Pandemin ur ett gult perspektiv

Sedan mars i år har vi som kan uppmanats att jobba hemifrån. Och jag har i stor utsträckning kunnat göra just det. Efter lite stök och bök har jag till och med fått lite struktur och ordning på vårt arbetsrum hemma, där jag sitter bra och har goda förutsättningar för jobbet.

Men som bekant finns det mycket mer att säga om hemarbetet, i synnerhet när det ska bedrivas under en längre tid och där utgångspunkten är att vi helst ska undvika kontoret helt.

Bland utmaningarna finns välkända problem (eller utmaningar) som arbetsmiljö, ledarskap, möjligheten till kreativitet och gruppdynamik. Med mera.

Men ur mitt personliga perspektiv har jag dessutom märkt en extra utmaning – och jag vet att jag inte är ensam.

Jag har nämligen gjort de då och då ifrågasatta DISC-profilerna, och de har för min del givit mig mycket av rött (D) och full pott på gult (I). Grönt och blått är enligt dessa analyser svaga hos mig.

Oavsett hur vi ser på DISC-profilerna bedömer jag att de har fångat något hos mig som jag tror stämmer: jag är utåtriktad, van vid och uppskattar att få feedback, gillar att stå på scenen och räds inte rampljuset.

Att då förflyttas från gruppen på jobbet, från mötena och sammankomsterna till att framför allt arbeta på egen hand, men även att leda och kommunicera digitalt – det har helt enkelt varit en utmaning.

Ett av mina viktigaste arbetsverktyg har varit att möta människor och att via framför allt muntlig kommunikation både få något gjort och lösa problem.

Delar av dessa förmågor har varit svåra att nyttja, när vi byter konferensrum, korridorer, kaffemaskiner, kopiatorer och skrivbord mot Teams, Zoom och Messenger.

Jag vill tro att jag har koll på tekniken. Och jag vill tro att jag även gillar teknikutveckling och att testa nya saker.

Men jag blir allt mer medveten om att modern teknik och digitalisering inte handlar om att ta en arbetsuppgift eller ett beteende och flytta det till en digital miljö och tro att allt fungerar som innan.

När vi byter vår fysiska värld mot en digital blir det samtidigt något annat. Arbetsverktygen ändras. Kulturen ändras. Samtalet ändras.

Ett av många exempel är den för mig så viktiga feedback man får när man pratar. I ett fysiskt rum sitter en publik som jag kan fånga, där jag kan söka återkoppling, där jag kan läsa ansiktsuttryck eller få skratt som svar.

Feedbacken i de digitala kanalerna är som bekant annorlunda: Like-knappar, kanske hjärtan. Men när kamerorna hos deltagarna stängs av, när man själv blickar stint i in sin egen kamera: då blir responsen svår att fånga.

Jag själv behöver lära mig nytt. Jag behöver bli bättre på att nyttja kulturen, verktygen, känslorna i den digitala världen. Exakt hur vet jag inte. Men jag måste bli bättre. Och jag måste öva.

Annars kommer jag bara att sitta och vänta på att de fysiska mötena kommer tillbaka.

Och jag vet att det aldrig kommer att bli som förr.

Det stora och det lilla

Våren och sommaren har som för alla inneburit tid för reflektion.

Och som jag har reflekterat.

En av dessa reflektioner handlar om det stora och det lilla.

Jag hör till dem som gärna pratar om och funderar kring de riktigt stora samhällstrenderna. Jag är såklart en glad amatör och befinner mig väldigt ofta på djupt vatten. Men det har inte hindrat mig från att ha synpunkter på globaliseringen, nationalismen, urbaniseringen, sekulariseringen, individualiseringen, samhällskontraktet och liknande frågeställningar.

Jag har dessutom gillat (och ogillat) en hel del av detta, nästan stått på en och annan barrikad. Jag har ogillat nationalismen, jag har gillat den övergripande urbaniseringen, jag har sett det oundvikliga i globaliseringen och i den kraftfulla teknikutvecklingen.

Pandemin blev lite av en betongvägg att springa in i. Med stängda gränser mellan Sverige och Norge, mellan Sverige och Finland, rasade lite av min världsbild. Det var helt enkelt en krock mellan vad jag trodde på, rent av såg som oundvikligt, och det som sedan blev en nästan helt accepterad lösning på ett reellt problem.

Jag brukar hävda att jag gillar förändring. “Annorlunda är bra”. Men detta var ganska jobbigt även för mig som gillar nytt och annorlunda.

Vad jag borde göra i ett sådant läge är sannolikt att vända sig inåt, att ta hand om sig själv och sina närmaste. Att se till att hantera sitt jobb, sina relationer i vardagen och “laga efter läge”. Att vända sig inåt, mot det lilla, det hanterbara.

I viss mån behövs nog det, bara för att överleva. Men jag, som gärna blickat utåt, som gillat nya sammanhang, som gillar modernitet och utveckling, som gillar de stora frågorna, så är detta en prövning.

Att gå från de stora frågorna till de små kanske är nödvändigt. Det lilla är nödvändigt. Både för var och en av oss, men också som samhälle.

Men jag vill inte vara en person som blickar inåt. Som mer bryr mig om mig själv än om min omvärld. Jag vill fortsätta att förstå världen och vart den är på väg.

Just nu är det svårare än någonsin. Och mycket av det jag ser gillar jag inte.

Men det får inte hindra mig från att blicka framåt. Det får får inte hindra mig från att blicka utåt.

Mot det stora.

Fokus på möjligheterna

Som sagt. Mitt bloggande har framför allt varit på jobbets plattform.

Vad som saknats är kanske mina egna, mer personliga reflektioner. Dagens fredagsblogg på jobbet var dock ett litet steg närmare mig själv, där jag gav mig själv några tydliga uppmaningar:

https://www.innovationsforetagen.se/2020/08/fokus-pa-mojligheterna-magnus/

Det kändes viktigt. Jag har lite för mycket sett utmaningarna, problemen. Det har varit dåligt för mig. Jag behöver hitta det positiva, se möjligheterna och vara framåtlutad.

Det rör såklart jobbet.  Men det rör också en hel del annat, som just nu snurrar runt om mig. Att hitta en klok, ny balans har blivit extra viktigt.

Och att ge den här bloggen lite mer kärlek. Inte minst som en summering av tiden vi befinner oss i: Corona-året 2020.

Ett år då utmaningarna hopar sig, men där behovet av hopp och förtröstan är större än någonsin.

Nya tag

Den här bloggen har under en längre tid legat i träda – orsakerna är många (bland annat har jag lagt mitt fokus på bloggen på jobbet – Fredagsbloggen – som finns att läsa här: https://www.innovationsforetagen.se/amne/fredagsblogg/), och delvis komplicerade, med många bottnar.

Men jag tänkte ändra på det.

Jag hör till dem som blir hjälpt av att “skriva av mig”. Jag hör till dem som processar svåra frågor genom att resonera om dem och strukturerat benar ut oklarheter för mig själv.

Nu har fråogr bubblat lite för länge och på lite för många håll. Det finns ett behov av att sätta ord på pränt. Mina ord.

Inom kort ska jag börja processa frågorna som jag ställer mig själv – där jag ibland vet svaret, men oftare helt saknar tydliga svar.

Jag skriver lika mycket för mig själv som för någon annan. Gott så, tänker jag.

Nu börjar jag.

Radikaliseringens år

Att Donald Trump skulle bli ett elände när han valdes 2016 var väl uppenbart. Men jag måste erkänna att jag under 2017 ändå blivit mycket mer berörd och påverkad än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det handlar om flera saker, som utmanat min bild av normalitet och rimlighet. Men tre stora frågor har blivit extra angelägna. Det ena är synen på klimatet och klimatförändringarna, det andra är synen på fakta och sanning och det tredje är synen på demokrati och det lite flummiga begreppet ”samhällskontraktet”.

Rapporterna om hur vår miljö utvecklas negativt, i synnerhet den globala uppvärmningen, blir allt fler och kommer allt oftare. Precis som många andra är jag övertygad om att vi måste vidta snabba och ganska kraftfulla åtgärder för att inte världens ekosystem ska äventyras i grunden. Att då USA väljer en president som på så många plan går i precis motsatt riktning, det gör mig orolig, bedrövad och ibland till och med lite rädd.

Synen på fakta och sanning hänger givetvis ihop med miljö-frågan. Hade Donald Trump valt att bry sig om fakta och forskning hade han sannolikt landat i en annan slutsats kring exempelvis Paris-avtalet. Men ifrågasättandet av fakta är värre än så. Donald Trump – och många med honom – väljer inte bara att välja och vraka bland etablerade fakta. När rena falsarier sägs vara fakta eller när etablerade fakta sägs var falskt: då utmanas något viktigt och centralt. Ska vi kunna bygga vidare på ett samhällsbygge och kunna gå framåt, måste vi vara överens om var vi kommer ifrån och hur samhället hänger ihop. Saknas den gemensamma bilden blir varje steg framåt en kamp.

Därför är respekten för gemensamma sanningar också kopplat till begreppet ”samhällskontraktet” – vad är det vi enats om, hur förhåller vi oss till varandra, vem inkluderar vi i ”samhällskontraktet”, vilka är ”vi”?

2017 blev ett år då allt detta påverkade mig djupt.

Kommer vi att klara klimatomställningen? Har demokratin som vi känner den börjat erodera, tappat sin legitimitet? Har debattklimatet i sociala medier gjort det omöjligt att ha ett begåvat samtal i sansad ton? Gör vi skillnad på människor och människor, beroende på härkomst, på födelseort, på hudfärg?

Dysterheten över allt detta har gjort det svårt för mig att formulera mig. Den här bloggen tystnade helt, jag hade långa uppehåll på Facebook och Instagram. Mitt Twitter-konto handlade en period bara om professionell kommunikation om jobbrelaterade saker.

Under hösten släppte det. Hopplösheten är ofta på gränsen till meningslös – i värsta fall destruktiv. Jag såg kanske inte ljuset i tunneln, men jag hittade i alla fall en ficklampa och började röra mig framåt.

På andra sidan denna dystra period kom en mer radikal Magnus ut. Ska vi klara utmaningarna vi står inför tror att vi måste våga ta större kliv, göra större förändringar i våra liv och samhällen. Jag tror vi behöver större visioner.

Jag tror att dessa visioner måste bygga både på mänsklig nyfikenhet och upptäckarlusta, men också respektera demokratins fundament.

Vi kan inte backa in i framtiden, vi måste lära oss att samspela med modern teknik, med en modern kultur.

Jag tror på att lösningen på både demokratins framtid och på miljöutmaningen ligger i att förstå globaliseringen och det gränslösa, att dra nytta av moderna verktyg och digitaliseringens möjligheter, att utnyttja entreprenörskapet och den mänskliga viljan att förbättra sitt eget liv genom arbete och i respekten för varje människas kapacitet att fatta egna beslut och ta ansvar för sig själv och andra.

Jag tror också att dessa byggstenar är kraftfulla verktyg som kan samspela till något fantastiskt om det görs rätt. Det är inte hinder i vägen. Får aldrig vara. Kan inte vara.

Jag har nog under en längre tid blivit allt mer ”radikal”, där jag förväntar mig större förändringar i högre takt. Det har i viss mån varit en ideologisk förflyttning, men också en annan syn på min egen roll och mitt eget bidrag i samhället.

Jag kan inte rösta bort Donald Trump. Jag kan inte påverka andras semesterresor till Thailand. Jag kan inte minska bilberoendet eller fossilberoendet. Jag kan inte själv öppna landets gränser, erbjuda skydd till alla som behöver. Men jag kan ändra mitt eget sätt att leva. Jag kan bidra till diskussionen. Jag kan rösta med fötterna. Jag kan göra min röst hörd i valurnan nästa år.

Under 2017 har jag gjort för lite.

Under 2018 ska jag se till att göra skillnad på fler sätt. För fler.

Mitt bidrag till kyrkan – och kyrkans bidrag till mig

Det är ingen hemlighet att jag gärna går till kyrkan. Abrahamsbergskyrkan, tidigare en av Stockholms missionskyrkor, numera tillhörande Equmeniakyrkan, har visat sig vara en plats som fungerat mycket bra för mig.

Det finns många skäl till att jag går dit: ren avkoppling är ett: en stunds vila och stillhet i en annars ganska hektisk tillvaro. Jag går även dit för musikens skull, där i praktiken varje gudstjänst kan ses som en liten konsert.

En allt viktigare del är det sociala. Jag har många goda vänner som jag enklast träffar på kaffet efter gudstjänsten.

Men såklart även för det andliga behovet. Även om det inte varje söndag kommer överst och först. Under året har det blivit allt mer naturligt att hantera det ”religiösa” i mitt liv.

Det klarnar allt mer vad min kyrka står för – och vad den inte står för. För mig är det viktigt med det öppna och inkluderande: att alla är välkomna. Att vi inte är dömande. Att vi inte tittar inåt, utan utåt. För mig är tolkningen av ordet och tron inte hård utan mjuk. Den är inte bokstavstroende, utan formad i ett aktivt samspel med omgivande människor och samhälle. Den söker förklaring och förståelse till svåra och ibland omöjliga frågor, inte rationella svar på icke rationella frågor.

En sådan kyrka, som inkluderar, som problematiserar, som leder och som hjälper, den tror jag också är en god kraft i samhället. Den gör positiv skillnad för både människor och strukturer.

Abrahamsbergskyrkan står för allt detta. Det gör mig stolt och glad. Och det bidrar till att jag känner mig hemma.

Min egen relation till Gud är komplicerad. Resonemangen om grunden för min Gudsuppfattning mognar långsamt i mig. Men konsekvenserna av min tro klarnar dock allt mer. För mig handlar tron om att försöka bli en så bra människa som möjligt. Och inte att bara göra det för sin egen skull, utan även för sin omgivning. Att förstå sig själv, att förstå sina medmänniskor och förstå hur vi tillsammans hänger ihop. Begreppet ”undervisning” används inte sällan i kyrkan. I sin bästa form lär jag mig mer om mig själv – och ger mig vägledning i livet med andra.

Många har synpunkter på hur religiösa ”är” eller ”ska vara”. Det gör det knepigt för mig, som varken gillar att tryckas in i mallar och absolut inte den schablonbild av religiösa som ofta används. Därför är det också svårt för mig att i några korta meningar formulera en tydlig definition av ett kristet liv ska levas – eller hur jag lever det.

I vårt sekulariserade samhälle är synen på kyrkan ofta onyanserad och som regel förenklad. Att vända den bilden är svårt. Och sannolikt en lång process. Jag skulle vara glad om jag bidrog till det, dock.

För mig handlar kyrkan inte bara om att ta emot, att få. Jag försöker efter bästa förmåga även att ge. Formgivning av medlemsbladet Livet som kommer fyra gånger per år är ett sådant konkret bidrag. Några omgångar vid disken efter kyrkkaffet blir det väl också. Två gånger per år tar jag även fram trumpeten och spelar psalmer.

Men självfallet handlar mitt bidrag också om närvaro, deltagande och engagemang. Oavsett om det gäller min plats i kyrkbänken eller vid kaffeborden.

Under året har vi fått en ny pastor i Abrahamsbergskyrkan, och haft en annan pastor på ett längre besök. Båda dessa har blivit viktiga för mig.

2017 var ändå ett bra år för min relation till kyrkan. Jag hoppas att 2018 fortsätter på samma sätt.

Mitt liv som artist

Jobbets IT-avdelning fick för sig att skaffa nya datorer till alla medarbetare för några år sedan. Ett av alternativen som vi fick välja på var en Microsoft Surface, en kombination av dator och läsplatta.

En fantastisk grej med min Surface är att den har en penna och en skärm som gör det möjligt att rita på skärmen. Och jag är helt såld.

Microsoft Store innehåller appar till datorn som gör det möjligt att rita lite vad som helst och med lite tur eller talang blir det riktigt bra. Jag har testat både gratis-appen FreshPaint och betalappen Sketchable. Båda utmärkta om än olika.

Under 2017 fick jag för mig att göra lite mer av datorns förmågor i kombination med mitt eget intresse för att rita och teckna. Någon gång i maj testade jag att rita alla mina Facebook-inlägg. Under en jobbresa till Rom testade jag att göra lite skisser på hus och fåglar.

 

Jag har även testat, inte helt utan framgång, att även rita mina Powerpoint-bilder istället för att skriva in texter och klippa in clip-art-bilder från okänd källa.

Jag har verkligen insett mina begränsningar. Vissa illustrationer blir användbara och rätt ok, andra ganska tveksamma.

Men jag har sett det som ett tidsfördriv, en sorts avkoppling. Vissa gillar att laga mat, andra att påta i trädgården. Jag har gillat att skissa, rita, måla.

2017 blev året då jag tog flera viktiga steg i mitt skapande, där min penna och min dator gav mig utlopp för en kreativitet som legat och pyrt, som velat komma ut.

Hunnebo.

Ett inlägg delat av Magnus Höij (@magnushoij)


2018 kanske detta lekfulla men ganska planlösa fortsätter. Eller så hittar jag ett format som kan utvecklas till något mer.

Oavsett så gillar jag min dator, min penna och mina appar så mycket att det nog inte tar slut. Mitt liv som artist lär fortsätta. Även om det mest blir som tidsfördriv.

 

En vilsen ingenjör i samhälls-byggnadssektorn

Jag är ingenjör. Har läst fyraårig teknisk linje på Nils Ericsson-gymnasiet i Trollhättan, jag har studerat på Y-linjen, Teknisk Fysik och Elektroteknik, på Tekniska Högskolan i Linköping. Dessutom har jag legat vid ingenjörstrupperna i det militära i 15 månader, som kompanibefäl vid Ing2 i Eksjö.

Jag har knappast jobbat som ingenjör i någon större omfattning, men däremot både som journalist och nu som branschföreträdare mött och samspelat med duktiga ingenjörer. Som journalist har jag berättat om teknikens utveckling och framfart. Som branschföreträdare förklarar jag vad våra medlemsföretag bidrar med till samhällsbygget och till näringslivet. Min erfarenhet som vägbyggare begränsar sig till lite brobyggnation under 1980-talet, då jag i militärens regi byggde tyska broar för stridsvagnar i de småländska skogarna. Och någon arkitekt har jag aldrig varit.

För mig är teknikinslaget i mitt jobb ändå viktigt. Jag gillar teknisk utveckling, jag gillar det som ingenjörer skapar och utvecklar. Och det är viktigt att göra detta till en fråga för fler än bara oss närmast sörjande. Tekniken påverkar våra samhällen i grunden. Och våra samhällen är idag beroende av tekniken och tekniska lösningar. Ingenjörerna kan inte själva styra över tekniken: fler måste engagera sig.

Under mina år som journalist lärde jag mig ganska väl att förstå IT-branschen, dess produkter, dess arbete och mentalitet. Senare kom jag även nära webben, sociala medier, e-handeln, öppna data, big data och många andra trender.

I min roll som branschföreträdare för rådgivande ingenjörs- och arkitektföretag finns en delvis annan typ av ingenjörsuppdrag och arkitektuppdrag att berätta om.

För mig personligen – och även för branschorganisationen – är det mycket viktigt att vara nära själva tekniken. Att lyfta fram värdet i ingenjörs- och arkitektuppdraget. Att synliggöra effekten av det som ingenjörer och arkitekter gör.

Jag under 2017 har det blivit allt tydligare att jag kommit längre från ingenjörerna i mitt jobb på Almega jämfört med hur det var på mitt tidigare jobb som redaktör. Jag rör mig numera med mer generella frågeställningar, närmare företagandets villkor och lönebildning. I vårt arbete på branschkansliet hamnar inte sällan fokus på ramvillkoren för företagen: upphandlingsregler, betaltider, kompetensförsörjning, kollektivavtal. Det är också berikande och såklart mycket viktigt.

Men mitt hjärta klappar betydligt mer och hårdare när vi pratar om höghastighetsbanans krav på geotekniken eller kraven på stålet i moderna huskonstruktioner. Om jag inte är uppmärksam är det lätt att tappa bort närheten till uppdragen, till projekten, till de tjänster som våra medlemsföretag levererar.

För mig är det svårt att företräda en bransch om jag inte ständigt är nära det jobb som företagen gör. Inte minst: det är betydligt tråkigare.

Under 2018 behöver jag fylla på med mer ”ingenjörsperspektiv”, än mer närhet till ingenjörens och arkitektens vardag. Jag ska försöka se fler projekt där våra medlemmar hjälper Trafikverket med planering och projektering. Jag vill besöka Kiruna och se hur flytten av staden går till – i praktiken. Jag vill komma närmare produktutvecklingen, där våra medlemmar hjälper fordonsbranschen med sin utveckling. Jag vill besöka åtminstone några projekt som vunnit Kasper Sahlin-priset de senaste åren.

Under 2018 ska jag säkerställa att det finns utrymme i min kalender för den närheten. Den är viktig.

Mitt liv som cyklist

Jag har ganska länge kallat mig cyklist. Jag har tagit cykeln till jobbet under ganska många år nu, både på vintern, våren, sommaren och hösten. 2016 var målet att försöka cykla till vår stuga i Småland Jag kom iväg, kom en bit, men fick stryka ”vår stuga” eftersom jag fick nöja mig med att komma fram till Småland.

2017 blev också ett cykelår, även om jag cyklat färre mil än på flera år. Min rejäla, men ganska tunga, pendlarcykel fick nya cykelväskor, men en eländig förkylning på hösten fick stora konsekvenser för cykelpendlandet. Året slutade inte alls på topp i det avseendet. Cykeln har under årets sista månader ersatts av spårvagn och tunnelbana.

Mitt cykelhjärta värmdes dock av att pendlarcykeln kompletterades med en helt ny cykel, en riktig racer, i år! En Specialized Roubaix SL4. Supersnygg, lätt och rolig att cykla med.

Jag cyklar av flera skäl. Det ger mig vardagsmotion, när jag cyklar till och från jobbet. Med cykeln får man se massor: man kommer ganska långt på ganska kort tid, men man är ändå nära naturen, staden, gatorna. Det är lätt att ta med cykeln, även bak på bilen om det skulle krävas. Cykeln ger tid till reflektion och tankeverksamhet. Även om jag framför allt cyklar själv är cyklingen socialt, eftersom man delar sina turer på Strava, där man utmanar sig själv och andra.

Därtill är ju cykling en fantastisk materialsport, där du aldrig köpt allt, där det alltid finns nya cyklar, mer tillbehör.

Mitt liv som cyklist är verkligen inte över. 2018 kanske jag ger mig på nya utmaningar: kanske ska jag se till att komma fram till stugan i Norra Sandsjö? Kanske en cykelvecka på Mallorca? Kanske något långlopp?

Under 2018 ska cykelpendlandet komma igång igen. Men min nya racer ska också ut på lite längre äventyr. Vart det än bär av, så ska det cyklas rejält under 2018.