Frustrationen när det går för långsamt

Vi lever i en tid som knappast kan ses som annat är fantastisk. I synnerhet i Sverige, men troligen för väldigt många i världen finns det ingen anledning att blicka tillbaka. Det var i väldigt få avseenden bättre förr.

Debatten om både #näthat och nu senast om #bästabeatrice (läs även gärna detta svar från Jasenko Selimovic) präglas av ett stort engagemang och i viss mån också en frustration över att hur vårt land ser ut och fungerar, de normer vi har och hur vi respekterar varandra.

Jag är glad för denna diskussion och det finns mycket att lära för oss alla. Det i sig är värt en egen bloggpost.

Men några poänger om tid och förändring vill jag göra nu.

  • Det var inte bättre förr. Det har nog få påstått explicit, men ibland får man en känsla av att många tycker att utvecklingen går åt fel håll. Jag tror inte alls att det är så. Jag tror istället att vår medvetenhet och vår känslighet för den här sortens obalanser och missförhållanden är högre idag. Det är bra. Det lyfter fram detta som inte är bra och som vi behöver ändra.
  • Jag förstår de som tycker att utvecklingen går för långsamt. Många inlägg jag läser präglas av en frustration (och ibland mer än så) över att det inte händer mer och att samhället (i bred mening) inte reagerar starkare och mer kraftfullt mot dessa missförhållanden, som nu kommit i dagen – oavsett om det gäller näthat eller diskriminering. Jag tror dock att det tar tid att flytta fram positioner. Och det är också viktigt att de nya värderingarna får sjunka in, inte bankas in med hårda ord.
  • Jag tror att den motreaktion vi ser, exempelvis i form av ett ökat stöd för SD bottnar i att en hel del ser att dessa nya positioner skjuts framför fort. Nota bene: jag är för att vi flyttar fram positionerna.

Jag välkomnar alla som vill bidra till förändring. Och jag vill gärna att utvecklingen ska gå snabbare. Men samhällsförändring och kulturförändring kräver tid och långsiktighet. Ska vi lyckas förändra samhället i grunden och till det bättre måste vi tygla vår frustration och istället hitta verktyg för att skapa hållbarhet och uthållighet i detta viktiga arbete.

Debatten på kultursidorna är en del av detta. Liksom den diskussion som spiller över i de sociala kanalerna och på Twitter.

Men låt det inte stanna där. Och tro inte att det räcker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *