Nu är jag halvvägs: detta är inlägg 50 av 100.
Taggmolnet ovan visar hur bevakningen och spridningen sett ut under dessa 50 dagar. Kanske lite förutsägbart, och absolut något att fundera på: vad behöver jag belysa bättre för att mina 100 dagar ska ge en bred bild av urbaniseringen och stadsutvecklingen just nu? Kanske borde kulturen få bättre belysning? Kanske borde jag fundera mer på politiken?
Men framtiden får vänta. Bilden pekar också bakåt, och här är några av mina slutsatser så här långt:
Begreppen urbanisering och modern arkitektur rymmer enormt många perspektiv – i alla fall i den tolkning och den innebörd som jag tror är rimlig. Jag upptäcker nya vinklar hela tiden. Ibland ser jag det som ett enormt kunskapsområde som jag nu får chansen att utforska. Ibland känns det mer som ett enormt berg som nästan lutar sig över mig, hotande och ointagligt. Men än så länge styckar jag elefanten, tar en sak i taget och ser det som en resa även om jag inte vet riktigt vart jag ska.
Gränsen mot politik, humaniora, sociologi, teknik och mycket mycket annat är flytande och inte glasklar. Det bidrar till att området kan uppfattas som enormt, men också ett erkännande av att det inte går att isolera från samhällsutvecklingens övriga komponenter.
Just det humanistiska perspektivet, människan, gör det extra spännande och roligt att fundera på urbanisering och stadsutveckling. Jag är ju ingenjör och har jobbat med teknikutveckling i många, många år. Men det är först när man adderar en mänsklig dimension, när man sätter in människan i mitten av samtalet, som det verkligen blir spännande. Det blir såklart svårare, och inte minst omöjligt att komma fram till ett entydigt och slutligt svar. Men de många möjligheterna, de många tänkbara resonemangen, är utan tvekan en avgörande faktor till att diskussionen om urbanisering och arkitektur behöver intensifieras och inkludera fler.
Trots att jag får nytt bränsle till bloggen hela tiden, genom möten, saker jag läser och inspel från olika håll, blir det knappast lättare att skriva. Ju mer man lägger ihop, ju fler delar som samspelar, desto svårare blir det att summera. Jag känner mig övertygad om att jag kan hitta ytterligare 50 spännande ämnen till bloggposter. Frågan är om jag kommer att kunna fylla dem med klokt innehåll.
Mitt inlägg om arkitekturen i mobilen, där jag jämförde Googles och Apples olika kartor och hur de presenterar kända byggnader, var bland det mest lustfyllda att skriva. Lite hemmabana, med digitala tjänster, lätt att jämföra. Ingen risk att man har fel.
Det jag lärt mig mest på är nog annars det som varit svårast att skriva. Gårdagens inlägg om staden som accelerator eller i förrgår, där infrastrukturen flyttade in som ett nav för hela staden och urbaniseringen: de är den sortens bloggposter där jag verkligen lärt mig nya saker genom att läsa på och bygga på min egen kunskap.
Jag inser att jag knappast kommer att komma till någon fullständig förståelse för staden och dess utveckling på bara 100 dagar. Det är orimligt. Och kanske blir många av inspelen här på bloggen mest lite festliga och ibland kanske fåniga tankar direkt ur mitt huvud. Kanske ibland mer notisformat från aktuella seminarier eller möten.
Men trots den obetydligheten för läsare och utomstående tror jag ändå, som en summering så här halvvägs, att detta blogg-projekt kan vara ett fantastiskt verktyg för att jag personligen ska lära mig mer. Den morot och piska som #blogg100 varje dag skapar ger mig både energi och lite ångest för att summera ihop ett nytt perspektiv varje dag.
Vi går ju alla i “school of life”. Varje dag lär vi oss något nytt.
De här 100 dagarna kör jag examination varje dag. Än så länge ger jag mig själv inga toppbetyg, men bedömer att det finns hopp om att jag klarar kursmålen, när vi nu rullar in på andra terminen mot den stora skolavslutningen om ytterligare 50 dagar.
Det känns överkomligt och fortsatt roligt, men knappast så att jag nu har nedförsbacke resten av resan.