Vad jag lärde mig

#blogg100, , , , ,

Som sagt – denna vecka har det varit mer fokus på att lära andra än att lära sig själv. Webbdagarna är numera mer än bara dagar – det är en vecka som kräver näranog all min tid och uppmärksamhet.

Men tänker man efter så lär man sig något varje dag.

Denna vecka har troligen lärt mig enormt mycket, men här är några konkreta punkter som jag tar med mig:

  • Det fungerar bra – och blir grymt maffigt – att ha en film istället för en Powerpoint eller Prezi som intro till en stor konferens som Webbdagarna. (Men det blir också lite dyrare…) Mikael Hall hjälpte mig att bygga den intro-film som inledde Webbdagarna, men också att i samma format göra några ”bilder” med mitt budskap. Galet snyggt.
  • En dedicerad pr-resurs gör en enorm skillnad jämfört med att bara försöka hantera pressfrågor vid sidan om. I år hade vi valt att ta hjälp med presskontakterna av en frilansande pr-konsult. Det gjorde all skillnad i världen. Aktuellt, TV4, Nyhetsmorgon, radio och massor av annan media bevakade oss och våra talare. Hur bra som helst.
  • Vi måste leta efter nya stjärnor och kommande talare från lite mer oväntade ställen, såsom Brasilien eller från något afrikanskt land. Hur vet jag inte, men jag tror vi måste bredda vår utblick något. (Detta hade jag på känn sedan tidigare, dock)
  • Jag har också lärt mig att vi har varit dåliga på att dra nytta av IDGs nätverk för att hitta kommande talare och kanske även partner till eventen. Här har vi just nu mest tankar, men jag är övertygad om att det borde gå att hjälpas åt mycket mer för att skapa bra konferenser.
  • Det går bra att ha två amerikanska kollegor på plats, trots att det mesta av vår vardagskommunikation sker på svenska. Vi sträckte ut handen till våra kollegor i USA, som tyckte det var en bra idé att byta tankar och erfarenheter. Det gick över förväntan.
  • Av amerikanskorna lärde jag mig massor, bland annat många saker kring hur de jobbar. Att de är fler på den här sortens produktioner. Att de är tuffare mot sina partners i utställningsområdet. Att de ofta börjar sitt program sent. Att de aldrig hade upplevt en speakers dinner hemma hos chefredaktören. Exempelvis.

Garanterat har jag fått ännu fler lärdomar, bekräftelser men också givetvis rutin på några saker, som jag bara kunde halvbra innan. Ska man sätta ner dem som punkter i en lista blir det dock ofta lite banalt. Men tro mig – även de små iaktagelserna och reflektionerna är avgörande. Det är just i detta som det riktigt viktiga lärandet finns.

Lärdomar som jag kommer att fortsätta att förvalta.

Leveransvecka

#blogg100

Vissa veckor, vissa dagar är det mer fokus på att ge än att ta. Detta har varit en sådan vecka.

Webbdagarna 2013 i Stockholm blev en framgång – det är ingen vågad gissning. Men det tar också massor av tid och kraft. Den tiden investerar vi (jag) gärna. Men det blir en vecka då jag lägger mer fokus på att leverera än på att få leverans.

Jag är nöjd med min insats – och med alla andras runt om mig. Detta har varit några riktigt bra dagar.

En stilla reflektion är dock om dessa veckor av leverans betyder att man lär sig mindre. Jag tror inte det. Jag tror att jag lär mig minst lika mycket vid tidpunkter då jag inte alls lägger fokus på att lyssna, på att ta in.

Men för att förstå vad man lärt sig kanske man måste tänka till ett varv extra, fundera på andra typer av lärdomar.

Detta ska jag fundera lite extra på i helgen. Nu ska jag vila.

Okej – ett förhandspublicerat inlägg

#blogg100

Jag är orolig för att jag inte kommer att hinna blogga denna vecka – Webbdagarna tar över helt.

Men för att inte helt tappa tempot (och ur rullorna för #blogg100) kör jag nu ett förhandspublicerat inlägg.

Under Webbdagarna – som idag gör sin sista dag –  hoppas jag bland annat att följande ska ha hänt:

  • Alla talare kommer och är pigga och glada
  • Att jag inte klantar till mig när jag själv ska presentera
  • Att våra besökare känner sig peppade och inspirerade.
  • Att logistiken ska fungera – det är trots allt väldigt mycket folk på plats

På fredag kommer rapporten om hur det gick… Och på Twitter i realtid.

All in

#blogg100

Eventen är viktiga för mig. I veckan kör vi Webbdagarna i tre dagar (två med stor publik, en dag med Webbdagarna Executive och Speakers Dinner).

Gårdagens Speakers Dinner är en liten komponent i det stora hela – talare och några av våra partners kommer hem och äter lite middag hos mig i Bromma. Rätt lätt att fixa, ganska low key.

Men för mig handlar det om några olika saker, som alla bidrar till helheten.

Dels blir detta ett sätt att dra igång ”Webbdagar-känslan” för de som ska leverera på scenen.

Dels blir det en chans för mig att synka de sista detaljerna inför olika programpunkter.

Men inte minst är det ett sätt att visa att vårt projekt inte bara är ett 9-5-jobb, där vi gör det på strikt kommersiella grunder. Vi – och givetvis även jag – vill gärna visa att vi går all in, med all det engagemang och all den närvaro som man kan förvänta sig.

Webbdagarna är verkligen mer än ett 9-5-jobb för mig. Jag hoppas att det märks.

Det digitala – minus alla detaljer

#blogg100

Idag har vi premiär för Webbdagarna Executive. En liten, men välkvalificerad grupp möts för att diskutera hur den digitala revolutionen ska mötas med strategi och personligt engagemang.

Bakgrunden är enkel. Vi vet att många fler företagsledare och chefer behöver förstå det digitala. Men de är rimligen inte intresserade av klout score, sökordsoptimeringsstrategier eller WordPress-plugins.

Därför har vi satt samman denna förmiddag, med fokus på de två frågor jag tror att personer i ledande befattningar behöver: en modern syn på företagets management, med digitalisering, nätverkande och socialt i fokus. Men också ett personligt förhållningssätt, där du i dig själv behöver ta ett kliv in i det moderna, in i 2013.

Med talare som Micco Grönholm, Pontus Frithiof, Sara Öhman och Niklas Myhr skapar idag premiäravsnittet av Webbdagarna Executive. Det ska i sanning bli spännande att se hur detta faller ut. Förutsättningarna är goda.

Vad jag ser fram emot den här veckan

#blogg100

Nu smäller det till. Webbdagar-veckan är här och därmed det enskilt största hotet mot mitt #Blogg100-projekt. Jag har tänkt försöka fullfölja, men detta blir en tuff vecka.

Men denna vecka är givetvis inte bara ett problem – kanske inte alls ett problem. Tvärt om är detta en vecka full av energi, möjligheter och lärdomar.

Jag ser speciellt fram emot:

  • Att få hälsa 1400 personer välkomna till Webbdagarna på onsdag morgon
  • Att få lyssna på Kevin Kelly
  • Att få lyssna på Beata Wickboms diskussion om unga Youtube-stjärnor
  • Att få lyssna på Måns Adler berätta om videons plats i våra liv
  • Att få vara en del av det maskineri som idag utgör Webbdagarna-teamet (och därmed också givetvis Internetworld)
  • Att få ta emot talarna på middag hemma hos mig i morgon (även om det är en något enklare måltid)
  • Att få runda av Webbdagarna och börja jobba med nästa projekt: Webbdagarna i Luleå och sedan Webbdagarna i Göteborg.

 

Vasaloppet – en tävling mot dig själv

#blogg100

Livet är ingen tävling.

Men det är en resa där vi hela tiden ska bli bättre. I synnerhet jämfört med oss själva och gårdagen.

Vasaloppet må ha en vinnare – någon kommer trots allt först över mållinjen. Men för de allra flesta – tusentals åkare i praktiken – spelar det ingen roll vilken placering man får. Istället är målet att alls ta sig hela vägen och kanske att göra det på en vettig tid.

Det är sympatiskt. Det viktiga är inte vad övriga har för mål: det viktiga är att du når dina egna.

Detta gör tävlingar som Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet, alla klassiska tävlingar för aktiva motionärer, bra på så många sätt. Det blir en aktivitet som inte bygger på elittänkande i första hand utan på att alla kan, många vill och där väldigt många stärker sig både fysiskt och mentalt.

Jag har själv inte varit i närheten av att anmäla mig (även om jag hade långt gångna planer på att anmäla mig till Vätternrundan). Men jag är glad för alla som spänner bågen, som ger sig hän och som försöker lite mer.

Heja.

Uppladdning

#blogg100

Ni vet säkert att det smäller till nästa vecka: Webbdagarna tar över och vi ska leverera kvalitet, engagemang och närvaro till uppåt 1400 besökare. Plus ett antal partners.

Jag känner ett stort ansvar för detta. Som tur är står det inte och faller med någon enskild. Det finns numera massor av strukturkapital inbyggt i hela Webbdagar-projektet. Men jag tror att jag behövs och jag har ingen lust att äventyra något genom att vara trött, ur spel eller på annat sätt sänka min egen kvalitet.

Därför ägnas helgen åt att komma ikapp, att ladda och att förbereda sig. Det lär ta sin tid, men sömn, vila och eftertanke kommer att bli i fokus. Plus mental förberelse.

Sedan ska vi ovanpå detta ha talare plus partners (nog så många bara där) på lite mottagning hemma hos mig tisdag kväll. Det gör att vi måste hålla lite ordning i huset dessutom…

Måndag hela veckan

#blogg100

Jag skrev igår om behovet av ramar, men där fokuset måste ligga på innehållet i dessa ramar.

Det är då värt att minnas filmen ”Måndag hela veckan”, ”Groundhog Day”, där väderpresentatören Phil Connors (spelad av Bill Murray) hamnar i en loop, där han får uppleva den 2 februari om och om igen. Varje morgon vaknar han till samma väderleksprognos, till samma händelseförlopp och till samma utmaningar.

Det är en av mina favoritfilmer, som inte bara är underhållande, välspelad, har en smart berättelse, utan som också lär oss något om att vara ödmjuka mot våra medmänniskor.

Plus såklart om att kunna gå vidare.

”Måndag hela veckan” är ingen skräckfilm. Den är en verklig familjefilm, en av de bättre.

Men i grunden vore det en skräck att behöva uppleva samma dag om och om igen. På samma sätt som det troligen vore en skräck att behöva leva för evigt (även om det är en djupare fråga, och som kräver ett helt annat blogginlägg…).

 

Som vanligt – eller annorlunda? eller Därför hatar jag repriser

#blogg100

Jag har tillbringat några dagar med skidåkning tillsammans med en ganska stor grupp andra. Det är alltid roligt och lärorikt. Jag tycker om slalom och uteliv i lagom doser.

Detta skidläger har genomförts ett antal gånger – kanske tio. Och alltid på samma ställe.

Och när något blir tradition är det lätt att formerna stelnar, att man söker efter rutiner och efter likheter. ”Så här brukar det vara”. ”Så gör vi alltid”.

Jag är inte emot traditioner. De har ett värde och ibland är de till och med nödvändiga. Det är inte fel att vi hälsar med höger hand, har vissa regler för bordsskick och att vi firar jul på samma tidpunkt varje år.

Och om något är bra ska vi inte ändra för ändrandets skull (note to self: ändra inte i onödan, Magnus). If it ain’t broken, don’t fix it.

Men dessa ramar ska kanske just vara ramar, så att vi sedan kan fylla dem med innehåll. Bordsskicket är inget självändamål. Det är ett antal regler som gör att vi lättare ska kunna umgås på ett enkelt sätt kring matbordet. Julen är inget självändamål. Det är en ram för att för att kunna umgås med våra familjer, glädjas åt Jesu födelse, frossa i mat, skämma bort våra barn (stryk det som inte passar just dig).

Jag tror att vi på tok för ofta söker efter likheterna, efter rutinerna och efter repriserna. Ramarna har liksom blivit viktigare än utrymmet för eget skapande inom dessa ramar. Ramarna behövs, men vi ska inte lägga något fokus på dem. Låt dem bli just de ramar som lyfter fram något annat.

Vi vet med säkerhet att livet förändras hela tiden, att nya situationer löses på nya sätt och att olika människor på olika sätt bidrar till att varje situation blir unik på sitt sätt.

Vi vill inte ha repriser i våra liv. Vi vill att de ska utvecklas, gärna bli bättre men i synnerhet fyllas med nya intryck, nya människor och nya berättelser.

Att få samma tidning – med samma innehåll – levererad i brevlådan varje morgon hade till slut blivit ganska meningslöst. En tv-kanal med bara repriser skulle till slut ta död på oss.

Låt oss jobba på att hitta rätt ramar i livet – gärna stabila och fasta. Men låt oss sedan lägga all vår kraft på att fylla dessa ramar med spännande, nytt och kreativt innehåll.