Min magkänsla säger mig att AI, Artificiell Intelligens, är något riktigt kraftfullt. Och kanske inte helt ofarligt. Är det möjligen att likna med kärnkraft?

Arbetet med att nyttja kärnkraft som energikälla började på 1930-talet, men i Sverige var det under 70- och 80-talen som kärnkraften byggdes ut i större skala.

Även om debatten om för- och nackdelar alltid funnits var tilltron till denna teknik stor i början. Numera är det välkänt att kärnkraften har ett antal fördelar och uppenbara nackdelar. I perioder har fördelarna fått mest utrymme i debatten, i andra perioder har det varit nackdelarna som övervägt.

AI-utvecklingen kanske kan liknas vid kärnkraften i just detta avseende. Vissa ser enorma fördelar och en stor potential. Möjligheten till utveckling, som hävstång för kunskap och effektivitet och som plattform för entreprenörskap. Allt detta lockar.

Men vissa ser såklart också hoten och riskerna: hela vägen från att enskilda arbetsuppgifter försvinner till att livet på jorden förstörs och maskinerna tar över. De värsta överdrifterna tar jag själv inte på så stort allvar, men självfallet finns det utmaningar och risker som måste övervägas.

Men precis som det är med kärnkraften måste debatten om AI kunna hantera både hot och möjligheter på en och samma gång. Vi behöver se till att våra kärnkraftverk är säkra i produktion och att uranbrytningen sker under rimliga förhållanden. Men vi ska också se till att nyttja kärntekniken till att ha stabil och planerbar energi.

AI-utvecklingen måste fångas på samma sätt. Vi behöver diskutera och debattera de etiska frågorna mer. Vi behöver rusta våra skolor för att ungdomarna ska förstå källkritik och bygga resiliens. Men vi ska samtidigt nyttja de nya landvinningarna för att skapa bättre samhällen.

Jämförelsen mellan AI och kärnkraft haltar såklart på flera plan: kärnkraften är väldigt centraliserad och bygger på enorma anläggningar, medan AI-utvecklingen är decentraliserad med en låg tröskel för nya aktörer. Men kraften i båda dessa tekniker är stor. Båda väcker känslor. Båda blir föremål för en bred samhällelig debatt.

Jag är positiv till kärnkraft, även om jag inte är naiv när det gäller risker med både uranbrytning och härdsmältor. Och på samma sätt ser jag stora fördelar med AI-utvecklingen, även om det finns scenarier som kan vara rejält dystra.

Jag kampanjade förvisso för Linje 1 när det var folkomröstning om kärnkraften 1980 – även Linje 1 precis som övriga alternativ i omröstningen hade avveckling av kärnkraften som mål. Linje 2 pratade om successiv avveckling, offentligt ägande och hushållning. På affischerna stod det “Avveckling med förnuft ger säkerhet och trygghet”. Linje 3 ville helt avveckla: “Avveckling inom 10 år och satsning på alternativ”. Idag hade vi formulerat alternativen annorlunda.

Om AI hade (Gud förbjude!) blivit föremål för en folkomröstning skulle väl Linje 2 haft slagorden “Utveckling med förnuft ger utveckling och konkurrenskraft”. Den kampanjen hoppas jag hade vunnit.

Tar AI våra jobb? Kanske. Men blir vi sysslolösa? Verkligen inte.

AI-utvecklingen har satt fart på diskussionen på arbetsplatser, kring kaffebord och i tidningarnas spalter. Snäppet efter Lena Anderssons krönika i SvD är väl AI-frågorna det som engagerat allra mest den senaste tiden.

En av farhågorna som många lyfter är att våra jobb – i synnerhet kontorsjobben – skulle vara hotade. AI verkar ju kunna göra ungefär det mesta som en kontorsknegare gör till vardags. Och visst: risken för att en och annan arbetsuppgift kommer att automatiseras är stor.

Men risken för att vi blir utan jobb är sannolikt mycket låg. Det beror på två saker: för det första att mängden arbete är inte konstant och för det andra att människan i grunden är en entreprenör.

För det första: oron för att vi skulle bli överflödiga när tekniken tar över bottnar i en galen tanke om att mängden arbetsuppgifter är konstanta. Om en maskin tar över mitt jobb, så görs förvisso just den arbetsuppgiften utan min inblandning. Men vad är det som som säger att vi inte kan utföra ännu mer arbete med teknikens hjälp, och dessutom mycket snabbare? Att vi kan få upp kvalitet OCH volym på samma mängd tid som innan.

Den mängd arbete som är helt nödvändig för vår överlevnad på jorden är nog väldigt begränsad: vi behöver mat, värme där vi bor och kanske lite kläder på kroppen. Det mesta vi lägger tid och energi på är mervärden som vi uppskattar och som skapar goda liv. Och om vi skulle kunna göra ännu mer, så hade vi såklart kunna göra våra liv ännu mer innehållsrika och meningsfulla.

Med AI kommer denna energi att kunna växlas upp. Med AI blev mängden “arbete” som kan utföras ännu större. Och möjligheten till ännu mer kvalitet och mervärden.

Mitt andra argument för att vi inte kommer att bli överflödiga är att människan i grunden är en entreprenör.

Om vi mot all förmodan skulle hamna i ett läge där vårt jobb blev automatiserat och där jag själv inte längre behövdes: ja då hade 99 procent av oss huggit tag i något annat. Vi människor vill vara sysselsatta. Vi vill skapa. Vi vara kreativa. Vi kommer att hitta på nya saker att göra.

Jag inser att aspekter som “pengar”, “status”, “utbildningar”, “juridik”, “jantelagar”, “kulturer” och kanske en del annat är och kommer att vara tillfälliga hinder för nya entreprenörer. Men människan är inte i grunden lat – hon vill jobba. Om ett jobb försvinner, kommer människan med all sannolikhet att kunna hitta ett annat.

Mängden arbete är nämligen inte konstant. Det finns hur mycket som helst att göra. Det kommer AI-utvecklingen inte ändra.

Politiken oroar sig för läsutvecklingen och skolministern vill hejda skolans digitalisering. Samtidigt dundrar AI-utvecklingen fram. Var möts dessa debatter?

Skoldebatten är hetare än på länge. Just nu pratas det mest om glädjebetyg, fuskande elever och om elevernas läsförmåga. Men det var inte länge sedan ägandeformer och vinstuttag från skolföretag var högst på dagordningen. Jag förstår att skolan väcker engagemang. Det finns få samhällsinstitutioner som är så centrala och viktiga som just skolan – hela vägen från förskola och grundskola till universitet och forskning.

Nu har alltså läsandet hamnat i fokus. Och i många fall har digitaliseringen i skolan fått skulden för att ungdomar läser allt mindre. “Massdigitaliseringen av skolan har varit ett misstag. Skärmar har tillåtits tränga ut böcker, papper och penna”, skriver skolminister Lotta Edholm i Göteborgs-Posten.

Och läsandet av papperböcker och att skriva för hand i skolan har som bekant blivit en egen kulturdebatt, med inlägg av bland annat Joel Halldorf, Johan Hilton, Mattias Beijmo, Paulina Neuding och många andra.

Samtidigt har AI-utvecklingen tagit enorma steg framåt. Debatten om AI-utvecklingen är nästan lika het som skoldebatten. Frågor om vad AI kan göra, vilka utmaningar som följer med utvecklingen och om eller hur vi ska reglera utvecklingen ställs av både tech-entreprenörer, politiker och kulturdebattörer. Även denna fråga är helt legitim. Vi bör vara väldigt uppmärksamma på utvecklingen: både i de möjligheter som ges, men också de användningsområden som kan vara skadliga för samhällsutvecklingen.

Även om jag alltså har full förståelse för både skoldebatten och AI-debatten verkar dessa debatter ske i två helt olika åsiktskorridorer. I den ena handlar det om att “digitaliseringen av skolan gått för långt”. I den andra handlar debatten om att “digitaliseringen och AI kommer att ställa helt nya krav på skolan, vad vi lär oss och hur”.

Det finns ett stort värde i båda debatterna: det är sannolikt så att att AI-utvecklingen kräver att vi lär oss läsa, skriva och räkna från grunden. Och mycket talar för att AI-utvecklingen faktiskt kommer att fundamentalt förändra skolans roll.

Det jag saknar är den i debatten som lyckas fånga båda dessa frågor, där AI-utvecklingen knyts samman med skolans grundläggande uppdrag och roll. Hur ska skola organiseras och utbildningen läggas upp för att eleverna ska klara sig i ett högt datoriserat och automatiserat samhälle och näringsliv?

Jag saknar också de pedagoger, lärare och skolledare som tar till orda och erbjuder sig att ta stafettpinnen. Frågan om hur vi bäst lära våra barn och unga att läsa, räkna och nyttja modern teknik bör trots allt lämnas åt de professionellt utbildade pedagogerna i samverkan med läromedelsförfattare och andra som kan erbjuda verktyg för lärande – inte minst digitala.

Jag utesluter inte att Lotta Edholm har rätt. Det finns många skäl till att läsa klassiska romaner – inte bara att läsa sammanfattningen på Twitter eller se tv-serien. Och när Joel Halldorf argumenterar för att djupläsningen är värdefull, så är det med viktiga poänger. Vi behöver kunna läsa långsamt och reflekterande, inte minst när vi behöver förstå komplexa samband och att reflektera över sammanhang som inte är uppenbara.

Men lika sant är det att teknikutvecklingen just nu ritar om kartan för både näringsliv och samhälle i grunden. Skolan kommer att beröras, liksom lärarna och pedagogiken. AI-debatten är självfallet mycket mer trevande: vi upplever just nu ett vulkanutbrott, och har ingen aning om vilka konsekvenser utvecklingen kommer att få.

Ska man vara välvillig kanske man kan hävda att skoldebatten om läsandet och skrivandet handlar om att rusta våra ungdomar för det moderna, digitala samhället. Men i så fall saknar jag fortsättningen: om vi tar bort det digitala i tidiga år, när ska då datorer och mobiltelefoner nyttjas för lärande eller för förståelse? Och hur nyttjar vi – eller hur parerar vi – det faktum att varje skolelev från unga år bär med sig en extremt kapabel dator i form av en mobiltelefon i sin ficka hela dagarna?

Skoldebattörerna behövs i AI-debatten. Och skoldebatten måste omgående börja handla om hur vi bäst kan rusta våra ungdomar till att samspela och nyttja tekniken. Inte om hur de blir överkörda av den.

I en tid då näringsliv och det offentliga skriker efter duktiga ingenjörer och kvalificerad personal, då är det extra viktigt att kunna berätta vad just en ingenjör gör.

Jag har en god vän, som jag lärde känna under mina år i studentpolitiken. När vi gemensamt arbetade på kansliet för Sveriges Förenade Studentkårer – det var nu ganska många år sedan – pratade vi om hur vi brukade beskriva våra jobb när vi kom hem till släkt och vänner.

– Jag brukar säga att jag jobbar på kontor, sa min vän då.

– Det blir för krångligt att ge sig in i att beskriva allt arbete med rapportskrivande om svensk utbildningspolitik eller med möten med ministrar om studenters bostadssituation.

Jag förstod honom. De kontorsjobb som många utför idag ser förrädiskt lika ut: man sitter framför en dator, en stor skärm och ett tangentbord. Telefonen och Ipad:en är såklart givna komplement. Numera har datorn även en kamera för allehanda möten. Någon kanske har lite pappershögar vid sidan av datorn. Något foto på barnen, kanske? Men annars är det mesta lika.

Det som skiljer jobben åt är det som händer på och bakom skärmen.

Så när barnen ska beskriva vad mamma eller pappa gör på jobbet är det inte ovanligt att det summeras med: “mamma sitter vid datorn och pratar med skärmen”. Eller “pappa pratar i telefon och sitter i möten”.

Detta trots att samma mamma och samma pappa på dagarna ägnar sig åt att ta fram nya, innovativa och klimatsmarta energisystem. Eller utveckla distributionssystem för nya läkemedel. Eller där de jobbar med att leda andra ingenjörer, ekonomer, jurister och experter, så att de får bästa förutsättningar att både trivas på jobbet och med livet i stort. Uppgifter som är enormt olika, och som kräver helt olika typer av arbetssätt och kompetenser.

Vi har alla våra bilder av vad en bonde gör – även om alla begriper att det är ett väldigt komplext uppdrag att driva ett modernt jordbruk. Och vi har alla våra bilder av vad en brevbärare, kock , snickare, butikspersonal eller sjuksköterska gör. Även om även dessas arbetsuppgifter alltid haft gott om komplexitet och med tiden förändrats och utvecklats.

Om vi ska locka fler unga till ingenjörsutbildningarna, och om vi ska få fler att vilja ta tekniska jobb när de väl börjar jobba: då måste vi bli bättre på att kunna beskriva vad en ingenjör gör. Och glädjen i att just jobba med modern teknik.

Många ingenjörsuppdrag är idag tjänstemannauppdrag. Det är jobb som görs på kontor. Datoriseringen och digitaliseringen är givna verktyg för att göra jobbet både roligare och effektivare. Detta har i allt väsentligt varit en positiv utveckling.

Men hur lockar vi fler att inte bara “jobba på kontor” och “jobba med datorer”? Hur kan vi synliggöra effekten av det en duktig ingenjör gör?

Jag tror för min del att vi måste börja öva: på att berätta om våra jobb, om våra uppdrag och våra resultat så att våra barn och våra föräldrar ser konsekvenserna än tydligare. Om vi kan få sonen, 5 år, att koppla mammas datorjobb med “ren luft i ditt klassrum”, “smarta sätt att boka ett hotellrum” eller “broar som håller för riktigt tunga lastbilar” – ja, då kanske ännu fler barn ser värdet i att läsa lite mer matematik och fysik.

Även om de kommer att “jobba på kontor” resten av sina liv.

Hur kan du leda och bäst dra nytta av en professor? Jag tror den frågan kan hjälpa oss att nyttja AI-verktygen på bästa sätt.

Med de nya AI-verktygen står vi inför ett – möjligen? sannolikt? – stort kliv i utvecklingen. Tjänster som ChatGPT och många andra erbjuder inte bara kunskap, utan också kontext och sammanhang som många av oss säkert fascineras av. Jag gör det definitivt.

Men utöver förmågan att formulera sig mycket väl i skrift gör ChatGPT det med ett stor trovärdighet och ett rejält självförtroende. Resultaten du får andas inte direkt tveksamhet. Tvärt om: när systemet blir påkommet med att ha fel, vilket ju förekommer regelbundet, ursäktar sig systemet förvisso, men glider sedan undan ansvaret för att sedan vid nästa förfrågan uttala sig lika tvärsäkert om saker som systemet inte känner till.

Men låt oss inte hänga upp oss på de få felaktigheterna som ibland smyger sig in. Det är inte min poäng. Poängen är just förmågan att ha tillräckligt rätt och inte minst uttala sig med stor trovärdighet.

Jag föreställer mig att Chat GPT och andra AI-verktyg skulle kunna ses som en professor som vet väldigt mycket, kan väldigt mycket och som dessutom utstrålar en ordentlig trovärdighet.

Hur kan då du, som nyttjar AI-verktygen till allt mer kritiska tjänster och uppgifter, lita på att du får ett bra svar? Och med system som förmår att väga in många olika perspektiv: hur kan du bedöma att den avvägningen görs på ett klokt sätt?

Just nu ställs vårt skolsystem för en utmaning när elever och studenter använder Chat GPT för att lösa allehanda uppgifter i sin utbildning. Vissa ser det som ett problem. På kort sikt är det kanske det, men på lite längre sikt handlar det om att vi måste lära oss att hantera de nya systemen och anpassa våra utbildningar efter dem. En av frågorna vi måste fundera på är vad studenten behöver kunna, och vad vi kan lämna över till tekniken att svara på.

Jämför gärna med en miniräknare eller kanske Microsoft Excel. Det faktum att Excel är bra på att räkna betyder inte att vi som använder systemet ska sluta lära oss matematik. Tvärt om behöver vi bli ännu bättre på matematik, analys, statistik och geometri för att kunna använda alla Excels funktioner på bästa sätt.

På samma sätt: det faktum att ChatGPT är bra på att formulera affärsplaner, ge historiebeskrivningar, personporträtt eller skriva debattartiklar betyder inte att vi som nyttjar systemet ska lära oss mindre om allt detta. Det förhåller sig förmodligen exakt tvärt om.

Lärdomen är att vi måste blir bättre på att nyttja tekniken, vilket innebär att vi måste vara väldigt kompetenta beställare. I min värld betyder det att vi måste vara ännu bättre utbildade. Kunna ännu mer om det vi ska beställa, fråga om och utreda. Att vi måste bli ännu bättre på källkritik. Kunna göra avvägningar ännu bättre än innan.

Sedan kommer AI-verktygen såklart att användas friskt av många som inte har en aning, som inte vet något eller som inte kan bedöma vad som är stort och vad som är litet, vad som är bra och vad som är dåligt. Det är inget nytt – och det kommer att finnas många magplask längs vägen. Men den kloka utvecklingen sker när bra och kloka frågor ställs, och där svaren som kommer tillbaka kan förstås, tolkas och även ifrågasättas.

De nya AI-tjänsterna kommer inte att ersätta människorna. Men de kan växla upp farten, bli en fantastisk resurs för utveckling och kreativitet.

Och när du nu får en liten professor vid din sida som hjälper dig med både det enda och det andra: se då till att bli en riktigt bra samtalspartner. Och kravställare.

Vi behöver fler som söker sig till tekniska yrken. Matematik är en fantastisk väg in i yrkeslivet. Men tekniken behöver sättas in i ett sammanhang.

Sverige har en lång tradition som industrination. En väldigt stor del av företagandet i Sverige bygger på ingenjörers idéer och visioner. Hela vägen från Ericsson och ABB till Spotify och Minecraft: våra ingenjörer har lagt grunden till stora framgångar här hemma och runt om i världen.

Därför behöver vi ständigt se till att vårt skolsystem stimulerar matematiken och andra naturämnen. Ofta pratas det om “STEM”: Science, Technology, Engineering, Math. Just STEM-området behöver lyftas och marknadsföras. Inom det området finns det nämligen mer att göra. Intresset för teknikyrken och matematik är ofta svagt på många nivåer och kvaliteten riskerar att sjunka. Det hade av uppenbara skäl varit dåligt för svensk industri och svenskt näringsliv.

Låt mig då föreslå ett sätt att både stärka intresset för tekniken – och samtidigt göra den mer relevant.

Vi behöver lägga till ett “A” till STEM och kalla det för “STEAM”. A står för Art och får representera den kultur som tekniken i sig själv bidrar med, men som också tekniken och ingenjörerna måste vara en del av.

Tekniken är sällan till för sin egen skull. Tekniken är bra för att den på kort och lång sikt gör våra samhällen bättre och för att vi människor får bättre möjligheter att förverkliga våra liv.

Därför behöver vi oftare prata om vad tekniken gör för samhället: för kulturen, för människorna, för politiken, för demokratin. I den diskussionen behövs fler ingenjörer.

Jag tror att betoningen på “tekniken som leder till samhället” är viktig. Det är trots allt ingenjörsuppdraget och teknikyrket som behöver lyftas. Det finns massor av andra skäl till att ingenjörer ska läsa Dostojevskij, gå på operan och lyssna på Bach. Men låt oss börja med att koppla tekniken till samhället och teknikens effekter. Det tror jag skulle göra utbildningarna mer attraktiva och skapa större förståelse även för de ofta ganska teoretiska utbildningarnas värde.

Vi kan ju passa på att påminna oss om att KTHs motto är “Vetenskap och konst”.

Och att bergsmekanikerna i Bergslagen kallades för “Konstmästare” är kanske en något svagt argument, men pekar ändå på hur nära orden konst och mekanik har varit historiskt.

Det har genom åren föreslagits att ingenjörsutbildningen måste blandas upp med allehanda ämnen, kanske för att skapa en mer “allmänbildad” ingenjörsutbildning. Jag för min del är mån om att ingenjörsutbildningen inte urvattnas och tappar det djup som behövs för att lösa komplexa problem.

Men jag tror att utbildningens attraktivitet skulle öka om det gavs mer utrymme åt hur tekniken påverkar samhället. Och jag är ganska säker på att ingenjörerna efter examen faktiskt kan få än större påverkan och ännu mer intressanta jobb om de också har med sig en större förståelse för kulturbyggande och samhället runt om dem.

Därför tror jag att lite mer konst och kultur hade blivit bra komplement till matematiken, fysiken och naturvetenskapen.

Det är gott om dystra nyheter just nu. Men oro och rädsla är värdelösa verktyg när vi ska ta oss an framtidens utmaningar.

Jag är optimist. Jag tror på framtiden.

Eller – om jag ska vara ärlig – jag har bestämt mig för att vara optimist. Delvis för att jag vet att vi måste bejaka framtiden. Alternativet finns inte.

Och just nu behöver vi påminna oss om detta lite extra mycket. Ty det är inte svårt att hitta mörka, dystra rubriker i tidningar och på sociala medier. Kriget, klimatförändringarna, ekonomin, skjutningarna – listan kan göras längre.

Jag fick i veckan frågan från en god vän hur jag tacklar dessa dystra nyheter och den oro som dessa kan väcka. Det är en befogad fråga: det är nog många som oroar sig för utvecklingen, som ser bekymrat på framtiden. Och speglingen i politiken bekräftar detta: dagens politiska debatt präglas av negativa samhällsbilder och ett sökande efter lösningar från förr.

Mitt svar till min vän på lunchen var att jag hade bestämt mig för att tro på framtiden: att vi behöver ha hopp för att kunna vara konstruktiva, att vi behöver leta efter lösningar, kreativitet och innovation som tar oss framåt, inte bakåt.

Men jag sa också att även jag haft dagar så jag varit mer bekymrad och oroad än hoppfull. Klimatfrågan oroar mig rejält och några enkla lösningar finns tyvärr inte, vad jag kan se. Kriget i Ukraina är en bedrövlig påminnelse om hur ondska och maktambitioner kan slå både människoliv, familjer och hopp i spillror.

Men det är ingen konstruktiv lösning att stanna i det negativa. Ens om det ser hopplöst ut. Hopplösheten dödar. Vi behöver leta efter ljuset. Och ljuset finns.

Du behöver faktiskt inte leta så länge för att hitta positiva berättelser: Teknikutvecklingen är enormt kraftfull och kan skapa lösningar vi inte tidigare trott möjliga. Det kan bidra till klimatarbetet, men också till mycket annat. Medicintekniken har gjort stora framsteg, men mer kommer att ske. Social utveckling kan bidra till ökad jämställdhet, demokrati och ekonomisk utveckling – om bara rätt förutsättningar ges. Det finns gott om tecken på positiv utveckling runt om i världen.

Vi ska självfallet inte vara naiva. Framtidens utmaningar löser sig inte av sig själva. Räkna inte med att “någon annan” ska fixa det. Vi kommer alla att behövas – och alla behöver bidra till den positiva utvecklingen.

Dessutom: jag är övertygad om att framtidens samhälle kommer att se annorlunda ut än tidigare. Förändringarna kan bli stora. Det kan bli jobbigt för vissa. Men det går.

Framtiden är ljus. Men den är också annorlunda.

Stick inte huvudet i sanden. Dröm dig inte bort från utmaningarna runt om dig. Se istället till att hitta de goda krafterna, de goda idéerna och fokusera på det hoppfulla istället. Då kan vi tillsammans bygga ett bättre, modernare samhälle.

Som jag sa till min vän på lunchen: Det kommer att bli bra till slut. Är det inte bra, då är det inte slut.

Det var aldrig bättre förr. Den sanningen gällde förr. Och den gäller nu.

Mycket talar för att utvecklingen av modern AI kan vara lika fundamental och revolutionerande som internet.

Det har talats mycket om “paradigmskiften” och teknologiska genombrott genom teknikhistorien. Det fanns de som menade att Windows var ett nytt paradigm när det ersatte det gamla operativsystemet DOS. Våra mobilnät, med 3G, 4G och 5G har, tillsammans med mobiltelefonen, på många sätt skapat helt nya användningsområden och beteenden.

Även om det kan vara svårt att rangordna olika steg i teknikutvecklingen så utesluter jag inte att vi just nu står inför ett väldigt stort steg, när AI-utvecklingen verkligen tagit fart.

I min bok har datorernas intåg varit ett första fundamentalt steg i utvecklingen. Med sin förmåga till snabba beräkningar öppnades dörren för ordbehandling, kalkyler, databaser, spel och mycket annat. Tröskeln för att vara med var extremt låg: det krävdes mer kunskap än pengar för att nyttja de nya datorerna.

Internet innebar att datorerna kopplades samman. Det blev en nätverkseffekt, som både skapade nya kommunikationsmöjligheter, bättre robusthet och tillgång till nya tjänster som tidigare inte var möjliga. Återigen var tröskeln låg: internetuppkopplingarna blev billiga och alla kunde vara med och bidra.

Mobiltelefonen tog allt detta och gav oss samma möjligheter men i vår ficka och ut på stan. Funktionerna fanns där sedan innan, den stora revolutionen var mobiliteten och att vi klippte banden från den fysiska platsen. Ingen kan förneka att mobilrevolutionen varit fundamental och enormt betydelsefull.

Frågan är om vi inte nu står för ett lika stort tekniskt genombrott som när både datorn kom och när internet slog igenom. Min magkänsla säger mig att det kan vara just så.

Det mest uppenbara med de nya AI-tjänsterna är dess förmåga att formulera sig, både i ord och bild. Svaren man får från exempelvis Chat GPT är häpnadsväckande välformulerade. Och bildtjänster som Dall-E ger oss amatör-artister prestationsångest: hur ska jag kunna göra något bättre än vad dessa digitala AI-tjänster klarar?

Men systemens förmåga att analysera, minnas och sätta samman komplexa samband är ändå det som imponerar mest på mig. Vi har förvisso pratat om AI ett bra tag. Men det är först nu med tjänsterna som lanserats de senaste månaderna, som det verkligen tagit ett enormt steg framåt.

Termer som “neurala nätverk” och likheter med den mänskliga hjärnan används ofta för att beskriva hur ett modernt AI-system fungerar. Grunden för detta är både utvecklingen av processorerna och av internets förmåga, där sedan ytterligare förmågor och teknikutveckling adderats. Min känsla är att tröskeln för att vara med den här gången är högre – framför allt om du själv vill bygga eller utveckla nya AI-system.

Den tekniken, och i synnerhet om den används på bred front och görs tillgänglig för var och en av oss, kan innebära att kartan i grunden. Och inte bara “kartan”: sannolikt behöver många kartor ritas om. Det talas om arbetsmarknad, politik, skolsystem och mycket annat. Det kan ta lite tid. Men det kan också gå väldigt fort.

Om jag har rätt i detta får vi utvärdera längre fram. Men min magkänsla säger mig att detta kan vara något väldigt stort. Precis som med datoriseringen. Och precis som med internet.

Är det så stort kommer det att kräva vår uppmärksamhet. Just nu är det fel tidpunkt att somna om.

Teknikutvecklingen går allt snabbare. Samhällen och individer får allt svårare att hänga med. Hur möter vi en sådan utveckling på ett klokt sätt?

Debatten om hur vi ska möta AI-utvecklingen är igång. Nyligen föreslog ett antal debattörer, bland annat Elon Musk och svenske Max Tegmark i ett upprop att utvecklingen av mer avancerade AI-system skulle pausas i sex månader för att vi skulle hinna fundera igenom hur våra samhälle bäst ska anpassas till de nya verktygen.

I veckan har även svenska debattörer som Christian Landgren stöttat tanken på en sådan paus.

Jag tror för egen del att en sådan paus är omöjlig att genomföra. Den är sannolikt meningslös i vad den kan åstadkomma och den riskerar att skapa en förrädisk känsla av handlingsutrymme, när detta utrymme är extremt begränsat och när det snarare brådskar – mer än någonsin.

Men med det sagt: jag är helt övertygad om att vi står inför många stora utmaningar i hur vi ska hantera och nyttja de nya tekniska landvinningarna som AI-revolutionen erbjuder. AI-systemen kommer att förändra vår arbetsmarknad, vår politik, våra regelverk. Och minst lika viktigt: hela utbildningssystemet, synen på, förståelsen av och respekten för våra demokratiska institutioner inklusive journalistik och medias roll kommer att utmanas.

Och jag är säker på att detta inte blir en i alla avseenden njutbar resa. Det kommer att finnas gott om förlorare, gott om barn som far ut med badvattnet, gott om “collateral damage”.

Jag delar oron som Elon Musk, Christian Landgren och andra känner. Men jag tror inte att vi kan eller bör bromsa.

Hur gör vi då för att vårt samhälle, våra medborgare och våra institutioner ska hänga med och anpassas till utveckligen?

Jag har inte svaren, men kanske behöver vi börja med rätt frågor. Exempelvis:

• Hur anpassar vi våra utbildningar och synen på kunskap när tekniken så fundamentalt kompletterar och stöttar en lärandeprocess? Vad betyder det för lärare? För livslångt lärande? Jag tror för egen del att skolsystemet behöver moderniseras på många plan. Men att vi också, när vi gör det, måste säkerställa att våra ungdomar (och alla äldre i skolsystemet) får med sig den bildning som krävs för att navigera – och bli en bra kravställare gentemot ett tekniktungt samhälle.
• Hur snabbt kan ett samhälle förändras, utan att respekten från medborgarna tappas bort? På många sätt behövs en trögrörlighet i ett samhälle: demokrati tar tid, måste inkludera nära nog alla medborgare. Hur mycket vi än vill vara världsmedborgare och kunna släppa gamla mossiga normer som vi uppfattar står i vägen för utveckling, lika mycket erbjuder institutioner och fasta ramar som monarkin, landslaget i fotboll, sillen på midsommar och Gamla Stans gränder något att hålla sig och stödja sig mot. I tider av snabb förändring blir dessa fasta ramar extra viktiga att de står stadigt. Följdfrågan blir då: vad måste vi behålla, vad behöver vara fasta ramar i tider av snabb förändring? Den frågan är svår på riktigt.
• Vilka sårbarheter uppstår när vi allt mer blir beroende av digitala system? Anna Kinberg Batras utredning om våra betalsystem och behovet av kontanter är bara ett av många exempel som visar på vikten av just detta. Ett modernt, digitalt samhälle har sårbarheter som vi måste lära oss att hantera.
• Var förs diskussionen om utvecklingens konsekvenser? Vi behöver fler forum och aktörer som engagerar sig i debatten om vad AI-systemen gör med våra samhällen. Och den debatten behöver inkludera många fler: politiker, IT-företag, forskare, samhällsdebattörer. Listan på deltagare behöver göras lång.
• Hur skapar vi rimliga “krockkuddar” för de som drabbas negativt av teknikutvecklingen? Jag tror inte på ett samhälle där bara den starke får klara sig. Jag tror på ett samhälle där alla får chansen, där vi känner omsorg och empati. Och där människan och våra mänskliga projekt är viktigare än teknikens landvinningar.
• Och hur gör vi detta till en global debatt, där vi inte försöker lösa frågorna inom varje lands gränser? Det är trots allt en teknik som utvecklas lika mycket i Silicon Valley som i Singapore och i Shanghai. Och vi vet ju sedan länge att synen på samhälle, normsystem och värderingar kan vara väldigt olika i olika delar av världen.

Inget av detta går att fixa snabbt. En sex månaders paus hade inte räckt för att svara på dessa frågor. Men likväl behövs debatten och diskussionen. Den eftertänksamhet som Elon Musk, Christian Landgren och många andra efterlyser: den behövs omgående. Och den måste hanteras parallellt med en snabb teknikutveckling.

Filmen “Runaway Train” hör till mina favoritfilmer: Jon Voight gör en storartad insats som storskurken och regin av Andrey Konchalovskiy är utmärkt. Filmen handlar om ett tåg, där lokföraren avlider efter en hjärtattack, men där några kriminella på rymmen från ett fängelse i Alaska fastnar på det herrelösa tåget som verka störta mot avgrunden – i allt högre fart. Och utan möjlighet att kliva av.

AI-tåget rullar i allt högre fart. Det är på väg mot en ytterst okänd framtid, även om vi inte vet om det är mot avgrunden eller mot en ljusnande framtid. Även om lokföraren på AI-tåget saknas tror jag att vi alla bör vara med och se till att tåget kommer rätt. Vi får inte störta mot en eventuell avgrund utan debatt och diskussion.

Att försöka ställa sig i vägen för tåget lär dock bara leda till att en massa andra tråkigheter.

Chat GPT försöker vara snäll och uppträda som en god kraft i samhället. Men vad är egentligen “snäll” och vad är “god”?

De nya AI-verktygen, såsom Chat GPT, erbjuder så många nya perspektiv och väcker så många tankar att det är svårt att veta var man ska börja. Den enorma kraft som finns i de nya AI-verktygen är svår att överblicka och kommer att behöva diskuteras under lång tid framöver. Jag hör dock till dem som tror att detta kan vara ett väldigt stort steg framåt, lika stort som när datorerna kom. Eller som internet.

Och: detta är ett verktyg som kommer att kunna göra en enorm skillnad till det bättre för det samhälle vi lever i. Låt oss se till att nyttja AI-tekniken för att snabbare och effektivare lösa våra stora samhällsproblem.

Men låt mig ändå börja med en tanke som jag tror är viktig och som kräver mer debatt än vad vi hittills hunnit med: frågan om hur AI kan inkludera moral och etik på ett bra sätt.

Först och främst: Chat GPT försöker verkligen vara en positiv kraft i samhället. När jag frågar den “Vad är sämst med Norge?” så är svaret inte bara undvikande, systemet försöker vinkla om frågan till något positivt. Chat GPT svarar bland annat: “Norge, precis som alla andra länder, har säkert sina egna svårigheter och utmaningar, men det finns också många positiva aspekter att uppskatta och beundra.”

Andra har försökt använda systemet till mer utmanande frågor, såsom hur man mobbar, hur man fuskar, hur man anlägger mordbränder och liknande omoraliska eller oetiska frågeställningar. Ibland rent av frågor som antyder kriminalitet av olika slag.

Jag tycker det är bra att Chat GPT försöker vara en god kraft i samhället. Och jag uppskattar att utvecklarna bakom systemet bemödat sig om just denna dimension. Det är inte uppenbart: det finns trots allt en del fundamentalister, inte minst i teknikvärlden, som vill se en brutal transparens, öppenhet och informationstillgång – oavsett konsekvenserna.

Men trots att jag uppskattar det etiska anslaget i systemet är det inte självklart för mig om vi är helt överens om vad som ska tolkas som “gott” och “ont”. Det är ganska lätt att komma på frågor eller perspektiv som inte är självklara och som rymmer moraliska dilemman. Hur hårt ska vi döma brottslingar? Hur vänder vi andra kinden till? Och när?

Det finns trots allt skäl till att årtusenden ägnats åt moraliska och filosofiska frågeställningar. De kulturkrig som vi ser allt mer av handlar inte sällan om att vi har olika uppfattningar om moraliska frågor, där olikheterna kan vara individuella, regionalt betingade och självfallet även kulturellt betingade.

Den etiska kompass som byggts in i Chat GPT har i stor utsträckning präglats av den data som systemet matats med. Som systemet självt beskriver det: “när jag tillhandahåller information eller svar på frågor, använder jag en algoritmisk metod för att producera en respons baserad på tidigare träningsdata och kontexten för frågan.”

Så måste det nog vara.

Men de etiska dimensionerna i våra liv, som också präglar våra samhällen, är ständigt närvarande. Vi präglas redan som barn i att förhålla oss till etiska problem, att vara moraliska individer. Det kan leda oss i en massa riktningar, vägleda oss genom livet, skapa möjligheter och problem.

Vi som hör till en församling och går på gudstjänster får anledning att fördjupa oss i dessa frågor varje söndag. Dessa perspektiv och samtal – inklusive predikningar – är för egen del ett viktigt skäl för mig att just försöka gå i kyrkan regelbundet.

Nu är inte ChatGPT en människa, inte ett barn som ska uppfostras. Och det är ju ingen närvarande församlingsmedlem, direkt.

Men det är många, även jag, som tror att AI-verktyg har en potential att bidra till våra samhällen och våra liv på sätt där även etik- och moralfrågorna kommer att få stor betydelse. Om vi tror att systemet kan guida oss med kloka svar även på svåra frågor – och den känslan får jag – då kommer även systemets etik och moral att få betydelse.

Jag är ingen moralfilosof. Jag är ingen teolog. Jag är inte bra på etiska dilemman.

Men jag är övertygad om att vi kommer att behöva resonera mer om vilka etiska och moraliska regelverk som ligger bakom svaren från ChatGPT och andra, liknande system.

Den diskussionen hoppas jag blir livaktig. Och inkluderar många: teknikentusiaster lika mycket som filosofer, öppenhetsfundamentalister lika mycket som teologer.

Men jag hoppas att det blir en diskussion utan moralpanik. Eller teknikpanik för den delen.