Mitt liv som feminist

Jag började 2015 med att lova mina vänner på Facebook att jag – bland annat – skulle komma ut som feminist.

Det är egentligen inte så komplicerat. Jag har varit mer eller mindre engagerad i den bredare frågan om respekt för allas möjligheter ganska länge. Jag har i praktiskt handling försökt bidra till att många får växa, synas, får respekt och inte bli hindrade av varken strukturer, kulturer eller formella beslut.

Och jag har faktiskt länge tyckt att just kvinnors rättigheter och jämställdhet är extra angeläget. Jag var engagerad i Linköpings Universitets jämställdhetskommitté när jag läste på Linköpings Tekniska Högskola, en grupp som leddes av Curt Karlsson. Jag blev glad när mina teknologkollegor i styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer bestämde sig för att läsa om samma styrelsehandlingar som vi just pratat igenom, men nu ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tyckte det var självklart när min tidning Computer Sweden hade ett nummer den 8 mars med enbart intervjuer med och bilder på kvinnor. Och att vi hela året jobbade med att synliggöra kvinnor på olika sätt. Jag har på Internetworld jobbat hårt med att behandla män och kvinnor lika i tidningen och på våra konferenser. Och när jag fick frågan om att stötta #tackanej-kampanjen med Fredrik Wass, Marcin de Kaminski och Thomas Frostberg i spetsen var det ingen tvekan.

Och jag har jobbat med mina egna fördomar – som verkligen inte är få. Jag har både lärt mig mer och inte minst försökt utmana mig själv och mitt perspektiv.

Jag har såklart gjort för lite. Återkommande missat möjligheter, gjort felaktiga bedömningar. Men jag har försökt att sträva, försökt att bli bli bättre, försökt att vara medveten. Andra får bedöma om vad det har medfört, men jag har försökt att vara en del av en förändring, och inte bara hoppas att andra ska ändra sig.

Självklart behöver vi lyfta fram även personer med utländsk bakgrund, personer med olika former av funktionsnedsättning, personer med normbrytande val av livsstil och många andra. Bredden i samhället är idag större (och bättre) än någonsin. Det måste synas överallt.

Men min kamp är denna, det jämställda samhället. Jag vill jobba aktivt även med annan mångfald, men för mig är just kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter en hjärtefråga.

Några har hävdat att vi kommit långt. Och visst har vi gjort framsteg. Men frågan är lika angelägen som tidigare. Hoten mot vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca, Kringlans utbrott på sociala medier, de obegripliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor, den otroligt obehagliga undervegetationen på Twitter som hotar kvinnliga programledare och tv-personligheter är blott några av många alltför uppenbara exempel. Och då har jag inte ens berört det mer systematiska och sanktionerade i kvinnlig könsstympning, våldtäktskulturen i Indien eller rapporterna om sexslavar i Syrien.

Varför har jag tvekat tidigare? Mycket för att begreppet “feminist” av vissa har kidnappats av vänsterrörelsen, som till ordet lägger en lång rad radikala förslag som jag inte tror en sekund på. Men även bland liberala debattörer antyds ibland att det bara är kvinnor (“med egen erfarenhet”) som verkligen kan vara feminister.

Jag har också tvekat för att jag först och främst vill bidra till förändring och först i andra hand sätta etiketter på det.

Men  nu är det ändå dags. Ord har betydelse. Min feminism står för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män i vårt samhälle. Min feminism innebär att kvinnor precis lika lite som män ska behöva acceptera hot eller våld – i något sammanhang. Min feminism handlar om att alla ska kunna förverkliga sina drömmar på lika villkor. Min feminism handlar om människovärde och respekt.

Varken mer eller mindre.

Nu är det snart december. Det dröjde ett tag, men nu tog jag steget.

Magnus Höij
Feminist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *