Meta

Bloggandet går över förväntan. En bra bit över 50 inlägg under #blogg100 och ännu ingen direkt panik över fortsättningen.

Men låt mig, mest för min egen skull, fundera kring några lärdomar av det jag åstadkommit hittills. Och kanske skissa på några tankar om vart detta leder mig, bloggen och mina tankar för övrigt.

Här är några slutsatser.

  1. Jag har inte lämnat min trygga hamn så värst ofta. Dels har jag spelat ganska säkert, sällan provocerat, men också varit ganska nära det jag i alla händelser hade skrivit på Internetworld.
  2. Jag bli lätt ganska abstrakt och teoretisk. Det finns ju ett skäl till det. Jag tycker om abstraktioner och teorier. Men jag vet ju hur viktigt det är att vara närvarande, att beröra och att ge exempel. I alla fall om man vill nå ut långt.
  3. Jag har bara hållit mig till text som verktyg (med något Youtube-inslag länkat någon udda gång). Väldigt lite grafik och bilder. Varför? Brist på tid är ett svar. Att ordet i sig kan vara vackert och få stå på egna ben ett annat. Men oavsett är detta något som givetvis skulle kunna utvecklas.
  4. Jag har lärt mig att skrivandet är en del av lärandet, reflekterandet och av formulerandet. Att tvingas skriva ner sina tankar gör dem bättre, smartare och gör mig själv bättre förberedd på allt det jag tvingas hantera i vardagen. I form av beslut, föreläsningar, artikelidéer etc.
  5. Jag saknar en redaktör. Att skriva själv är inte bara ensamt. Det är också svårare, eftersom du inte får någon feedback (mer än i efterhand) och därmed är texterna råare, mindre genomarbetade och troligen i någon form “sämre”. Någon gång har jag även känt att jag haft fel i mina tankar.
  6. Det går fort att skriva. I vilket fall om du bara vill få ur dig en tanketråd (vilket jag brukar hålla mig till). Det gör det ganska lättjobbat ändå.
  7. Med bara en tanketråd som ram, där det inte ges utrymme att väva ihop tankar och idéer finns det en risk att bloggen blir ganska grund och ytlig. Eller i alla fall inte förmår tränga ner i de lite djupare lagren och de djupare resonemangen. (Det försökte jag motarbeta genom fyra inlägg på raken kring Andreas Sjöströms resonemang från Webbdagarna. Men å andra sidan var ju detta inte mitt eget verk, utan bara enskilda tanketrådar baserat på hans grundidé).
  8. Ska man fördjupa sig, väva in berättelser från verkligheten, väga olika argument mot varandra etcetera, då tror jag inte att #blogg100 är verktyget som ger bäst effekt, i alla fall inte på det sätt som jag valt att använda det. Då krävs det att man jobbar mer än en dag på ett inlägg. Nota bene: #blogg100 har varit mycket givande för mig personligen, men det har inte – hittills – givit utrymme för de lite längre resonemangen.

Så vad händer nu? Ja, dels fortsätter vi såklart. Det är en bra bit kvar till maj. Och jag har ingen ambition att sluta.

Jag ska också försöka vara lite mer provocerande, lite mer utmanande.

Bilder saknar jag, men framför allt saknar jag ett manér, en grafisk ram som jag kan använda. Detta ska jag försöka formulera och dra nytta av.

Men med detta inlägg som start ska jag försöka skissa på något som går lite längre, där tanketrådarna blir längre och djupare, där resonemangen kan kompletteras med röster, illustrationer och kommentarer. Jag vet inte om #blogg100 kan bli detta verktyg, men det har sporrat mig att gå vidare. Det i sig är något stort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *