#47 Den formlösa och planlösa kreativitetens värde

Jag har i veckan ägnat en hel del tid åt att titta på Minecraft-modeller på Youtube. Lite spännande, lite lärorikt, lite fyrkantigt.

Minecraft är ju en plattform för både spel och skapande, och inte minst modeller av städer och boendemiljöer finns det mängder av. Inte sällan är de skapade efter många timmars hårt arbete, men också av roligt skapande och kreativitet.

De modeller jag har tittat extra noga på just den här vändan kommer från svenska skolor och rymmer nästan alltid en spännande vision, där hållbarhet och teknikutveckling står högt i kurs. Det har varit filmer med fokus på innovation och hållbara städer, skapade av elever på svenska grundskolor.

Modellerna är ofta överraskande detaljrika, där jag som besökare erbjuds att kliva in i hotellrum, in i omklädningsrum på fotbollsarenan, att åka tunnelbana eller ströva runt i parkerna och rekreationsområdena.

Det går såklart att kritisera det mesta av Minecraft-modellerna för att vara extremt artificiella och utopiska. Några LCC-kalkyler har ju skaparna av de här modellerna knappast inte hört talas om. Några affärsmodeller har nog inte varit närheten av dessa byggen. Och de rent politiska, demografiska och kulturella övergrepp som nog skulle behövas för att åstadkomma städer enligt dessa digitala modeller lär kräva arbetssätt närmare Stalins eller Hitlers.

Enklare blir det om man ser det som ett rent spel, utan verklighetsförankring.

Men jag tror det är ett misstag. Det kanske är ett spel, men det är också något mer.

Visst är spel som Minecraft och SimCity inget som ersätter den expertis som en duktig stadsplanerare besitter. Men det finns minst två värden som inte kan bortförklaras, om man sätter unga medborgare att själv tänka högt kring framtidens stad.

För det första det faktum att staden har en planering och rumsliga dimensioner. Om man inte själv sätter sig och bygger och ritar kanske man inte alls reflekterat över avstånd mellan kvarter, vägens sträckning eller närheten till mataffär och tågstation. Insikten om att parken behövs, att vi kanske behöver bygga högre hus, att marken under oss har ett konkret värde och att vi inte kan ha allt på samma plats: det är saker som kanske blir uppenbara först när man försöker skapa en stad från början.

För det andra finns det ett värde i att tänka fritt och kanske till och med drömma. Jag är själv allergisk mot alla som säger att “det inte går”, “det har vi prövat tidigare” och “det vet vi sedan länge att det inte fungerar”. Vårt största hinder är sällan omvärldens begränsningar, utan de vi sätter upp redan i vårt eget huvud. Med en öppen plattform, där ekonomi, BIM-modeller och konservativa regelverk inte sett dagens ljus, kan saker skapas som utmanar tanken, som spänner bågen för vad som är stad och hur den kan formas.

Just därför tror jag att Minecraftbyggandet bör fortsätta, gärna utvecklas.

Och det gör inte mig något alls att det råkar vara ganska nära leken och den helt formlösa kreativiteten.