Politiker på alla nivåer borde lära sig mer om styrsystem, återkoppling, dämpning och tröga system. Det hade skapat bättre politik. Och långsiktigt bättre resultat.
Det var nu ganska många år sedan jag läste reglerteknik på Linköpings Tekniska Högskola, det som numera kallas Linköpings Universitet. Men under ledning av bland annat Mille Millnert fick jag en rejäl dos av reglerteori med mig. En av mina favoritkurser för övrigt.
Denna blogg ska knyta ihop Mille Millnert med riksbanskchefen. En spoiler: fler politiker borde ha läst reglerteori.
Reglerteknik är på många sätt en väldigt användbar teori. Låt mig ta ett exempel. Ett trivialt problem är att reglera värmen i en bil. Från det att du rattar upp värmen i en kall bil på vintern tar det i alla fall ett par minuter innan bilen har fått en någorlunda behaglig temperatur. Det finns en tröghet i systemet, som gör att värmen inte infinner sig momentant.
Har du otur rattar du upp värmen i bilen för högt. Efter ett tag blir kupén allt för varm. Du sänker till minimum och pumpar in kyla. Då blir kupén för kall igen. Om du fortsätter så kan ha fått ett system som självsvänger.
Jag tänker på mina egna något dammiga och dimmiga kunskaper i reglerteori när jag ser hur politiken idag försöker åtgärda väldigt tröga system med snabba och kraftfulla åtgärder. Ofta också med en förväntan på att systemen omedelbart ska reagera.
Oavsett om det gäller räntan (som ska påverka inflationen), fler poliser (som ska få stopp på gängbrottsligheten) eller satsningarna på en elektrifiering av fordonsflottan (som kanske ska lösa klimatkrisen) så är det ju uppenbart att de underliggande systemen är väldigt tröga och knappast svarar snabbt på enstaka insatser, även om de kan verka “kraftfulla”.
Jag pratade en stund med professor Svante Gunnarsson vid Linköpings Universitet. Han är just professor i reglerteknik. Vi enade snabbt om att politik och samhällsutveckling svårligen kan reduceras ner till en enkel matematisk modell. Inslaget av psykologi, sociologi och många andra faktorer är såklart stort, vilket gör problemet ännu mer komplext.
Men vi enades också om att förståelsen för hur återkopplade system fungerar skulle ändå ge viktiga perspektiv på politiska insatser. Att förstå hur tidskonstanter påverkar hastigheten i en förändring. Att för stora rattutslag, som dessutom sker under lång tid, kan få mycket stora åtgärder på andra sidan – men först långt senare och då med helt andra oönskade effekter som resultat.
Många politiska system är väldigt tröga – det är helt uppenbart. Åtgärder som vidtas vid en tidpunkt får resultat först långt senare.
Det är uppenbara slutsatser, som man inte behöver vara professor i reglerteknik för att förstå.
Men jag är ändå övertygad om att många fler – i synnerhet politiker – hade behövt förstå mer om system och hur de styrs. En liten grundkurs i reglerteknik för landets politiker hade kanske varit något för framtiden?
Finns det plats kanske även riksbankschefen kan få vara med?