#41 Eviga värden – eller nya?

Förmiddagen ägnades åt ett mycket spännande samtal om “Staden och framtiden”, där Birthe och Per Arwidssons stiftelse bjöd in till seminarium för att ge belysning åt några olika inspel i den pågående urbaniseringsdebatten.

Trots påskvecka och ett antal krockar med andra arkitektur-relaterade aktiviteter lockade seminariet väldigt mycket folk. Glädjande, både för arrangörerna, för de goda talarna och inte minst för alla som kom: nätverket blir ju så mycket mer givande om man inte är ensam om att nätverka.

Jag återkommer gärna till reflektioner kring verksamhetschefen Martin Rörbys inledning och till inspelet från den danska arkitektduon Flemming Rafn Thomsen och Ole Schröder – båda med intressanta tankar om dialogen och om klimatutmaningen.

Men först några reflektioner från Gert Wingårdhs bidrag, med rubriken “Bomull, en långsiktig historia”.

Rubriken anspelade på industrialiseringen, där hus byggda för bomullsspinnerier i många avseenden är helt utmärkta och funktionella även idag: genom att jobba med enkelhet, bra bärighet, högt i tak och bra ljus så kommer man långt, enligt Gert Wingårdh.

Men den andra halvan av hans resonemang började i det som kan ha varit världens största stad år 2015 FÖRE Kristus: staden Ur. Redan då byggdes bostäder på ytor och med en planlösning som dagens arkitekter utan tvekan skulle kunna använda som utgångspunkt, hävdade Gert Wingårdh.

Återuppbyggda delar av staden Ur.

Hans budskap, utöver mantrat enkelhet, bärighet, takhöjd och ljus, var att det kan finnas en sorts nästan evig utgångspunkt för bostaden, som har samma bas år 2015 både före och efter Kristus. Ramarna: 15 x 15 meter fungerade då och hade sannolikt fungerat även idag som boyta. Han tog fram gamla skisser från utgrävningar i Ur och konstaterade att han och hans kollegor sannolikt hade kunnat skapa en ganska attraktiv och modern bostad av de ramar som även Ur-borna hade att tillgå.

Jag reflekterar över detta i ljuset av min egen bakgrund från en snabb och ibland ganska teknokratisk utvecklingsmiljö. I många fall ges tekniken och dess konsekvenser stort utrymme i samtalet om framtiden, inte minst informationstekniken. I många fall med rätta. Jag tror själv att tekniken har kraft och förmåga att både effektivisera och förändra. Arbetsmetoder har sedan länge förenklats och snabbats på av digitaliseringen.

Likaså har affärsmodeller gått i graven, medan andra har sett dagens ljus, helt drivet av teknikutvecklingen och digitaliseringen. Den resan är på inga sätt klar.

Jag vågar också påstå att våra boendemiljöer och städer kommer att påverkas på många sätt av digitaliseringen: inte bara i form av digitalt stöd för arkitekterna, självkörande bilar eller smarta digitala verktyg för att hitta i staden. Jag tror att vårt sociala och ekonomiska liv kommer att ändras på flera sätt, vilket givetvis kommer att påverka staden och dess infrastruktur.

Men vi människor och våra mest basala behov ändras inte lika snabbt. Vårt behov av att träffa människor, att äta, älska, vila och lära oss nytt kommer inte att ändras lika snabbt som tekniken runt om oss.

I detta avseende tror jag att Gert Wingårdh har rätt: vårt boende, i många fall den fysiska basen för vårt sociala liv, har en ram som nog är relativt konstant. Mycket har hänt inom dessa ramar – mer kommer att hända. Men ramen har ändå ett värde.

Jan Stenbeck lär ha sagt att om det finns en krock mellan politik och teknikutveckling så vinner tekniken varje gång. Jag vågar påstå att om det någon gång uppstår en krock mellan teknik och människa, så har teknikutvecklingen ingen chans.

Jag hoppas att jag inte får anledning att revidera den profetian. Det skulle i så fall leda till en mängd följdfrågor. Och en helt annan blogg…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *