Idag, fredag, är jag i Paris. Möte med europeiska kollegor, erfarenhetsutbyte, diskussion om ekonomi och om viktiga frågor för samhällsbyggnadsbranschen.
Resan hit började för länge sedan. Beslutet om mötet i höstas, bokningen av resan, hotellet för någon månad sedan, incheckningen hemma vid datorn, resan till flygplatsen, flyget ner, ankomsten till flygplatsen och sedan taxiresan in till hotellet.
Sammantaget ger det en bild av hur staden – resmålet – blir allt mer konkret, allt mer tydlig.
Den som funderar på hur staden ska välkomna sina besökare (de kallas väl numera destinationsmarknadsförare?) gör nog bäst i att fundera igenom hela den processen.
De trevliga bilderna på ”My home town”-företrädarna på Arlanda är ingen dålig idé. De bidrar utan tvekan till att berätta något om Stockholm. Men om det är kaos bland väskorna på bagagebandet eller om du blir lurad av en mindre nogräknad taxichaufför på väg in mot stan spelar nog en fin bild på Astrid Lindgren eller Björn Borg mindre roll för ditt intryck.
Staden är så otroligt mycket mer än en turistdestination. Men både för de som kommer för första gången och för den som kommer hem igen efter en lång resa är mötet och mottagandet viktigt. Det bygger en självkänsla. Det blir en berättelse. Det kan skapa förväntningar. Och det kan bidra till en bild av kaos och oreda.
Och det mötet, det mottagandet, är långt och rymmer massor av möjligheter att bättra på dialogen med individen. Faktiskt är antalet möjligheter lika många som riskerna med att försämra bilden av staden.
Nu i Paris funderar jag på om jag blev väl mottagen. Och jo: överlag gick det nog rätt bra i den långa kedja med bidrag av Air France, hotellbokningar, Arlanda, Charles De Gaulle, taxiresa och lite annat. Allt var inte perfekt, men det var nog inte sämre än vid andra utflykter.
Det gör ju inte saken sämre att solen faktiskt skiner utanför konferensrummet. Då är det svårt att inte gilla Paris.