Radikaliseringens år

Att Donald Trump skulle bli ett elände när han valdes 2016 var väl uppenbart. Men jag måste erkänna att jag under 2017 ändå blivit mycket mer berörd och påverkad än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det handlar om flera saker, som utmanat min bild av normalitet och rimlighet. Men tre stora frågor har blivit extra angelägna. Det ena är synen på klimatet och klimatförändringarna, det andra är synen på fakta och sanning och det tredje är synen på demokrati och det lite flummiga begreppet ”samhällskontraktet”.

Rapporterna om hur vår miljö utvecklas negativt, i synnerhet den globala uppvärmningen, blir allt fler och kommer allt oftare. Precis som många andra är jag övertygad om att vi måste vidta snabba och ganska kraftfulla åtgärder för att inte världens ekosystem ska äventyras i grunden. Att då USA väljer en president som på så många plan går i precis motsatt riktning, det gör mig orolig, bedrövad och ibland till och med lite rädd.

Synen på fakta och sanning hänger givetvis ihop med miljö-frågan. Hade Donald Trump valt att bry sig om fakta och forskning hade han sannolikt landat i en annan slutsats kring exempelvis Paris-avtalet. Men ifrågasättandet av fakta är värre än så. Donald Trump – och många med honom – väljer inte bara att välja och vraka bland etablerade fakta. När rena falsarier sägs vara fakta eller när etablerade fakta sägs var falskt: då utmanas något viktigt och centralt. Ska vi kunna bygga vidare på ett samhällsbygge och kunna gå framåt, måste vi vara överens om var vi kommer ifrån och hur samhället hänger ihop. Saknas den gemensamma bilden blir varje steg framåt en kamp.

Därför är respekten för gemensamma sanningar också kopplat till begreppet ”samhällskontraktet” – vad är det vi enats om, hur förhåller vi oss till varandra, vem inkluderar vi i ”samhällskontraktet”, vilka är ”vi”?

2017 blev ett år då allt detta påverkade mig djupt.

Kommer vi att klara klimatomställningen? Har demokratin som vi känner den börjat erodera, tappat sin legitimitet? Har debattklimatet i sociala medier gjort det omöjligt att ha ett begåvat samtal i sansad ton? Gör vi skillnad på människor och människor, beroende på härkomst, på födelseort, på hudfärg?

Dysterheten över allt detta har gjort det svårt för mig att formulera mig. Den här bloggen tystnade helt, jag hade långa uppehåll på Facebook och Instagram. Mitt Twitter-konto handlade en period bara om professionell kommunikation om jobbrelaterade saker.

Under hösten släppte det. Hopplösheten är ofta på gränsen till meningslös – i värsta fall destruktiv. Jag såg kanske inte ljuset i tunneln, men jag hittade i alla fall en ficklampa och började röra mig framåt.

På andra sidan denna dystra period kom en mer radikal Magnus ut. Ska vi klara utmaningarna vi står inför tror att vi måste våga ta större kliv, göra större förändringar i våra liv och samhällen. Jag tror vi behöver större visioner.

Jag tror att dessa visioner måste bygga både på mänsklig nyfikenhet och upptäckarlusta, men också respektera demokratins fundament.

Vi kan inte backa in i framtiden, vi måste lära oss att samspela med modern teknik, med en modern kultur.

Jag tror på att lösningen på både demokratins framtid och på miljöutmaningen ligger i att förstå globaliseringen och det gränslösa, att dra nytta av moderna verktyg och digitaliseringens möjligheter, att utnyttja entreprenörskapet och den mänskliga viljan att förbättra sitt eget liv genom arbete och i respekten för varje människas kapacitet att fatta egna beslut och ta ansvar för sig själv och andra.

Jag tror också att dessa byggstenar är kraftfulla verktyg som kan samspela till något fantastiskt om det görs rätt. Det är inte hinder i vägen. Får aldrig vara. Kan inte vara.

Jag har nog under en längre tid blivit allt mer ”radikal”, där jag förväntar mig större förändringar i högre takt. Det har i viss mån varit en ideologisk förflyttning, men också en annan syn på min egen roll och mitt eget bidrag i samhället.

Jag kan inte rösta bort Donald Trump. Jag kan inte påverka andras semesterresor till Thailand. Jag kan inte minska bilberoendet eller fossilberoendet. Jag kan inte själv öppna landets gränser, erbjuda skydd till alla som behöver. Men jag kan ändra mitt eget sätt att leva. Jag kan bidra till diskussionen. Jag kan rösta med fötterna. Jag kan göra min röst hörd i valurnan nästa år.

Under 2017 har jag gjort för lite.

Under 2018 ska jag se till att göra skillnad på fler sätt. För fler.

Mitt bidrag till kyrkan – och kyrkans bidrag till mig

Det är ingen hemlighet att jag gärna går till kyrkan. Abrahamsbergskyrkan, tidigare en av Stockholms missionskyrkor, numera tillhörande Equmeniakyrkan, har visat sig vara en plats som fungerat mycket bra för mig.

Det finns många skäl till att jag går dit: ren avkoppling är ett: en stunds vila och stillhet i en annars ganska hektisk tillvaro. Jag går även dit för musikens skull, där i praktiken varje gudstjänst kan ses som en liten konsert.

En allt viktigare del är det sociala. Jag har många goda vänner som jag enklast träffar på kaffet efter gudstjänsten.

Men såklart även för det andliga behovet. Även om det inte varje söndag kommer överst och först. Under året har det blivit allt mer naturligt att hantera det ”religiösa” i mitt liv.

Det klarnar allt mer vad min kyrka står för – och vad den inte står för. För mig är det viktigt med det öppna och inkluderande: att alla är välkomna. Att vi inte är dömande. Att vi inte tittar inåt, utan utåt. För mig är tolkningen av ordet och tron inte hård utan mjuk. Den är inte bokstavstroende, utan formad i ett aktivt samspel med omgivande människor och samhälle. Den söker förklaring och förståelse till svåra och ibland omöjliga frågor, inte rationella svar på icke rationella frågor.

En sådan kyrka, som inkluderar, som problematiserar, som leder och som hjälper, den tror jag också är en god kraft i samhället. Den gör positiv skillnad för både människor och strukturer.

Abrahamsbergskyrkan står för allt detta. Det gör mig stolt och glad. Och det bidrar till att jag känner mig hemma.

Min egen relation till Gud är komplicerad. Resonemangen om grunden för min Gudsuppfattning mognar långsamt i mig. Men konsekvenserna av min tro klarnar dock allt mer. För mig handlar tron om att försöka bli en så bra människa som möjligt. Och inte att bara göra det för sin egen skull, utan även för sin omgivning. Att förstå sig själv, att förstå sina medmänniskor och förstå hur vi tillsammans hänger ihop. Begreppet ”undervisning” används inte sällan i kyrkan. I sin bästa form lär jag mig mer om mig själv – och ger mig vägledning i livet med andra.

Många har synpunkter på hur religiösa ”är” eller ”ska vara”. Det gör det knepigt för mig, som varken gillar att tryckas in i mallar och absolut inte den schablonbild av religiösa som ofta används. Därför är det också svårt för mig att i några korta meningar formulera en tydlig definition av ett kristet liv ska levas – eller hur jag lever det.

I vårt sekulariserade samhälle är synen på kyrkan ofta onyanserad och som regel förenklad. Att vända den bilden är svårt. Och sannolikt en lång process. Jag skulle vara glad om jag bidrog till det, dock.

För mig handlar kyrkan inte bara om att ta emot, att få. Jag försöker efter bästa förmåga även att ge. Formgivning av medlemsbladet Livet som kommer fyra gånger per år är ett sådant konkret bidrag. Några omgångar vid disken efter kyrkkaffet blir det väl också. Två gånger per år tar jag även fram trumpeten och spelar psalmer.

Men självfallet handlar mitt bidrag också om närvaro, deltagande och engagemang. Oavsett om det gäller min plats i kyrkbänken eller vid kaffeborden.

Under året har vi fått en ny pastor i Abrahamsbergskyrkan, och haft en annan pastor på ett längre besök. Båda dessa har blivit viktiga för mig.

2017 var ändå ett bra år för min relation till kyrkan. Jag hoppas att 2018 fortsätter på samma sätt.

Mitt liv som artist

Jobbets IT-avdelning fick för sig att skaffa nya datorer till alla medarbetare för några år sedan. Ett av alternativen som vi fick välja på var en Microsoft Surface, en kombination av dator och läsplatta.

En fantastisk grej med min Surface är att den har en penna och en skärm som gör det möjligt att rita på skärmen. Och jag är helt såld.

Microsoft Store innehåller appar till datorn som gör det möjligt att rita lite vad som helst och med lite tur eller talang blir det riktigt bra. Jag har testat både gratis-appen FreshPaint och betalappen Sketchable. Båda utmärkta om än olika.

Under 2017 fick jag för mig att göra lite mer av datorns förmågor i kombination med mitt eget intresse för att rita och teckna. Någon gång i maj testade jag att rita alla mina Facebook-inlägg. Under en jobbresa till Rom testade jag att göra lite skisser på hus och fåglar.

 

Jag har även testat, inte helt utan framgång, att även rita mina Powerpoint-bilder istället för att skriva in texter och klippa in clip-art-bilder från okänd källa.

Jag har verkligen insett mina begränsningar. Vissa illustrationer blir användbara och rätt ok, andra ganska tveksamma.

Men jag har sett det som ett tidsfördriv, en sorts avkoppling. Vissa gillar att laga mat, andra att påta i trädgården. Jag har gillat att skissa, rita, måla.

2017 blev året då jag tog flera viktiga steg i mitt skapande, där min penna och min dator gav mig utlopp för en kreativitet som legat och pyrt, som velat komma ut.

Hunnebo.

Ett inlägg delat av Magnus Höij (@magnushoij)


2018 kanske detta lekfulla men ganska planlösa fortsätter. Eller så hittar jag ett format som kan utvecklas till något mer.

Oavsett så gillar jag min dator, min penna och mina appar så mycket att det nog inte tar slut. Mitt liv som artist lär fortsätta. Även om det mest blir som tidsfördriv.

 

En vilsen ingenjör i samhälls-byggnadssektorn

Jag är ingenjör. Har läst fyraårig teknisk linje på Nils Ericsson-gymnasiet i Trollhättan, jag har studerat på Y-linjen, Teknisk Fysik och Elektroteknik, på Tekniska Högskolan i Linköping. Dessutom har jag legat vid ingenjörstrupperna i det militära i 15 månader, som kompanibefäl vid Ing2 i Eksjö.

Jag har knappast jobbat som ingenjör i någon större omfattning, men däremot både som journalist och nu som branschföreträdare mött och samspelat med duktiga ingenjörer. Som journalist har jag berättat om teknikens utveckling och framfart. Som branschföreträdare förklarar jag vad våra medlemsföretag bidrar med till samhällsbygget och till näringslivet. Min erfarenhet som vägbyggare begränsar sig till lite brobyggnation under 1980-talet, då jag i militärens regi byggde tyska broar för stridsvagnar i de småländska skogarna. Och någon arkitekt har jag aldrig varit.

För mig är teknikinslaget i mitt jobb ändå viktigt. Jag gillar teknisk utveckling, jag gillar det som ingenjörer skapar och utvecklar. Och det är viktigt att göra detta till en fråga för fler än bara oss närmast sörjande. Tekniken påverkar våra samhällen i grunden. Och våra samhällen är idag beroende av tekniken och tekniska lösningar. Ingenjörerna kan inte själva styra över tekniken: fler måste engagera sig.

Under mina år som journalist lärde jag mig ganska väl att förstå IT-branschen, dess produkter, dess arbete och mentalitet. Senare kom jag även nära webben, sociala medier, e-handeln, öppna data, big data och många andra trender.

I min roll som branschföreträdare för rådgivande ingenjörs- och arkitektföretag finns en delvis annan typ av ingenjörsuppdrag och arkitektuppdrag att berätta om.

För mig personligen – och även för branschorganisationen – är det mycket viktigt att vara nära själva tekniken. Att lyfta fram värdet i ingenjörs- och arkitektuppdraget. Att synliggöra effekten av det som ingenjörer och arkitekter gör.

Jag under 2017 har det blivit allt tydligare att jag kommit längre från ingenjörerna i mitt jobb på Almega jämfört med hur det var på mitt tidigare jobb som redaktör. Jag rör mig numera med mer generella frågeställningar, närmare företagandets villkor och lönebildning. I vårt arbete på branschkansliet hamnar inte sällan fokus på ramvillkoren för företagen: upphandlingsregler, betaltider, kompetensförsörjning, kollektivavtal. Det är också berikande och såklart mycket viktigt.

Men mitt hjärta klappar betydligt mer och hårdare när vi pratar om höghastighetsbanans krav på geotekniken eller kraven på stålet i moderna huskonstruktioner. Om jag inte är uppmärksam är det lätt att tappa bort närheten till uppdragen, till projekten, till de tjänster som våra medlemsföretag levererar.

För mig är det svårt att företräda en bransch om jag inte ständigt är nära det jobb som företagen gör. Inte minst: det är betydligt tråkigare.

Under 2018 behöver jag fylla på med mer ”ingenjörsperspektiv”, än mer närhet till ingenjörens och arkitektens vardag. Jag ska försöka se fler projekt där våra medlemmar hjälper Trafikverket med planering och projektering. Jag vill besöka Kiruna och se hur flytten av staden går till – i praktiken. Jag vill komma närmare produktutvecklingen, där våra medlemmar hjälper fordonsbranschen med sin utveckling. Jag vill besöka åtminstone några projekt som vunnit Kasper Sahlin-priset de senaste åren.

Under 2018 ska jag säkerställa att det finns utrymme i min kalender för den närheten. Den är viktig.

Mitt liv som cyklist

Jag har ganska länge kallat mig cyklist. Jag har tagit cykeln till jobbet under ganska många år nu, både på vintern, våren, sommaren och hösten. 2016 var målet att försöka cykla till vår stuga i Småland Jag kom iväg, kom en bit, men fick stryka ”vår stuga” eftersom jag fick nöja mig med att komma fram till Småland.

2017 blev också ett cykelår, även om jag cyklat färre mil än på flera år. Min rejäla, men ganska tunga, pendlarcykel fick nya cykelväskor, men en eländig förkylning på hösten fick stora konsekvenser för cykelpendlandet. Året slutade inte alls på topp i det avseendet. Cykeln har under årets sista månader ersatts av spårvagn och tunnelbana.

Mitt cykelhjärta värmdes dock av att pendlarcykeln kompletterades med en helt ny cykel, en riktig racer, i år! En Specialized Roubaix SL4. Supersnygg, lätt och rolig att cykla med.

Jag cyklar av flera skäl. Det ger mig vardagsmotion, när jag cyklar till och från jobbet. Med cykeln får man se massor: man kommer ganska långt på ganska kort tid, men man är ändå nära naturen, staden, gatorna. Det är lätt att ta med cykeln, även bak på bilen om det skulle krävas. Cykeln ger tid till reflektion och tankeverksamhet. Även om jag framför allt cyklar själv är cyklingen socialt, eftersom man delar sina turer på Strava, där man utmanar sig själv och andra.

Därtill är ju cykling en fantastisk materialsport, där du aldrig köpt allt, där det alltid finns nya cyklar, mer tillbehör.

Mitt liv som cyklist är verkligen inte över. 2018 kanske jag ger mig på nya utmaningar: kanske ska jag se till att komma fram till stugan i Norra Sandsjö? Kanske en cykelvecka på Mallorca? Kanske något långlopp?

Under 2018 ska cykelpendlandet komma igång igen. Men min nya racer ska också ut på lite längre äventyr. Vart det än bär av, så ska det cyklas rejält under 2018.

En ny papparoll

Under 2017 blev det än tydligare att småbarnsåren är över. Våra barn, numera 16, 18 och 20 år gamla, är sedan länge kapabla att fatta egna beslut, ta eget ansvar, välja väg i livet.

Att då som en sen – kanske en sista – insats för att bidra till barnens förståelse av livet åka på tågluff med sin son genom Europa, det var kanske en aning desperat. Men det var därtill väldigt givande.

Jag har tidigare bloggat om resan på den här bloggen: hela vägen från ett regnigt och kallt Stockholm till ett glödhett Rom.

Men det blev en resa inte bara genom Europa, utan även i min relation till min son. Det blev inte bara ett antal europeiska städer vi fick tillsammans, utan även samtal om stort och smått. Det blev en resa på ganska lika villkor, där vi båda fick utrymme att tycka till, att välja väg. Även om jag både stod för grundidén och för plånboken.

Det är ingen enkel process att växla föräldraroll från att byta blöjor och hämta på dagis till att reflektera över bilkörning, UF-företagandets vedermödor och att stötta i de olika, ibland lite jobbiga, stegen i att kliva in i vuxenlivet. Jag vet inte hur bra jag lyckats följa med i den utvecklingen.

Min tid med mina barn ändras: från att se dem i barnvagn och i sandlådan till att de sitter vid ratten och jag i baksätet. Eller att de tipsar mig om tv-serier på Netflix eller HBO, inte tvärt om.

Under året har min äldsta dotter i praktiken flyttat hemifrån under längre perioder. En har skaffat körkort, med all den frihet det innebär. Och sonen, som fått nya perspektiv med ny skola och större ansvar på gymnasiet.

Jag har nog inte tänkt sätta mig baksätet i deras liv. Jag tänker mig snarare ett liv som ”rådgivare”. Ordet ”pappa” fungerar säkert bra, om man bara fyller det med rätt innehåll. Nytt innehåll.

Jag behöver lyssna mer, utmana på nya sätt, lämna över, ge perspektiv. Stötta när det krävs, hålla mig borta än oftare.

2017 blev det tydligt att jag måste kliva in i en ny roll. Jag kanske inte har tagit alla steg ännu. Men jag är på väg.

Den oskrivna boken

Jag hör till dem som tänker genom att skriva. Jag skriver gärna. Skrivandet är viktigt för mig.

När jag lämnade journalistiken och övergick till mitt nuvarande uppdrag som branschföreträdare var det viktigt för mig att hålla igång skrivandet. Under ett intensivt halvår 2016 bloggade jag 100 dagar på raken om urbanisering och stadsutveckling på den här bloggen. Och under ganska lång tid nu har jag bloggat varje fredag på jobbet, som format ett nyhetsbrev till medlemmar, kollegor i branschen, politiker och andra som eventuellt vill läsa.

Men en större dröm har gnagt i mig: att skriva något längre, något mer summerande. Jag har sedan länge pratat om att skriva en bok. Åtskilliga bokidéer har funnits i mitt huvud, vissa såklart bättre än andra. Vissa mer tidsbundna än andra. Vissa mer svårfångade och otydliga än andra.

Boken har inte skrivits ännu. 2017 hade kanske varit ett bra år för att skriva en bok på vissa plan, men jag tror samtidigt att det varit bra att vänta.

En viktig orsak är att min världsbild ritats om: jag är mindre tvärsäker idag än jag var för något år sedan.

Mitt utfall mot nationalstaten i våras var egentligen en bokidé som jag behövde få ur mig. Jag hade laddat för en slutsats, som jag kände var väl underbyggd, hade ett antal starka och goda argument och som kunde paketeras ihop på ett bra sätt.

Blogginlägget blev ganska bra, men fick såklart också en del mothugg. En hel del mycket kloka synpunkter som fick mig att reflektera, delvis ompröva. Under hösten har jag känt mig allt mer tveksam, allt mindre tvärsäker.

Jag tror det är något bra. Min världsbild uppdateras just nu, mycket drivet av de perspektiv och influenser jag får från min nya utsiktsplats av samhällsbyggare.

Jag tror också att vårt debattklimat kräver mer av oss, även av mig. Hur ska jag bidra till ett gott samtalsklimat, där olikheter och debatt är välkommet, där det ändå kombineras med respekt och förståelse?

Under 2018 hoppas jag landa i några kloka svar kring detta.

Jag hoppas att det leder till mer fart på den här bloggen. Och gärna i någon ny bokidé.

Vidgade vyer i världen

Mitt jobb innebär en del resande: vi har en hel del internationellt samarbete med en hel del möten i både Europa och världen. 2017 var ett år med flera spännande resor, både österut, västerut och söderut.

I juni besökte jag Grönland med våra nordiska ingenjörsorganisationer. Förutom en givande konferens med många viktiga frågor, blev mötet med den grönländska naturen mycket givande. Förståelsen för miljöförändringarnas konsekvenser är extra tydliga i Arktis. Och trots de storslagna isbergen inser man att kraften i växthusgaserna är än större.

Under hösten gick resan till Jakarta, Indonesiens huvudstad. Det går kanske att se det som en världsmetropol, med sina 10 miljoner invånare. Men lika mycket kan det ses som en samling hus, med ännu fler människor och ännu fler mopeder intryckta på en för liten yta. Turligt nog hittade vi en bra guide som kunde visa oss både några av Jakartas sevärdheter men också dess bakgator, slummen och nedsmutsningen.

Därtill resor till Helsingfors, Rom, Bryssel och Zurich bidrog till att jag fick mina beskärda timmar på flygplatser och hotell.

Jag har rest en hel del under mina första år på Almega. Det har varit värdefullt och på ett konkret sätt lärt mig att förstå de utmaningar och skillnader som finns i branschen. I synnerhet har det varit värdefullt att dela erfarenheter med de nordiska kollegorna: Danmark, Norge, Finland och Island. Vi har väldigt mycket gemensamt och även om det finns tydliga skillnader så kan vi lära mycket av varandra.

2018 lär det bli lite mindre resande i världen. Såklart en del i Norden, såklart någon resa till Bryssel.

Närheten och utbytet med mina nordiska kollegor fortsätter: det är viktigt. Under 2018 hoppas jag kunna fylla på med intryck från lite andra branscher.

Jag är fortsatt övertygad om att internationaliseringen kommer att fortsätta och få än större betydelse för oss än innan. Men jag är också övertygad om att det nya kommer från nya ställen, från nya forum och från andra sammanhang.

Därför behöver jag fortsätta att resa, även om det oftare bör ske med tåg, det behöver inte vara lika ofta och det borde ske till nya platser med andra berättelser.

Med podden i örat

Under flera år har jag uppskattat utbudet av bra poddar, både svenska och utländska.

Jag lyssnar gärna när jag dammsuger, klipper gräset, diskar, tränar och kör bil. Jag borde väl inte, men det händer att jag lyssnar även när jag cyklar och när jag bedömer att jag har rimlig koll på trafik och omgivning.

Jag har flera favoriter, som berikar mitt liv, ger mig underhållning och kunskap. Här är de som utgör min ”spellista” i min telefon just nu:

  • Medierna: mycket värdefull, välgjord och bra paketerad mediekritik
  • Lantzkampen: aktuell underhållning med en briljant Annika Lantz och aktuella gäster
  • Up First: daglig summering av amerikanska nyheter från NPR, National Public Radio
  • #ensakidag: Jocke Jardenbergs dagliga fundering i perfekt podd-format
  • Det politiska spelet: SR:s politiska kommentatorer summerar veckan
  • Juridikpodden: Tove Lindgren och Mårten Schultz sätter juridiken i sitt sammanhang
  • Järnvägspodden: rapporter från Trafikverkets arbete med järnväg – på många plan
  • NPR Politics: veckosummering och djupdykning i amerikansk politik
  • Podden på tiden: Christer Sturmark pratar liv, politik, tro och filosofi med Staffan Dopping
  • Staden: arkitektur och urbanisering i skön förening
  • The Infrastructure Show: professor på amerikanskt universitet pratar infrastruktur med amerikanska experter.

Ovanpå dessa poddar ska läggas visst intag av musik och ett visst inslag av tv, både linjär-tv och Netflix/HBO. Om jag dessutom ska hinna jobba så är det något som får ta stryk. Under 2017 var det tyvärr boken.

Lika mycket som jag älskar formatet, kvaliteten och bredden i poddutbudet, lika bedrövad blir jag över att inte hinna läsa böcker så mycket som jag skulle önska.

Det får bli nyårslöftet inför 2018. Minska NÅGOT på podd-lyssnandet. Minska NÅGOT på tv-tittandet. Läs mer.