Etikettarkiv: Stockholm

#95 Megalopolis – bortom staden

Stadens roll ökar, nationens roll minskar. Men räcker det med en modern, stor stad idag för att kunna möta kraven på attraktivitet, mötesplatser liksom varuförsörjning, rekreation och mycket annat.

Ett svar på den frågan är att identifiera de storstadsregioner, ibland kallat megalopolis eller megaregioner, som knyter samman ett antal storstäder till ett större kluster.

Området Boston-New York-Washington i östra USA är ett sådant exempel. Ett annat är området runt Tokyo i Japan. Ytterligare ett exempel är det som kallas “Blue banana”, ett område som går från Liverpool och Manchester via London i Storbritannien ner över Amsterdam och Rotterdam till Turin och Milano i norra Italien. Europa har dessutom en “Yellow banana” i östra Spanien in i södra Frankrike och en “Green banana” som sträcker sig från norra Polen ner över Ungern och Kroatien till italienska Trieste.

Moderna kommunikationsverktyg har gjort det lättare att göra affärer eller bygga nätverk mellan människor och organisationer. Men det har också ökat betydelsen av att mötas.

Infrastrukturen mellan städerna inom en megalopolis är därför en avgörande faktor. Í synnerhet tåg av olika slag men även bra möjligheter till vägtransporter bygger samman städerna till en fungerande region.

Den enskilda staden har fortsatt stor betydelse, men dess sammanhang och dess grannar är inte alls oväsentliga. Hur nära är man andra storstäder och hur lätt tar man sig dit? Det är faktorer som tveklöst påverkar möjligheten till jobb, utbildning, umgänge, kultur etc. Och som därmed skapar olika grad av attraktivitet för staden.

Även landet utanför stadens gränser är viktigt: finns det bra resurser för matproduktion, för rekreation, för naturupplevelser?

Jag har tidigare drivit tesen att staden kommer att kunna ta över statens roll också i en mer formell mening. Kanske kommer vi att se hur kluster av städer, megapolis, har en ännu starkare ställning än den enskilda staden.

Stockholm och Köpenhamn ingår inte i någon av de europeiska bananerna. Betyder det att vi inte kommer att vara med i kampen om framtidens talanger? Till viss del har vi en utmaning i vår relativa litenhet.

Å andra sidan talas det ofta om andra styrkor med de skandinaviska länderna och hur vi byggt våra samhällen: innovativa, kunskapsintensiva, stabila förhållanden för företagande, respekt för både män och kvinnor, stor respekt för naturen och hållbarhet och en hel del annat.

Den styrkan ska vi vårda. Men vi bör också fundera på hur vi förhåller oss till de nya maktcentrum som växer upp, både ute i världen och i vår europeiska närhet.

#73 Det finaste vi har sätter vi i mitten

Debatten om Nobel Center, huset som ska bli en ny samlingsplats för Nobelstiftelsens olika aktiviteter, har ju varit intensiv under ganska lång tid.

De tyska arkitekterna David Chipperfield och Christoph Felger har ritat förslaget som vunnit arkitekttävlingen. Om allt rullar på, vilket det väl kanske inte gör helt smärtfritt just nu, kan huset stå färdigt 2018.

Jag vågar mig inte på att fälla ett avgörande i den pågående debatten: visst kan placeras på lite olika ställen i Stockholm. Även en annan placering i staden kan bli bra och givande för både staden och för Nobelstiftelsens verksamhet. Det finns självfallet inget rätt och fel i den här diskussionen.

Men det föreslagna huset på den föreslagna platsen som sedan länge varit avsatt för en publikdragande byggnad får mig ändå att ana att detta skulle kunna bli en väldigt spännande magnet och accelerator i staden.

Ett hus med mycket liv och rörelse – och det verkar väl vara målet med just Nobel Center – kommer att leda till att folk rör sig både till och från detta hus, som på ett positivt sätt spiller över även till andra delar av staden.

I det här fallet kommer Blasieholmen att kunna bli betydligt mycket mer livaktig och spännande för både besökare till Nobel Center som till andra delar av Blasieholmen eller Skeppsholmen. Just nu är området i fråga lite av en serviceyta, som relativt få ändå besöker och som inte utnyttjas till sin fulla potential.

Det är egentligen märkligt att Stockholm inte har kunnat dra mer nytta av Nobelpriset, trots sin enorma betydelse och erkännande världen över. Ur det perspektivet är det självklart att vi också behöver bereda en god plats, mitt i stadens centrum för det som kan bli en av landets allra viktigaste symboler, både som hus och med sin verksamhet.

För min del känns förslaget på både hus och plats väldigt spännande, med närheten till de ändå i sammanhanget viktiga hotellen, till vattnet, till stadens centrum.

Låt oss hoppas att inte Nobel Center blir ett nytt Slussen. Sverige och Stockholm behöver ett hus för kanske det finaste vi har. Och det huset måste vi placera fint, mitt i staden.

#56 Stockholms nya busslinjer

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 13.55.03

Vid midsommar ska Stockholms busslinjer dras om. Gamla busslinjer försvinner och nya tillkommer. Det är en stor förändring. “Mina” busslinjer, både 42:an och 44:an, som jag använder då och då försvinner. Istället kommer nya busslinjer, som dras på nya sätt.

Här är länken till kartan med de nya linjerna.

Det kommer väl som ett brev på posten att de nya linjerna får kritik – senast idag i DN. Många har en favorithållplats, en favoritlinje och många är vi som vant oss vid byten på vissa platser, mellan vissa linjer.

Men SL har ju rätt när de skriver att även busslinjenätet måste utvecklas när staden växer och nya resmönster etableras.

Med det nya busslinjenätet förstärks busstrafiken till de nya stadsdelarna, Nya Karolinska, Hagastaden, Norra Djurgårdenstaden och Västra Kungsholmen. Områden som tidigare haft glesare busstrafik kommer efter förändringen få fler avgångar, bland annat Universitetsområdet som kommer att trafikeras av en ny linje som går ofta.

Kritiken måste såklart tas på allvar och kanske borde dialogen och tiden för omställningen vara längre. Själv läste jag om förslagen först i dagens DN, trots att nyheten på SL:s sajt är från den 16 mars. Har informationen varit för dålig? Kanske.

Men i grunden är förändringen helt rimlig. Jag kan inte bedöma de exakta nya dragningarna och linjesträckningarna. Men det vore naivt att tro att busslinjerna kunde vara för tid och evigt.

Den spårbundna trafiken, med pendeltåg, långdistanståg och spårvagnar, har egenskapen av att vara extremt svår att flytta. Det leder till långsiktighet i samhällsplanering och i människors egen bostadsplanering, men också till en inflexibilitet inför en ständigt föränderlig stad.

Bussarna kan på ett mycket enklare sätt få nya sträckningar. De kan, som SL skriver, fånga upp områden som tidigare inte haft samma service. Det går att byta från kvarter som har mindre behov till de kvarter där behoven ökar.

Kanske kan man diskutera det kloka i att ta allt dessa förändringar på en enda gång. Kanske borde förändringarna ske stegvis.

Fördelen med att göra allt i ett enda steg är att det på relativt kort sikt kan skapas helt nya rörelsemönster, där nya knutpunkter som Odenplan och kanske på sikt även Slussen, får en viktigare roll.

När cykeln inte har fungerat har linje 1 och linje 42 hört till mina favoriter. 1:an ska vara kvar, men nu får jag lära mig linje 67 istället. Och dessutom få se lite mer av Tekniska Högskolan i så fall.

Det – utöver att se staden växa och ständigt förändras – blir en av många glädjeämnen i sommar och höst.

#37 Blicka framåt eller bakåt

Över en kopp kaffe nyligen kom samtalet att handla om begreppet “hemma”. Båda i samtalet bodde inte kvar där de växte upp, utan hade flyttat vidare. I båda fallen från mindre orter till större: Stockholm.

Den mindre orten, med alla sina förtjänster, blev en blick bakåt, inte framåt. Vi söker oss vidare i våra liv, mot nya mål. Vi söker oss mot nya upplevelser, mot nya sammanhang, mot sammanhang där vi kan utvecklas, lära oss nytt.

Staden kan givetvis vara en del av både det framåtblickande och det bakåtblickande. Och det finns givetvis mindre orter som för vissa kan vara en del av deras framtid, inte bara dåtiden.

Men i många fall tror jag att staden står för det nya, det framåtblickande, tillfället till att lära sig nytt. Jag tror i alla händelser att städer som växer är sådana som ger många en möjlighet att växa, att utvecklas.

Jag tror att landsbygdens utmaningar handlar ganska mycket om just det: att det för många inte är en del av en resa, en utveckling. Istället är lands- och glesbygden snarare en plats där man landar, finner ro och bromsar in.

Det ska inte underskattas. Många upplever nog det moderna samhället som extremt uppskruvat och med ett på tok för högt tempo.

Men väldigt många söker sig till de nya möjligheterna, till det som växer, det som rör sig framåt. Staden är för väldigt många en del av framtiden. Inte en del av historien.

Den sortens städer som blickar framåt, som rör sig, som tillåter folk att växa, utvecklas: de kommer också att vara framtidens viktigaste städer. De som håller folk tillbaka, som lever i historien och blickar tillbaka: de kommer att få kämpa i motvind.

#33 Stadens ambassadörer

Veckan har tillbringats i Bryssel, där vi på STD-kansliet både konfererat och gjort lite studiebesök. Vid ett av dessa studiebesök gjorde jag reflektionen att ett antal städer: både Stockholm, Göteborg, Malmö och kanske ytterligare någon annan, hade egna kontor, egna utsända till Bryssel.

Logiken är uppenbar: politiken i Bryssel påverkar även städerna, precis som besluten i Stockholm gör. Det räcker inte med att Sverige syns: våra regioner blir allt viktigare, liksom våra städer.

Men städerna har väl ännu inte några formella ambassadörer, på samma sätt som staten har. Sverige har ju ambassadörer, med vissa speciella uppdrag, förpliktelser och privilegier, i både flera länder men också för vissa funktioner. Gott så.

Men om vi vill ge städerna en ökad maktposition (och det vill ju jag) så kanske även städerna borde jobba föra att inrätta ett liknande system, med lite mer officiella representanter till andra städer. Jag noterade att Stockholm stad, via bolaget Stockholmsregionens Europakontor har en vd: Per Spolander. Göteborg har en man vid namn Sebastian Marx. Malmös man heter Ola Nord.

Det skulle ju inte se snyggt ut med tre gubbar i första ledet, men som tankeexperiment vore det ändå roligt att tänka sig Per, Sebastian och Ola som våra första stadsambassadörer ute i världen.

Systemet borde inte vara så komplicerat, men även utan ett sådant formellt ramverk på plats borde det inte vara omöjligt för större städer att redan nu skapa en roll som verkligen har en sorts officiell status, gärna med en titel.

(Disclaimer: jag är inte mycket för titlar överhuvudtaget, men kanske att det i det här sammanhanget kunde göra viss praktiskt nytta på kort sikt).

Jag tänker att lite större städer som Stockholm, Paris, London och kanske även medelstora städer som Göteborg borde kunna utbyta officiella representanter, i synnerhet om det finns viktiga kulturella eller affärsmässiga skäl för en sådan roll.

Själv känner jag mig kanske lite för rastlös (och dessutom på tok för upptagen med att utveckla och jobba för en enormt spännande bransch). Annars hade jag kanske anmält eget intresse för ett sådant uppdrag.

#28 Den uppkopplade staden

Världens mest trafikerade flygplats är Hartsfield-Jackson i Atlanta. I alla fall enligt Airport Council Internationals ranking.

Det är kanske ingen önskvärd position. De mest trafikerade flygplatserna är ofta komplexa på gränsen till obegripliga, överbelastade med folk och inte sällan drabbade av diverse logistikproblem.

Men jag tror ändå att en stad, urban miljö, som vill vara en del av det globala samtalet, som vill vara attraktivt för både pengar och kapital måste ha en bra, väl fungerande flygplats med direktlinjer till stora delar av världen.

För min hemmastad, Stockholm, är detta en konkret utmaning. Tyvärr ofta i skuggan av Köpenhamn har Arlanda lite för få direktlinjer till både Asien, USA och Sydamerika.

Det blir långsamt bättre: både SAS men framför allt Norwegian har gjort en hel del investeringar för att öka långlinjerna från Arlanda. Men det går inte snabbt nog.

Flygplatsens betydelse för staden handlar både om att kunna komma ut på ett enkelt sätt i världen, men också för att andra ska kunna komma till staden för gäster, affärsfolk och många andra.

Staden vill vara en del av ett större sammanhang. Staden behöver vägar för att föra in och ut tankar, produkter, människor och en massa annat. Flygplatsen är inte det enda verktyget, men kanske det viktigaste.

För Stockholm går det nog inte att underskatta Arlandas betydelse. Fungerar den inte väl och utvecklas till att vara ännu mer ett nav till omvärlden, kommer även Stockholm att lida.

#27 Första mötet med staden

Idag, fredag, är jag i Paris. Möte med europeiska kollegor, erfarenhetsutbyte, diskussion om ekonomi och om viktiga frågor för samhällsbyggnadsbranschen.

Resan hit började för länge sedan. Beslutet om mötet i höstas, bokningen av resan, hotellet för någon månad sedan, incheckningen hemma vid datorn, resan till flygplatsen, flyget ner, ankomsten till flygplatsen och sedan taxiresan in till hotellet.

Sammantaget ger det en bild av hur staden – resmålet – blir allt mer konkret, allt mer tydlig.

Den som funderar på hur staden ska välkomna sina besökare (de kallas väl numera destinationsmarknadsförare?) gör nog bäst i att fundera igenom hela den processen.

De trevliga bilderna på “My home town”-företrädarna på Arlanda är ingen dålig idé. De bidrar utan tvekan till att berätta något om Stockholm. Men om det är kaos bland väskorna på bagagebandet eller om du blir lurad av en mindre nogräknad taxichaufför på väg in mot stan spelar nog en fin bild på Astrid Lindgren eller Björn Borg mindre roll för ditt intryck.

Staden är så otroligt mycket mer än en turistdestination. Men både för de som kommer för första gången och för den som kommer hem igen efter en lång resa är mötet och mottagandet viktigt. Det bygger en självkänsla. Det blir en berättelse. Det kan skapa förväntningar. Och det kan bidra till en bild av kaos och oreda.

Och det mötet, det mottagandet, är långt och rymmer massor av möjligheter att bättra på dialogen med individen. Faktiskt är antalet möjligheter lika många som riskerna med att försämra bilden av staden.

Nu i Paris funderar jag på om jag blev väl mottagen. Och jo: överlag gick det nog rätt bra i den långa kedja med bidrag av Air France, hotellbokningar, Arlanda, Charles De Gaulle, taxiresa och lite annat. Allt var inte perfekt, men det var nog inte sämre än vid andra utflykter.

Det gör ju inte saken sämre att solen faktiskt skiner utanför konferensrummet. Då är det svårt att inte gilla Paris.