månadsarkiv: september 2022

Hur möts ingenjören med politikern?

Just nu formas den nya regeringen – och därmed också formerna för att försöka lösa många av samhällets stora utmaningar. Men vad lämpar sig för politiken? Och vad bör lämnas åt professionen?

Energiförsörjningen hör till de riktigt stora politiska frågorna just nu. En delvis avvecklad kärnkraft, ett underdimensionerat och eftersatt kraftnät, kommande miljöprövningar av vattenkraften, en i många fall motsträvig utbyggnad av vindkraften – och på det en koppling till elmarknaden på kontinenten så har vi där en mix av komponenter som skapat stora bekymmer för politiken.

Självfallet finns det här en hel del frågor som politiken måste lösa.

Men det svenska energisystemet, med alla sina fel och brister, designades en gång med ett stort inslag av ingenjörskunnande. Vattenkraften i norr, kärnkraften i söder: tillsammans skapade det en balanserad och reglerbar elmarknad som tjänat Sverige väl.

Det var en god planering och ett stort inslag av ingenjörskunnande som lade grunden för detta system: inte politisk populism och kortsiktighet.

Jag slås av att många av våra samhällsutmaningar just nu skulle behöva bottna i en god och genomtänkt analys – inte 30 sekunder av slagord i TV4.

Jag tror att många av de problem som politikerna idag brottas med skulle må bra av om några kunniga ingenjörer fick göra en genomtänkt plan, som tog hänsyn till många dimensioner och som vägde samman för och nackdelar till en helhet.

Nej: det hade inte automatiskt blivit slagkraftiga valaffischer vid Sergels Torg. Men det hade blivit genomtänkt och sannolikt löst problemen på ett bättre sätt.

Och detta gäller sannerligen inte bara energisystemet i Sverige. Vårt väg- och järnvägsnät har varit föremål för på tok för många politiska löften och utspel. Stadsplaneringen har på många håll präglats av en total brist på planering (och kanske även på politiskt ansvarstagande). Vår digitala infrastruktur – inklusive utbyggnaden av våra mobila basnät – skulle verkligen behöva formas mer av planering och ingenjörskunnande än av politiker.

Knäckfrågan är såklart var gränsen mellan politik och expert går. Vilka domäner ska politiken råda över, och i vilka sammanhang bör ansvaret lämnas till experterna?

Ett av de stora problemen är att politiken inte har tid att tänka efter: att det utlovas korta, snabba åtgärder också på riktigt stora samhällsproblem.

Vi vet såklart att ny kärnkraft inte kommer att lösa bristen på energi i vinter. Men i debatten låter det så.

Vi vet att nya stambanor tar många, många år att bygga. Ändå intecknas både problem och möjligheter på dagens samhälle.

För att hantera konflikten som kan finnas mellan ingenjörerna och politikerna behöver vi nog i många fall renodla inte politiska områden, utan tidshorisonter.

Politiken måste peka på en riktning och fokusera på visionerna.

Ingenjörerna är fenomenala på att lösa problemen, om de bara vet vad problemet är.

När politikerna försöker vara ingenjörer går det ofta väldigt dåligt.

Ungefär lika dåligt som när ingenjörerna tvingas vara politiker.

Stödröster är också röster

När kommentatorer pratar om “stödröster” brukar det mest handla om röster som inte är lika ärliga som andra röster. Det stör mig.

Begreppet “stödröster” brukar användas för de som röstar på ett annat parti än sitt “förstahandsval”. “Stödrösterna” går inte sällan till partier som ligger nära spärren (i riksdagsvalet är det ju som bekant fyra procent). Vänsterpartiet har historiskt fått en del sådana röster, även Kristdemokraterna har säkert haft en del röster från de som tidigare var moderata väljare.

Många politiska kommentatorer brukar tala lite förminskande om just dessa “stödröster”. Jag undrar dock varför de inte ses som lika legitima eller ärliga som andra röster? Det finns ju massor av olika skäl till att rösta på ett visst parti eller en viss företrädare. Låt mig lista några av de som jag kan tänka ut.

Det går att rösta på en ideologi. Man kanske ser sig som socialist och röstar på Vänstern eller Socialdemokraterna. Man kanske är konservativ och röstar på Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Man kanske är liberal och tänker att Centern eller Liberalerna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på politiska förslag. Det brukar vara dessa som man matchar mot i olika valkompasser på nätet. Det är ju ibland tydligt kopplat till ideologierna, men inte alls självklart. Om man vill avveckla regionerna kanske man väljer Kristdemokraterna. Om man vill se över Public Service-bolagen kanske Sverigedemokraterna kan vara ett alternativ.

Det går självfallet också att rösta på företrädarna för ett visst parti. För vissa är Magdalena Anderssons ledarskap viktigt och bidrar till en röst på Socialdemokraterna. För vissa kanske Johan Pehrson från Liberalerna utgör ett starkt skäl till att rösta på just det partiet.

Några röstar säkert på ett parti av gammal vana – “vi har alltid rösta på Centerpartiet i vårt familj”.

Ytterligare några röstar säkert baserat på sin “klass”: “jag är arbetare och är medlem i ett LO-förbund. Därför röstar jag på Socialdemokraterna”.

Därutöver finns det nog en del som känner sig mer som “borgerliga”, “tidigare Alliansvänner” eller önskar ett rödgrönt styre – mindre viktigt exakt vilket parti som blir störst.

Det är heller inte ovanligt – i synnerhet inte i detta val – att vissa röstar EMOT något – exempelvis Sverigedemokraterna. Det skulle kunna betyda en röst på Centerpartiet. Eller på Miljöpartiet.

Jag tycker personligen inte att en “stödröst”, där man vill ge ett litet parti en chans att vara kvar i riksdagen, är en sämre röst än någon annan röst. Och argumenten för att stödrösta är minst lika logiska och rationella som något annat av alternativen som jag skissat på ovan.

Jag tror rent av att alla röster på något sätt kan kallas för “stödröster”. Varje röst blir ett stöd för en tanke, en rörelse, en person eller en vision. I valkuvertet kan vi inte skicka med någon annan tanke än just detta: stödet.

Fokus på samverkan och enighet

Valet är över – nu börjar jobbet. Jag hoppas att den nya regeringen fokuserar på framtiden, möjligheterna och inte minst samförstånd och samverkan.

Årets valrörelse har varit sällsynt fokuserad på problem, utmaningar och elände. Alla har bidragit, men vissa mer än andra, till att ge en mörk och dyster bild av det svenska samhället.

Tänker vi efter vet vi att det inte är så. Visst finns det utmaningar och problem. Vissa är stora, inte minst klimathotet. Men det finns också så otroligt mycket bra att bygga på.

Ingenjörskunnandet. Ett hållbarhetstänkande i både stort och smått. Ett innovativt och framåtlutat näringsliv. En samförståndsanda i näringsliv och samhälle som bygger på decennier av indoktrinerade av demokratiska värderingar. Respekten för både män och kvinnor. En fantastisk natur. En öppenhet mot omvärlden. Och mycket annat.

Men svartmålningen av läget i landet är inte bara dålig och felaktig i sak. Den har också bidragit till en splittring. En splittring mellan partier och partiföreträdare. Men än värre: en splittring kring köksborden, bland väljare. En uppiskad stämning. En känsla av dysterhet hos vanliga medborgare.

I förlängningen skapar det ett fokus på ett “vi” och ett “dem” som jag är mycket orolig för. En känsla av att “de” vill förstöra landet. En känsla av att “de” inte vill väl.

Jag är övertygad om att alla partier och de allra flesta partiföreträdare på något sätt vill ställa saker och ting till rätta. Att de vill väl. De kanske inte vill exakt samma sak som du vill. Men de vill bygga något som de tror är bra.

I år har alltför många gått till valurnorna med känslan av att de politiska motståndarna är ute för att förstöra och sabotera. Det är ytterst olyckligt.

Även om det finns politiska förslag som verkar helt galna tror jag att vi gör rätt i att försöka förstå motståndarnas utgångspunkter. Att försöka tolka välvilligt. Att försöka se den större bilden och de bakomliggande faktorerna.

Nu är valrörelsen över. Nu tar nästa fas vid. Den måste innebära fokus på förståelse och samverkan.

Och den måste dessutom fokusera på möjligheterna: på det som är bra och det vi kan lösa gemensamt.

Bilden av ett samhälle i förfall och splittring är usel. Dels för att den inte lägger grunden att fortsätta utveckla landet. Dels för att den inte är sann.

De bortglömda företagarna

Om en knapp vecka är det val. Det är obegripligt att så lite utrymme ägnats åt företagandets villkor.

Jag gillar politik. Jag gillar val. Och jag har fullaste respekt för politiker på alla nivåer och våra demokratiska institutioner.

Årets valrörelse rymmer viktiga frågor: vårt energisystem behöver verkligen stärkas, utanförskapet är ett reellt samhällsproblem, krigets konsekvenser, bland annat för vårt militära försvar, är såklart en självklar fråga 2022.

Men en sak som fått obegripligt lite utrymme är företagandets villkor. Jo, det är såklart ingen nyhet. Så brukar det vara. Och jag inser att företagare är en målgrupp som ganska få politiker vill fokusera på.

Men ändå: grunden för vårt välfärdssystem – liksom grunden för bland annat integrationsarbete och mycket annat – är ju företagarnas insatser. Företagens möjligheter att anställa, växa, skapa skatteintäkter för staten – och att med sina innovationer, visioner och produktivitet också bygga moderna, hållbara och smarta samhällen: allt detta borde diskuteras mycket mer.

För även om vi har många framgångsrika företag – och även om vårt näringslivsklimat rymmer en hel del goda inslag – behövs det göras mer. Och frågorna behöver lyftas in i debatten, inte minst som en påminnelse om politiken skulle vara lamslagen om inte företagarna bidrog med sina insatser, både finansiellt och socialt.

Visst: alla löften om sänkta elpriser ska även gälla företag, har vi fått höra. Och visst: Moderaterna och några andra vill göra det mer lönsamt att arbeta (en i sig god sak). Det kan finnas andra förslag i debatten som jag missat. Men ingen kan påstå att företagandets villkor har fått en framträdande roll i debatten.

Entreprenörskap och företagande rymmer så väldigt mycket, även sådant som politiken har rådrum över. Exakt vad politikerna vill lägga fokus på får de såklart själva bestämma. Men att debatten saknas är sorgligt.

Oavsett detta måste vi alla som kan göra vår röst hörd. På söndag är sista dagen – själv behöver jag av olika skäl förtidsrösta. I år har det varit svårare än på länge att välja. Men nu har har jag bestämt mig.

Det behöver du också göra.