Jag har nu varit drygt tre år som vd för branschorganisationen för rådgivande ingenjörer och arkitekter, Svenska Teknik & Designföretagen, STD-företagen.
Till detta uppdrag har jag givetvis tagit med mig mina 18 år av erfarenheter som journalist nära modern teknikutveckling.
Mina 18 år på förlaget IDG, som redaktör och chefredaktör, har präglat mig på många sätt. Jag lärde mig bland annat att bli en ”sprinter” i mitt sätt att jobba och yrkesmässigt agera. Både media, IT-branschen och i synnerhet internets många företeelser är ganska kortsiktiga, även om resultaten är långsiktiga. I dessa världar springer man fort, testar, utvärderar, testar igen, misslyckas, testar igen.
Det är korta distanser med högt tempo mellan varje. Varje dag, vecka, månad en ny tidning. Konferenser arrangeras. Appar byggs. IT-system skapas. Fungerar det inte lägger man ner och gör något annat.
Jag blev efter 18 år ganska bra på att hantera det arbetssättet. Jag blev van vid att hitta på nya kreativa idéer, vande mig vid att ett misslyckat projekt, en mindre lyckad rubrik, en halvdålig föreläsare alltid snart ersattes av något annat.
Nu har jag landat i en värld som är allt annat än ett sprinterlopp. Den svenska modellen, med sina kollektivavtal mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, föreningslivet inom Svenskt Näringsliv och Almega samt samhällsbyggnadssektorn. Allt detta präglas mer av maratonloppets logik, krav på uthållighet och långsiktighet.
Det är inte något fel på maratonlopp. Eller på korta distanser. Men det är inte helt enkelt för en kortdistansare att springa ett långdistanslopp. Usain Bolt vinner aldrig ett maraton.
Jag har under året funderat en hel del på hur jag – en utpräglad kortdistansare – ska klara av maratonloppet som jag just nu befinner mig i.
Det första och kanske viktigaste är att förstått skillnaden i tempon och att det har betydelse för hur jag jobbar.
Jag har också landat i att det maratonlopp som är samhällsbyggnad eller kollektivavtalsutveckling nog mår bra av lite högre tempo, att det mår bra av att öka takten lite, att inte se allt som oändligt långsamma rörelser. Trycket på förändring är stort och det bör påverka både lönebildning och hur vi bygger samhällen. Inte så att det får IT-branschens eller mediebranschens tempo och ryckighet. Men högre tempo än idag.
Men insikten om kortdistansare-möter-långdistansloppet måste också få konsekvenser för mig i vardagen. Jag har bestämt mig för några perspektiv.
Det ena är att sätta upp egna deadlines, att dela upp långloppet i kortare distanser. Styrelsemötena för STD-företagen är sådana mål, där nästa etapp alltid är den viktigaste att nå med full kraft och med full energi. Min fredagsblogg är ett annat sätt att hitta frekventa avstämningspunkter. Det behöver kanske bli fler.
Det andra är att försöka se mitt höga tempo som en feature och inte som en bugg. Att försöka hitta tillfällena då snabbrörlighet, kreativitet och högt tempo passar (även om det kanske bryter gamla mönster) och undvika att snurra runt saker som inte lämpar sig för det snabbrörliga.
Det tredje är att kommunicera tydligare kring denna konflikt och hur den yttrar sig: både inåt och utåt. Jag är övertygad om att långdistansare och kortdistansare kan samverka och skapa bra saker, om man bara är tydlig med sina olika roller, egenskaper och drivkrafter.
