister Lotta Edholm i Göteborgs-Posten.

Och läsandet av papperböcker och att skriva för hand i skolan har som bekant blivit en egen kulturdebatt, med inlägg av bland annat Joel Halldorf, Johan Hilton, Mattias Beijmo, Paulina Neuding och många andra.

Samtidigt har AI-utvecklingen tagit enorma steg framåt. Debatten om AI-utvecklingen är nästan lika het som skoldebatten. Frågor om vad AI kan göra, vilka utmaningar som följer med utvecklingen och om eller hur vi ska reglera utvecklingen ställs av både tech-entreprenörer, politiker och kulturdebattörer. Även denna fråga är helt legitim. Vi bör vara väldigt uppmärksamma på utvecklingen: både i de möjligheter som ges, men också de användningsområden som kan vara skadliga för samhällsutvecklingen.

Även om jag alltså har full förståelse för både skoldebatten och AI-debatten verkar dessa debatter ske i två helt olika åsiktskorridorer. I den ena handlar det om att “digitaliseringen av skolan gått för långt”. I den andra handlar debatten om att “digitaliseringen och AI kommer att ställa helt nya krav på skolan, vad vi lär oss och hur”.

Det finns ett stort värde i båda debatterna: det är sannolikt så att att AI-utvecklingen kräver att vi lär oss läsa, skriva och räkna från grunden. Och mycket talar för att AI-utvecklingen faktiskt kommer att fundamentalt förändra skolans roll.

Det jag saknar är den i debatten som lyckas fånga båda dessa frågor, där AI-utvecklingen knyts samman med skolans grundläggande uppdrag och roll. Hur ska skola organiseras och utbildningen läggas upp för att eleverna ska klara sig i ett högt datoriserat och automatiserat samhälle och näringsliv?

Jag saknar också de pedagoger, lärare och skolledare som tar till orda och erbjuder sig att ta stafettpinnen. Frågan om hur vi bäst lära våra barn och unga att läsa, räkna och nyttja modern teknik bör trots allt lämnas åt de professionellt utbildade pedagogerna i samverkan med läromedelsförfattare och andra som kan erbjuda verktyg för lärande – inte minst digitala.

Jag utesluter inte att Lotta Edholm har rätt. Det finns många skäl till att läsa klassiska romaner – inte bara att läsa sammanfattningen på Twitter eller se tv-serien. Och när Joel Halldorf argumenterar för att djupläsningen är värdefull, så är det med viktiga poänger. Vi behöver kunna läsa långsamt och reflekterande, inte minst när vi behöver förstå komplexa samband och att reflektera över sammanhang som inte är uppenbara.

Men lika sant är det att teknikutvecklingen just nu ritar om kartan för både näringsliv och samhälle i grunden. Skolan kommer att beröras, liksom lärarna och pedagogiken. AI-debatten är självfallet mycket mer trevande: vi upplever just nu ett vulkanutbrott, och har ingen aning om vilka konsekvenser utvecklingen kommer att få.

Ska man vara välvillig kanske man kan hävda att skoldebatten om läsandet och skrivandet handlar om att rusta våra ungdomar för det moderna, digitala samhället. Men i så fall saknar jag fortsättningen: om vi tar bort det digitala i tidiga år, när ska då datorer och mobiltelefoner nyttjas för lärande eller för förståelse? Och hur nyttjar vi – eller hur parerar vi – det faktum att varje skolelev från unga år bär med sig en extremt kapabel dator i form av en mobiltelefon i sin ficka hela dagarna?

Skoldebattörerna behövs i AI-debatten. Och skoldebatten måste omgående börja handla om hur vi bäst kan rusta våra ungdomar till att samspela och nyttja tekniken. Inte om hur de blir överkörda av den.

I en tid då näringsliv och det offentliga skriker efter duktiga ingenjörer och kvalificerad personal, då är det extra viktigt att kunna berätta vad just en ingenjör gör.

Jag har en god vän, som jag lärde känna under mina år i studentpolitiken. När vi gemensamt arbetade på kansliet för Sveriges Förenade Studentkårer – det var nu ganska många år sedan – pratade vi om hur vi brukade beskriva våra jobb när vi kom hem till släkt och vänner.

– Jag brukar säga att jag jobbar på kontor, sa min vän då.

– Det blir för krångligt att ge sig in i att beskriva allt arbete med rapportskrivande om svensk utbildningspolitik eller med möten med ministrar om studenters bostadssituation.

Jag förstod honom. De kontorsjobb som många utför idag ser förrädiskt lika ut: man sitter framför en dator, en stor skärm och ett tangentbord. Telefonen och Ipad:en är såklart givna komplement. Numera har datorn även en kamera för allehanda möten. Någon kanske har lite pappershögar vid sidan av datorn. Något foto på barnen, kanske? Men annars är det mesta lika.

Det som skiljer jobben åt är det som händer på och bakom skärmen.

Så när barnen ska beskriva vad mamma eller pappa gör på jobbet är det inte ovanligt att det summeras med: “mamma sitter vid datorn och pratar med skärmen”. Eller “pappa pratar i telefon och sitter i möten”.

Detta trots att samma mamma och samma pappa på dagarna ägnar sig åt att ta fram nya, innovativa och klimatsmarta energisystem. Eller utveckla distributionssystem för nya läkemedel. Eller där de jobbar med att leda andra ingenjörer, ekonomer, jurister och experter, så att de får bästa förutsättningar att både trivas på jobbet och med livet i stort. Uppgifter som är enormt olika, och som kräver helt olika typer av arbetssätt och kompetenser.

Vi har alla våra bilder av vad en bonde gör – även om alla begriper att det är ett väldigt komplext uppdrag att driva ett modernt jordbruk. Och vi har alla våra bilder av vad en brevbärare, kock , snickare, butikspersonal eller sjuksköterska gör. Även om även dessas arbetsuppgifter alltid haft gott om komplexitet och med tiden förändrats och utvecklats.

Om vi ska locka fler unga till ingenjörsutbildningarna, och om vi ska få fler att vilja ta tekniska jobb när de väl börjar jobba: då måste vi bli bättre på att kunna beskriva vad en ingenjör gör. Och glädjen i att just jobba med modern teknik.

Många ingenjörsuppdrag är idag tjänstemannauppdrag. Det är jobb som görs på kontor. Datoriseringen och digitaliseringen är givna verktyg för att göra jobbet både roligare och effektivare. Detta har i allt väsentligt varit en positiv utveckling.

Men hur lockar vi fler att inte bara “jobba på kontor” och “jobba med datorer”? Hur kan vi synliggöra effekten av det en duktig ingenjör gör?

Jag tror för min del att vi måste börja öva: på att berätta om våra jobb, om våra uppdrag och våra resultat så att våra barn och våra föräldrar ser konsekvenserna än tydligare. Om vi kan få sonen, 5 år, att koppla mammas datorjobb med “ren luft i ditt klassrum”, “smarta sätt att boka ett hotellrum” eller “broar som håller för riktigt tunga lastbilar” – ja, då kanske ännu fler barn ser värdet i att läsa lite mer matematik och fysik.

Även om de kommer att “jobba på kontor” resten av sina liv.

Hur kan du leda och bäst dra nytta av en professor? Jag tror den frågan kan hjälpa oss att nyttja AI-verktygen på bästa sätt.

Med de nya AI-verktygen står vi inför ett – möjligen? sannolikt? – stort kliv i utvecklingen. Tjänster som ChatGPT och många andra erbjuder inte bara kunskap, utan också kontext och sammanhang som många av oss säkert fascineras av. Jag gör det definitivt.

Men utöver förmågan att formulera sig mycket väl i skrift gör ChatGPT det med ett stor trovärdighet och ett rejält självförtroende. Resultaten du får andas inte direkt tveksamhet. Tvärt om: när systemet blir påkommet med att ha fel, vilket ju förekommer regelbundet, ursäktar sig systemet förvisso, men glider sedan undan ansvaret för att sedan vid nästa förfrågan uttala sig lika tvärsäkert om saker som systemet inte känner till.

Men låt oss inte hänga upp oss på de få felaktigheterna som ibland smyger sig in. Det är inte min poäng. Poängen är just förmågan att ha tillräckligt rätt och inte minst uttala sig med stor trovärdighet.

Jag föreställer mig att Chat GPT och andra AI-verktyg skulle kunna ses som en professor som vet väldigt mycket, kan väldigt mycket och som dessutom utstrålar en ordentlig trovärdighet.

Hur kan då du, som nyttjar AI-verktygen till allt mer kritiska tjänster och uppgifter, lita på att du får ett bra svar? Och med system som förmår att väga in många olika perspektiv: hur kan du bedöma att den avvägningen görs på ett klokt sätt?

Just nu ställs vårt skolsystem för en utmaning när elever och studenter använder Chat GPT för att lösa allehanda uppgifter i sin utbildning. Vissa ser det som ett problem. På kort sikt är det kanske det, men på lite längre sikt handlar det om att vi måste lära oss att hantera de nya systemen och anpassa våra utbildningar efter dem. En av frågorna vi måste fundera på är vad studenten behöver kunna, och vad vi kan lämna över till tekniken att svara på.

Jämför gärna med en miniräknare eller kanske Microsoft Excel. Det faktum att Excel är bra på att räkna betyder inte att vi som använder systemet ska sluta lära oss matematik. Tvärt om behöver vi bli ännu bättre på matematik, analys, statistik och geometri för att kunna använda alla Excels funktioner på bästa sätt.

På samma sätt: det faktum att ChatGPT är bra på att formulera affärsplaner, ge historiebeskrivningar, personporträtt eller skriva debattartiklar betyder inte att vi som nyttjar systemet ska lära oss mindre om allt detta. Det förhåller sig förmodligen exakt tvärt om.

Lärdomen är att vi måste blir bättre på att nyttja tekniken, vilket innebär att vi måste vara väldigt kompetenta beställare. I min värld betyder det att vi måste vara ännu bättre utbildade. Kunna ännu mer om det vi ska beställa, fråga om och utreda. Att vi måste bli ännu bättre på källkritik. Kunna göra avvägningar ännu bättre än innan.

Sedan kommer AI-verktygen såklart att användas friskt av många som inte har en aning, som inte vet något eller som inte kan bedöma vad som är stort och vad som är litet, vad som är bra och vad som är dåligt. Det är inget nytt – och det kommer att finnas många magplask längs vägen. Men den kloka utvecklingen sker när bra och kloka frågor ställs, och där svaren som kommer tillbaka kan förstås, tolkas och även ifrågasättas.

De nya AI-tjänsterna kommer inte att ersätta människorna. Men de kan växla upp farten, bli en fantastisk resurs för utveckling och kreativitet.

Och när du nu får en liten professor vid din sida som hjälper dig med både det enda och det andra: se då till att bli en riktigt bra samtalspartner. Och kravställare.