Att Donald Trump skulle bli ett elände när han valdes 2016 var väl uppenbart. Men jag måste erkänna att jag under 2017 ändå blivit mycket mer berörd och påverkad än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det handlar om flera saker, som utmanat min bild av normalitet och rimlighet. Men tre stora frågor har blivit extra angelägna. Det ena är synen på klimatet och klimatförändringarna, det andra är synen på fakta och sanning och det tredje är synen på demokrati och det lite flummiga begreppet ”samhällskontraktet”.

Rapporterna om hur vår miljö utvecklas negativt, i synnerhet den globala uppvärmningen, blir allt fler och kommer allt oftare. Precis som många andra är jag övertygad om att vi måste vidta snabba och ganska kraftfulla åtgärder för att inte världens ekosystem ska äventyras i grunden. Att då USA väljer en president som på så många plan går i precis motsatt riktning, det gör mig orolig, bedrövad och ibland till och med lite rädd.

Synen på fakta och sanning hänger givetvis ihop med miljö-frågan. Hade Donald Trump valt att bry sig om fakta och forskning hade han sannolikt landat i en annan slutsats kring exempelvis Paris-avtalet. Men ifrågasättandet av fakta är värre än så. Donald Trump – och många med honom – väljer inte bara att välja och vraka bland etablerade fakta. När rena falsarier sägs vara fakta eller när etablerade fakta sägs var falskt: då utmanas något viktigt och centralt. Ska vi kunna bygga vidare på ett samhällsbygge och kunna gå framåt, måste vi vara överens om var vi kommer ifrån och hur samhället hänger ihop. Saknas den gemensamma bilden blir varje steg framåt en kamp.

Därför är respekten för gemensamma sanningar också kopplat till begreppet ”samhällskontraktet” – vad är det vi enats om, hur förhåller vi oss till varandra, vem inkluderar vi i ”samhällskontraktet”, vilka är ”vi”?

2017 blev ett år då allt detta påverkade mig djupt.

Kommer vi att klara klimatomställningen? Har demokratin som vi känner den börjat erodera, tappat sin legitimitet? Har debattklimatet i sociala medier gjort det omöjligt att ha ett begåvat samtal i sansad ton? Gör vi skillnad på människor och människor, beroende på härkomst, på födelseort, på hudfärg?

Dysterheten över allt detta har gjort det svårt för mig att formulera mig. Den här bloggen tystnade helt, jag hade långa uppehåll på Facebook och Instagram. Mitt Twitter-konto handlade en period bara om professionell kommunikation om jobbrelaterade saker.

Under hösten släppte det. Hopplösheten är ofta på gränsen till meningslös – i värsta fall destruktiv. Jag såg kanske inte ljuset i tunneln, men jag hittade i alla fall en ficklampa och började röra mig framåt.

På andra sidan denna dystra period kom en mer radikal Magnus ut. Ska vi klara utmaningarna vi står inför tror att vi måste våga ta större kliv, göra större förändringar i våra liv och samhällen. Jag tror vi behöver större visioner.

Jag tror att dessa visioner måste bygga både på mänsklig nyfikenhet och upptäckarlusta, men också respektera demokratins fundament.

Vi kan inte backa in i framtiden, vi måste lära oss att samspela med modern teknik, med en modern kultur.

Jag tror på att lösningen på både demokratins framtid och på miljöutmaningen ligger i att förstå globaliseringen och det gränslösa, att dra nytta av moderna verktyg och digitaliseringens möjligheter, att utnyttja entreprenörskapet och den mänskliga viljan att förbättra sitt eget liv genom arbete och i respekten för varje människas kapacitet att fatta egna beslut och ta ansvar för sig själv och andra.

Jag tror också att dessa byggstenar är kraftfulla verktyg som kan samspela till något fantastiskt om det görs rätt. Det är inte hinder i vägen. Får aldrig vara. Kan inte vara.

Jag har nog under en längre tid blivit allt mer ”radikal”, där jag förväntar mig större förändringar i högre takt. Det har i viss mån varit en ideologisk förflyttning, men också en annan syn på min egen roll och mitt eget bidrag i samhället.

Jag kan inte rösta bort Donald Trump. Jag kan inte påverka andras semesterresor till Thailand. Jag kan inte minska bilberoendet eller fossilberoendet. Jag kan inte själv öppna landets gränser, erbjuda skydd till alla som behöver. Men jag kan ändra mitt eget sätt att leva. Jag kan bidra till diskussionen. Jag kan rösta med fötterna. Jag kan göra min röst hörd i valurnan nästa år.

Under 2017 har jag gjort för lite.

Under 2018 ska jag se till att göra skillnad på fler sätt. För fler.